Öring 2024

I Vänern baseras fiskets landningar helt på utplanterad odlad fisk, då det råder fångstförbud för vild öring. I genomsnitt har det årligen satts ut 94 tusen öringsmolt 1995–2023. Den utplanterade, odlade öringen känns igen på att de har fått fettfenan bortklippt. All vild öring som fångas måste återutsättas. Dödligheten hos återutsatt vild öring fångad som bifångst är okänd. Yrkesfisket sker med nät och bedrivs under hela den isfria delen av året. Landningen av öring i Vänerns yrkesfiske 2023 var 8,1 ton, vilket är jämförbart med 2022 (8,3 ton). De två senaste åren har landningarna av öring varit högre än föregående år, men lägre än i början på 2000-talet. Att fångstnivåerna i yrkesfisket varit relativt låga de senaste åren jämfört med 2000-talets början Figur 1 beror huvudsakligen på att nätfisket inriktats mer mot gös.

I Vättern baseras fisket helt på vild fisk, då inga utsättningar av odlad öring sker. Yrkesfisket sker i huvudsak med nät. Under 2023 var den totala landningen i yrkesfisket 4,3 ton, vilket är marginellt högre än 2022 (4,0 ton) och genomsnittet den senaste tioårsperioden (4,1 ton; Figur 1 ). I början på 1900-talet var yrkesfiskets fångster högre (cirka 15 ton per år på 1910-talet), men dessa minskade där efter, bland annat på grund av minskad fiskeansträngning. Fångsterna av öring har generellt varit betydligt högre i både Vättern och Vänern jämfört med i Mälaren och Hjälmaren, där yrkesfiskets landningar under 2000–2023 har varit nära noll (0,018 och 0,013 ton).

Fritidsfisket efter öring i Vänern och Vättern domineras av trollingfiske. Ett visst fiske med spö från land förekommer också och i mindre omfattning även nätfiske. Sedan 2014 görs nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistikmyndigheten (SCB). För 2014 uppskattades fritidsfiskets landningar av öring i de stora sjöarna till 7–48 ton, för 2015 till 3–234 ton, för 2018 till 6–43 ton och för 2019 till 10–81 ton Figur 1 . Enligt uppskattningar av Havs- och vattenmyndigheten var fritidsfiskets årliga totala fångst av öring i Vänern 2019–2023 i genomsnitt 35 ton (konfidensintervall 5–65 ton), varav 54 procent (33–75 procent) återutsattes. För Vättern är motsvarande fångstskattningar alltför osäkra för att rapportera.

Uppföljning av beståndsstatus sker dels via elfisken i tillrinnande vattendrag, dels genom återkommande nätprovfisken i sjöar (fångst per ansträngning) i regi av vattenvårdsförbunden, länsstyrelserna, kommuner och Sveriges lantbruksuniversitet. Den information som finns tillgänglig för bedömning av öringens status i Vänern och Vättern baseras dock främst på elfiskedata.

Elfisken utförs framförallt som del av olika miljöövervakningsprogram, kalkningseffektuppföljningar och olika inventeringar. Data lagras i databasen Svenskt Elfiskeregister (SERS) hos Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). I databasen finns vandrande öring registrerat i cirka 50 vattendrag mynnande i Vättern, samt två vattendrag mynnande i Vänern. För Vättern analyseras lokaler med längre tidsserier för perioden 2000–2023 (i regel minst tio års data), dels genom att plotta geometriskt medelvärde för varje område över tid, dels med icke-linjära modeller (så kallad Generaliserad Additiv Modell, GAM) som också sammanfattar trender på enskilda lokaler⁴.

Användningen av fredningsområden har inventerats i 205 svenska sjöar, däribland Vänern och Vättern⁵. I Vättern har fredningsområden blivit en viktig och integrerad del av den långsiktiga fiskförvaltningen. Det är dock oklart i vilken mån detta har gynnat just Vätterns öring, som inte reproducerar sig ute i sjön. I Vänern finns också ett antal fredningsområden som syftar till att skydda främst gös, lax och öring under lek och lekvandring. Fredningsområdet utökades 2021 till att omfatta drygt åtta procent av Vänerns totala yta där fiske efter lax och öring är förbjudet under hela året.

Vänern

I Gullspångsälven har Mariestads kommun och länsstyrelsen i Västra Götalands län tillsammans med vattenkraftföretaget Fortum under flera år arbetat med restaureringