Siklöja 2024

I Vänern fiskas siklöja sedan slutet av 1960-talet i huvudsak för romberedning, vilket innebär att fisket bedrivs under sen höst och tidig vinter när siklöjan leker. Fisket bedrivs med pelagiska siklöjenät och försvåras periodvis av kiselalgblomningar, höststormar och tidig isläggning. I början av 1980-talet var de årliga landningarna stora med en högsta notering på 576 ton (1996). Fångsterna minskade dock avsevärt i slutet av 1990-talet och har därefter varit relativt stabila Figur 1 . Årsmedelvärde för landad siklöja i Vänern 2014–2023 var 221 ton Figur 1 . Siklöja fiskas främst i Värmlandssjön.

I Vättern var fisket på siklöja betydligt mer omfattande längre tillbaka i tiden, och som mest fångades 68 ton 1957. Från 2001 har bara ringa fiske bedrivits och rapporterade årliga fångster (mindre än 1 ton) var ofta bifångst i annat fiske (öringgarn). De senaste tio åren (2014–2023) har det förekommit en del riktat fiske mot siklöja, och i medel har 1,5 ton landats årligen Figur 2 .

I Mälaren utvecklades siklöjefiske för romberedning i slutet av 1960-talet. Fisket bedrivs med pelagiska siklöjenät, men en mindre mängd siklöja fångas även i bottengarn. Som mest landades över 200 ton siklöja 1984. År 1990 minskade landningarna till mindre än hälften på grund av ett försvagat bestånd. De årliga landningarna har de senaste tio åren (2014–2023) varit i genomsnitt 7,5 ton Figur 3 . Fritidsfiske efter siklöja bedöms som mycket begränsat i de tre sjöarna¹.

Bestånden av siklöja i Vänern, Vättern och Mälaren övervakas sedan mitten av 1990-talet med hjälp av hydroakustik (ekolod) och provfisketrålning, vilka ger fiskerioberoende kunskap om beståndsstorlek och rekrytering^2–4. Hydroakustiska data kombineras med provfisketrålningar genom att ett klassificeringsträd används för att tillskriva artidentitet för samtliga hydroakustiska detektioner. Under de 30 år som undersökningarna har pågått, har såväl hård- och mjukvara samt analystekniska möjligheter utvecklats. För att undvika avvikelser i tidsserierna som förklaras av metodologiska snarare än biologiska skillnader, används data ifrån de år där samtliga steg för en given analys kan ses som standardiserade. Förändringar i antalet siklöjor har undersökts genom att göra statistiska jämförelser av skillnaden i medelvärdet för de två senaste åren (2022 och 2023) med medelvärdet för de fem föregående åren (2017–2021). Medelvärden av dessa perioder jämfördes för att beräkna skillnader i procent mellan nuvarande och tidigare antal. I Vänern och Mälaren var årsungar av siklöja i samma storleksklass som den numerärt överlägsna norsen, vilket ledde till att klassificeringen av årsungar av siklöja blev allt för osäker. För årsungar av siklöja baseras därför skattningen endast på trålfångster i stället för hydroakustiska data. Utöver skattningar av antal per hektar analyserades även ålders- och längddata.

I Vänern har beståndet av siklöja varit relativt stabilt och medelvärdet för åren 2022 och 2023 var inte skilt från medelvärdet för den föregående referensperioden på fem år (2017–2021: siklöjor äldre än 0+, 13 procent ökning, p = 0,54; Figur 4 ). Relativt starka rekryteringar av siklöja har skett årligen i Värmlandssjön under perioden 2020–2023 Figur 5 . Den totala dödligheten, baserat på ålder och längd hos äldre siklöjor (äldre än 0+) fångade 2006–2023, skattades till 0,79 (95 procent konfidensintervall, 0,71–1,05), men det fanns inget stöd för att dödligheten förändrats över olika tidsperioder⁵. Trots att fisketrycket är högre i Värmlandssjön än i Dalbosjön, upptäcktes inga signifikanta skillnader i total dödlighet mellan de olika delbassängerna. Utöver yrkesfiske påverkar även predation av lax den totala dödligheten hos siklöja¹. Laxens konsumtion av siklöja kan vara flera gånger högre än yrkesfiskets landningar⁶. Storleken för 1-åriga och äldre siklöjor har ökat i Vänern under perioden 2006–2023 (för samtliga kvantiler, resamplat p-värde < 0.005; Figur 6 ). Åldersstrukturen har varit relativt stabil och visar inte på några signifikanta förändringar, men det fanns en icke signifikant tendens till att de äldsta siklöjorna (p=0,06; Figur 7 ). För 2023 var både den 90:e och den 50:e procentålderskvantilen på 2 år, vilket beror på att mer än 50 procent av siklöjorna var 2 år gamla, ett mönster som beror på att en stark rekrytering ägde rum 2021.

I Vättern har siklöjans rekrytering tidigare varit variabel och sporadisk vilket har lett till att en stark årsklass har kunnat dominera beståndet av siklöja under flera år. Starka rekryteringar har oftast uppstått med flera års mellanrum med minskande bestånd under mellanliggande år. Sedan 2011 har relativt starka rekryteringar skett 2013 (mestadels observerat i ålderslästa individer påföljande år), 2016, 2018, 2021, 2022 och 2023 Figur 9 . Övriga år har enbart enstaka yngel observerats. Rekryteringen av siklöja i Vättern ger nu ett intryck av att ske med ökande frekvens, vilket har lett till en återhämtning av beståndet Figur 8 . Medelvärdet för 2022 och 2023 var inte skilt från medelvärdet för den föregående referensperioden på fem år (2017–2021: siklöjor äldre än 0+, 62 procent ökning, p = 0,18, yngre siklöjor; 0+, 61 procent minskning, p = 0,65); Figur 8 Figur 9 . Notera att rekryteringen av siklöja i Vättern varierar kraftigt mellan år vilket leder till stor osäkerhet i skattningarna av rekrytering. Orsakerna till den tidigare stora variationen i siklöjans rekrytering är inte helt klarlagd. Siklöjan leker på senhösten och äggen kläcker först på våren, och det är av största vikt för de nykläckta årsynglen att produktionen av lämplig föda sker i rätt tid, vilket i sin tur beror på miljöförhållanden. Studier har dock inte funnit något tydligt samband mellan klimatfaktorer och rekryteringsframgången hos siklöja^7,8. Den totala dödligheten (z) hos siklöja i Vättern gick ej att skatta pågrund av problem att hantera den stora variationen i rekrytering mellan år⁵. Storleken för 1-åriga och äldre siklöjor i Vättern visar inte på några signifikanta förändringar under perioden 1992–2023 (päldre än 0,14; Figur 10 ). Åldersstrukturen har under samma tidsperiod varierat betydligt, framförallt i början av tidsserien, vilket är en konsekvens av stor variation i rekrytering Figur 11 .

I Mälaren förekommer siklöja främst i djupare och mer syrerika delar, av vilka Görväln och Prästfjärden ingår i Sveriges lantbruksuniversitets övervakningsprogram. I dessa fjärdar har beståndet av siklöja (äldre än 0+) varit på en relativt stabil nivå sedan 2012 Figur 12 med återkommande rekryteringar Figur 13 . För 2020–2021 noteras relativt svag rekryteringar, men för 2022 och 2023 ökade rekryteringen i Görväln Figur 13 . Antal per hektar för det vuxna siklöjebeståndet 2023 i Prästfjärden och Görväln påminner om motsvarande observationer 2021–2022, och medelvärdet för åren 2022 och 2023 var inte skilt från medelvärdet för den föregående referensperioden på fem år (2017–2021: Görväln; -31 procent, p = 0,46, Prästfjärden; -9 procent, p = 0,65)³. I Ekoln och Granfjärden är både bestånd och rekrytering svaga jämfört med Görväln och Prästfjärden. Ekolns fysiska isolering från övriga delar av Mälaren medför att siklöjebeståndet är beroende av att det sker rekrytering och därmed uppstår starka årsklasser i Ekoln, det vill säga det sker sannolikt ingen migration av siklöja från andra områden som kan påverka dynamiken. Starka årsklasser av siklöja i Ekoln uppträder ofta oregelbundet och med flera års mellanrum. För Granfjärden är det sannolikt att det varma vattnet i kombination med avsaknaden av ett språngskikt under flertalet år gör den till ett olämpligt habitat för siklöja under perioden med temperaturstratifiering. De jämförelsevis höga tätheterna av siklöja vid tiden för undersökningarna (slutet av september) gäller dock bara för de djupare fjärdarna med lämpliga miljöer för siklöja, det vill säga delar av Björkfjärden (ej inkluderad i pågående övervakningsprogram), Prästfjärden och Görväln. Vuxna siklöjor uppehåller sig i det kallare vattnet under språngskiktet under perioden juli–oktober då vattnet är temperaturskiktat. Dessa områden representerar endast tio procent av Mälarens totala volym vilket kan utgöra en flaskhals för beståndet¹⁰. Den återkommande säsongsvisa ansamlingen av siklöjebeståndet till begränsade områden kan ur framtida klimatperspektiv komma att ställa särskilda krav på åtgärder beträffande fiskeförvaltning och miljöskydd. Den totala dödligheten (Z) beräknad på åldersanalyserade siklöjor visar på en dödlighet på 0,79 (95 procent konfidentintervall: 0,66–0,90), men det fanns inget stöd för att dödligheten förändrats över olika tidsperioder. Storleken för 1-åriga och äldre siklöjor i Mälaren visar inte på några signifikanta förändringar under perioden 1994–2021 Figur 14 , och åldersstrukturen är relativt stabil Figur 15 .

Yrkesfiskets landningar av siklöja är lägre än tidigare i Vänern (sedan 1997), Vättern (sedan 1992) och Mälaren (sedan 1989). Fiskerioberoende underökningar visar på stabila (Vänern och Mälaren) eller ökande (Vättern) antal siklöjor. Dödligheten har varit stabil i Vänern och Mälaren, men ökat i Vättern. Eftersom även rekryteringsframgången har ökat i Vättern, kan den högre dödligheten vara en återgång till ett mer naturligt tillstånd, och åldersstrukturen i Vättern är nu mer lik de andra sjöarna. I Mälaren är begränsade områden med kallt vatten tillgängliga för siklöja under juli–oktober. De höga tätheter av siklöja som noteras i vissa områden får ses mot bakgrund av att all vuxen siklöja ansamlas på några få djupa områden med kallt vatten. Riktat fiske på siklöja eller försämrade syreförhållanden i de djupa bassängerna under denna tid skulle medföra allvarliga konsekvenser för Mälarens bestånd av siklöja.

1. Sandström A, Asp A, Ogonowski M, Wickström H. Vänerns vattenvårdsförbund. 2018 [citerad 30 oktober 2023]. Fiskfångster och utsättningar av fisk i Vänern 2017 samt provfisken i Vänern 2018. Tillgänglig vid: https://www.vanern.se/fiskfangster-och-utsattningar-av-fisk-i-vanern-2017-samt-provfisken-i-vanern-2018/
2. Rogell B, Axenrot T. Pelagisk fisk i Vättern 2023. Aqua notes 2024:21. 2024. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. https://doi.org/10.54612/a.4i73br5dqj
3. Rogell B, Axenrot T (2024). Pelagisk fisk i Mälaren 2023. Aqua notes 2024:23. 2024. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. https://doi.org/10.54612/a.65i90uedft
4. Rogell B, Axenrot T (2024). Pelagisk fisk i Vänern 2023. Aqua notes 2024:22. 2024. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. https://doi.org/10.54612/a.1449b6o5jv
5. Millar RB. A better estimator of mortality rate from age-frequency data. Wilberg M, redaktör. Can J Fish Aquat Sci. mars 2015;72(3):364–75.
6. Sandström A, Axenrot T Yttrande angående förslag om utökad ansträngning i siklöjefisket i Vänern. SLU.aqua.2016.5.5-230.
7. Nyberg P, Bergstrand E, Degerman E, Enderlein O. Recruitment of Pelagic Fish in an Unstable Climate: Studies in Sweden’s Four Largest Lakes. AMBIO J Hum Environ. december 2001;30(8):559–64.
8. Sandström A, Ragnarsson-Stabo H, Axenrot T, Bergstrand E. Has climate variability driven the trends and dynamics in recruitment of pelagic fish species in Swedish Lakes Vänern and Vättern in recent decades? Aquat Ecosyst Health Manag. 02 oktober 2014;17(4):349–56.
9. Havs- och vattenmyndigheten [Internet]. [citerad 30 oktober 2023]. Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2021 (resurs- och miljööversikt). Tillgänglig vid: https://www.havochvatten.se/data-kartor-och-rapporter/rapporter-och-andra-publikationer/publikationer/2023-02-03-fisk–och-skaldjursbestand-i-hav-och-sotvatten-2021-resurs–och-miljooversikt.html
10. Axenrot T, Degerman E, Asp A. Seasonal variation in thermal habitat volume for cold-water fish populations : implications for hydroacoustic survey design and stock assessment [Internet]. Department of Aquatic Resources, Swedish University of Agricultural Sciences; 2023 [citerad 30 oktober 2023]. Tillgänglig vid: https://res.slu.se/id/publ/121988

Siklöja i Bottenviken fångas för rommen och tas i huvudsak med parbottentrål (1 150 ton 2023, eller 97,5 procent av den totala fångsten på 1 179 ton; Figur 16 ) i anslutning till leken under senhösten. I trålarna används en selektionspanel (sorteringsgaller/rist) för att undvika fångst av unga siklöjor som inte innehåller rom. Selektionspanelen blev obligatorisk från och med 2009. Mindre mängder siklöja fångas även med siklöjegarn, skötar och ryssjor. Trålfiskets utveckling följer i stort sett beståndets utveckling och från och med 2019 också det av Havs- och vattenmyndigheten införda infiskningstaket Figur 16 . I slutet på 1960-talet låg fångsterna under 500 ton, varefter de ökade kraftigt under en tioårsperiod till fångster över 1 000 ton. Sedan sjönk fångsterna, med undantag för några enstaka år, till slutet av 1990-talet. Därefter ökade fångsterna av siklöja fram till 2004, och minskade därefter fram till 2008 för att sedan öka igen. År 2014 och 2015 fångades över 1 660 ton siklöja, vilket är de största noterade landningarna sedan trålfisket inleddes på 1960-talet, och drygt sex gånger så mycket siklöja som bottenåret 1999. Fångsterna har under perioden 2016 till 2021 generellt sett minskat och var 508 ton 2021. År 2022 ökade landningarna till 822 ton. Landningarna 2023 av siklöja var 43 procent högre än 2022, 29 procent lägre än toppåret 2014 och 385 procent högre än bottenåret 1999. Information om fritidsfiskefångster av siklöja i Bottenviken saknas.

Under hösten 2021 genomfördes en så kallad ”benchmark” (grundlig genomgång av tillgängliga data och analysmetoder) för siklöjan i Bottenviken, där beståndsanalysmodellen och ingångsdata analyserades, kvalitetssäkrades och utökades. I jämförelse med tidigare analyser, innefattar beståndsanalysen av siklöja i Bottenviken nu även (i) en ny serie över fångst per ansträngning (FpA) baserad på den officiella fångst- och ansträngningsstatistiken från Havs och vattenmyndigheten (HaV); (ii) utökade data om vikare (Pusa hispida) med nya dietprover från 2019 och 2020; (iii) kvalitetssäkrade och utökade data för den fiskerioberoende hydroakustiska siklöjeundersökningen, de officiella landningarna och för beräkningar av biologiska parametrar som tillväxt och könsmognadsgrad vid ålder, och naturlig dödlighet; (iv) en ensemblemodell där många tänkbara modellscenarion utvärderas och viktas samman; och (v) nya referenspunkter för fiskemortalitet och lekbiomassa, beräknade med en så kallad ”Management Strategy Evaluation”-analys (MSE).

Under ”benchmark”-mötet togs en tidsserie för fångst per ansträngning (FpA) fram, baserad på den officiella fångststatistiken, med start 1999 Figur 17 . Serien har två tydliga toppar 2003 och 2014, där medianfångsten per ansträngning var 250 respektive 334 kg siklöja per tråltimme. Sedan 2014 har FpA minskat till en relativt stabil nivå kring 100 kg per timma, från 2017 och framåt, men 2023 ökade FpA till 183 kg per timma, en ökning med 83 procent jämfört med 2022 Figur 17 .

År 2009 inleddes de hydroakustiska undersökningarna med provfisketrålning i Bottenviken för att följa utvecklingen av siklöja och beståndets fördelning under hösten. Under denna tid på året är förekomsten av siklöja högre inomskärs än vid utsjöområden, och andelen ungfisk varierar mellan områden. Både de hydroakustiska undersökningarna och provfisketrålningarna är nu en integrerad del av beståndsskattningsmodellen. Den akustiska undersökning som genomfördes 2023 visar på ett mycket större antal 1-åringar jämfört med de tidigare åren, i paritet med det stora antalet skattade 0-åringar 2022 Figur 18 . Skattningen av antalet 0-åringar för 2022 är den näst största i tidsserien efter den rekordstora årsklassen 2013. Skattningen av antalet 0-åringar 2023 är relativt låg. På grund av den starka årsklassen 2022 visar det fiskeriberoende indexet 2023 en ökning med 63 procent jämfört med 2022 Figur 18 .

Antalet vikare i Bottenviken har ökat kontinuerligt sedan början på 1990-talet och tidigare analyser visar att sälens årliga konsumtion av siklöja är större än det sammanlagda svenska och finska yrkesfiskets landningar⁴. Det är i huvudsak tre faktorer som avgör storleken på vikares årliga konsumtion av siklöja; storleken på sälpopulationen, hur stor del av sälarnas diet som utgörs av siklöja och hur stor del av året som sälarna befinner sig i samma område som siklöjan. Vikarepopulationen i Bottniska viken övervakas med flyginventeringar som utförs årligen under sälarnas pälsbyte i april. Den totala populationen skattas utifrån de sälar som ligger synliga på isen^5,6. Proportionen siklöja i sälens diet beräknas utifrån mag-tarminnehåll från skjutna vikare för de år då minst 30 dietprover kunde samlas in (2008, 2015, 2019, 2020, 2021 och 2023). Det rumsliga överlappet mellan vikare- och siklöjepopulationen skattas utifrån tidigare studier^7,8 och satellit-telemetri-data⁸. Tre konsumtionsscenarion användes i ensemblemodellen (låg, mellan och hög konsumtion), baserade på en kombination av olika antaganden om andel sälar synliga på isen vid flyginventeringen och storlek på överlapp med siklöjebeståndet.

Den skattade predationen från vikare ökade successivt från början på 1980-talet till toppåret 2015, varefter uttaget minskat snabbt till 2020, varefter det ökat igen. År 2023 skattas vikares totala uttag från siklöjebeståndet till mellan 1 792 och 3 512 ton Figur 19 , vilket är elva procent högre jämfört med 2022. Den stora minskningen i konsumtion 2020 beror till största del på en låg andel siklöja i vikaresälens diet detta år (tio procent), speciellt i kvartal fyra.

Ensemblemodellens skattningar av lekbiomassa visar att lekbeståndet av siklöja har legat på en hög men svagt minskande nivå från 1965 fram till 1990, varefter beståndet minskade kraftigt fram till 1999 Figur 20 . Från 1999 fram till 2005 ökade beståndet, varefter det minskade fram till 2010 och ökade igen till ett för den senare delen av tidsserien rekordstora beståndet 2015 Figur 20 . Lekbiomassan har efter 2015 sedan successivt minskat för att öka igen till 10 409 ton (viktad median med 95 procent konfidensintervall; 5 607–20 637 ton) i början på 2024, vilket är 23 procent högre än i början på 2023. Skattningar av lekbiomassan med den använda metoden överensstämmer i storleksordning med tidigare beräkningar av den totala biomassan av siklöja i Bottenviken. I en tidigare studie användes en ”trawl swept area”-metod som uppskattade den totala biomassan av siklöja i Bottenhavet mellan 1967 och 1976 till mellan 5 000–20 000 ton¹⁴. Landningarna i slutet av den tidsperioden var runt 1 000 ton, och vikares antal i paritet med dagens antal¹³.

Skattningen av rekryteringen av ungfisk varierar stort mellan år, med toppnoteringar för årsklasserna av 0-åringar 2001–2003, 2011, 2013 och 2022 Figur 21 . 2023 års rekrytering skattas till 76 procent lägre än 2022.

Dödligheten orsakad av fisket (F) har legat relativt stabilt kring 0,10 sedan 1996 och skattas 2023 till 0,10 (viktad median med 95 procent konfidensintervall; 0,05–0,17) under 2023 Figur 22 . Under samma tidsperiod har dödlighet orsakad av säl varierat stort mellan 0,05 och 0,35, med de lägsta skattningarna 1996–1997, 2004–2006 och 2019, och de högsta 1999–2000, 2009–2010 och 2021–2023 Figur 22 . År 2023 skattas dödligheten från vikaresäl till 0,34 (0,21–0,49; Figur 22 ).

Enligt resultat från provfiskeundersökningarna blir siklöjan i Bottenviken sällan äldre än åtta år och längre än 200 mm Figur 23 . Siklöjan blir i genomsnitt könsmogen vid ungefär ett års ålder, då den är 120 mm lång, och ålder- och längd vid könsmognad har varit relativt oförändrad de senaste 20 åren⁹. Medellängd Figur 24 , vikt⁹ och kondition⁹ för siklöja i yrkesfisket har varierat något under 2001–2023, och visar en svag signifikant ökning över tid under denna period. Under samma period har medellängden för de fem procent största individerna i beståndet (L_max5%) också ökat något Figur 24 . Noterbart är att dock att medellängden hos hela beståndet sjönk med cirka elva mm från 2022 till 2023, men denna nedgång är bara synlig om 2022 års mycket starka ungfiskproduktion Figur 21 är inkluderad i analysen.

Under ”benchmark”-mötet 2021 så genomfördes en ”Management Strategy Evaluation analysis” (MSE-analys)¹⁰ för att bestämma referenspunkterna för siklöjan i Bottenviken, enligt resultat från de senaste expertarbetsgrupperna inom Internationella havsforskningsrådet (Ices) där olika internationella system för att hantera referenspunkter har jämförts¹¹. I MSE-analysen undersöktes ett stort antal alternativ, där olika kombinationer av referenspunkter och fiskescenarion jämfördes och testades för att hitta de nivåer som ger störst långsiktigt hållbar fångst, samtidigt som att risken för att lekbiomassan går under 15 procent av den ofiskade lekbiomassan (SSB₀) är som högst fem procent. MSE-analysen visar att dessa nivåer (F_target och SSB_target) är det fisketryck som leder till en lekbiomassa som är 40 procent av SSB₀. Vid lekbiomassanivåer under SSB_target ska fisket minskas för att ha ett långsiktigt hållbart fiske med en säkerställd ungfiskproduktion¹².

Lekbiomassaskattningarna för 1970- och 1980-talet är osäkra, då data för denna tidsperiod är sparsam. Den höga nivån beror troligtvis på ett svagare predationstryck från vikare som successivt ökat¹³, snarare än ett lågt fisketryck, och som tillsammans med möjliga miljömässiga förändringar orsakade en nedgång i lekbiomassa. Ökningarna av lekbiomassan under 2000-talet beror främst på de starka årsklasserna av 0-åringar 2001–2003, 2009–2011 och 2013 Figur 21 . Likaså beror minskningen i lekbiomassa de senaste åren på svagare rekrytering av ungfisk Figur 21 . Ökningen av lekbiomassa mellan 2022–2024, trots en ökad predation från vikaresäl 2023 Figur 19 , beror speciellt på den starka rekryteringen av ungfisk 2022 Figur 21 som nu växt ytterligare i storlek och därmed bidrar till den könsmogna delen av beståndet. Den minskade rekryteringen 2023 kommer sannolikt dämpa beståndets tillväxt under 2025.

Beståndsanalysen visar att lekbiomassan av siklöja 2023 och i början av 2024 är större än SSB_lim och SSB_target Figur 25 (de referensnivåer som leder till en långsiktigt säker ungfiskproduktion och ger störst långsiktigt säker fångst). Dödligheten orsakad av fisket (F; Figur 22 ) har legat relativt stabilt kring 0,10 för åren 1996–2023. Under samma period har dödlighet orsakad av sälen varierat stort och har vid flera tillfällen varit två till fyra gånger så stor jämfört med dödligheten från fisket Figur 22 . Den sammanslagna skattade mortaliteten från fisket och predation från vikaresäl låg under F_target 2023 (den nivå som ger störst långsiktigt hållbar fångst, där risken att lekbiomassan går under 15 procent av SSB₀ är lägre än fem procent; Figur 26 ). Resultaten tydliggör behovet av en diskussion gällande prioriteringen i förvaltning mellan olika ekosystemkomponenter (säl) och ekosystemtjänster (fiske) i Bottenviken.

Storleksstruktursutvecklingen bedöms vara god då medelvikt, medellängd och kroppskondition hos hela beståndet har ökat något under de senaste 20 åren. Medellängd hos de fem procent största individerna Figur 24 har också ökat något under samma period. Noterbart är att dock att medellängden hos hela beståndet sjönk med cirka elva mm från 2022 till 2023, men denna nedgång drivs helt av 1-åringarna från den mycket goda rekryteringen 2022 Figur 21 .

Det finns vissa osäkerheter i underliggande data till beståndsanalysen och därmed resultaten, bland annat gällande antalet sälar i Bottenviken, hur sälens diet varierar över tid och rum och nivån på siklöjans naturliga dödlighet och produktivitet, och därmed uppskattningen av biomassa. Under ”benchmark”-mötet förbättrades hanteringen av dessa osäkerheter genom att flera scenarier med varierande nivå av sälpredation, naturlig mortalitet och produktivitet undersöks i en ensemblemodell. Varje specifik modell viktas utifrån ett antal fördefinierade statistiska tester som utvärderar dess passning till insamlade data, förmåga att genomföra konsekventa skattningar av lekbiomassa och fiskeridödlighet, och prediktionsförmåga. Den slutliga bedömningen av beståndet består i ett viktat medianvärde för hela ensemblen med en skattad osäkerhet bestående av 95 procentiga konfidensintervall.

Sammanfattningsvis har siklöjebeståndets storlek i Bottenviken varierat sedan början av 1990-talet. I början på 2024 var beståndet 40 procent större än tidsperiodens medianstorlek (2009–2023, de år då data finns tillgängligt från siklöjeprovfisken, FpA och fångster) vilket är över SSB_target. Siklöjans produktion av ungfisk har också varierat mellan år. Mängden ungfisk var 2023 28 procent lägre än tidsperiodens (2009–2023) median, vilket sannolikt kommer leda till en något minskande lekbiomassa 2025. Beståndsanalysen visar vidare att det stora uttag av siklöja som vikare står för kan vara flera gånger större än fiskets; 2023 skattas sälens totala uttag från beståndet till mellan 52–198 procent större än fiskets uttag samma år. Vikarens predation av siklöja medför därför begränsningar för fiskets uttag, men den goda ungfiskproduktionen 2022 gör att konkurrensen med 2024 års fiskeuttag minskar. Stora inkommande årsklasser av siklöja skulle kunna minska konkurrensen i framtiden. En årlig undersökning av sälens konsumtion av siklöja, också i relation till utbredningen av andra bytesarter som strömming och spigg, är en förutsättning för att beståndsanalysen i framtiden ska kunna beakta sälens påverkan på den totala dödligheten av siklöja, och därmed ge en korrekt biologisk bedömning för siklöjan i Bottenviken. Vidare finns ett stort behov av fördjupade genetiska studier och ett förbättrat samarbete mellan forskningsinstitutioner och förvaltning från både Sverige och Finland, för att i framtiden kunna ta större hänsyn till siklöjans komplexa populationsstruktur i förvaltningen³.

1. Lehtonen H, Enderlein O. Siklöjan (Coregonus albula L.) i Bottenviken – deras eller vår? ; 1984.

1. López ME, Bergenius Nord M, Kaljuste O, Wennerström L, Hekim Z, Tiainen J, m.fl. Lack of panmixia of Bothnian Bay vendace – Implications for fisheries management. Frontiers in Marine Science. 2022.
2. Lehtonen TK, Gilljam D, Veneranta L, Keskinen T, Bergenius Nord M. The ecology and fishery of the vendace (Coregonus albula) in the Baltic Sea. Journal of Fish Biology. 2023.

4. Lundström, K., Bergenius, M., Aho, T. & Lunneryd, S. G. 2014. Födoval hos vikaresäl i Bottenviken: Rapport från den svenska forskningsjakten 2007-2009. Sveriges lantbruksuniversitet, Lysekil. Aqua reports, 2014, 23 pp.

1. Härkönen, T., and Lunneryd, S. G. 1992. Estimating abundance of ringed seals in the Bothnian Bay. Ambio, 21: 497-503.
2. Krafft, B. A., Kovacs, K. M., Andersen, M., Aars, J., Lydersen, C., Ergon, T., and Haug, T. 2006. Abundance of ringed seals (Pusa hispida) in the fjords of Spitsbergen, Svalbard, during the peak molting period. Marine Mammal Science, 22: 394-412.
3. Härkönen, T., Jussi, M., Jussi, I., Verevkin, M., Dmitrieva, L., Helle, E., Sagitov, R., et al. 2008. Seasonal acitvity budget of adult Baltic ringed seals. PLoS ONE, 3: e2006.
4. Oksanen, S. M., Niemi, M., Ahola, M. P., and Kunnasranta, M. 2015. Identifying foraging habitats of Baltic ringed seals using movement data. Mov Ecol, 3: 33.
5. Gilljam, D. G., Cardinale, M., Lundström, K., Kaljuste, O., 2022. Biologiskt kunskapsunderlag för siklöja i Bottenviken 2024. SLU Aqua. SLU.aqua.2024.5.4-248.
6. ICES. 2020. The third Workshop on Guidelines for Management Strategy Evalua-tions (WKGMSE3). ICES Scientific Reports. 2:116. 112 pp. http://doi.org/10.17895/ices.pub.7627.

11. 2022. Workshop on ICES reference points (WKREF1). ICES Scientific Reports. 4:2. 70 pp. http://doi.org/10.17895/ices.pub.9749.

1. Lövgren, J., Gilljam, D., Bartolino, V., Bergenius Nord, M., Cardinale,M.,Kaljuste, O., Lundström, K., Masnadi, F., Mion, M., & Wennerström, L. (2022). Vendace in the Bothnian Bay – Benchmark report 2021. Drottningholm, Lysekil, SWE: Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Aquatic Resources (SLU.aqua.2022.5.4-368).

13. Hårding, K. C., & Härkönen, T.J., 1999. Development in the Baltic grey seal (Halichoerus grypus) and ringed seal (Phoca hispida) populations during the 20th century. Ambio, 28: 619-625.
14. Enderlein, O., 1978. An attempt to estimate the biomass of Cisco (Coregonus albula L.) in the Norrbotten part of the Bulf of Bothnia from Trawl data for October. Finnish Marine Research, 244:145-152.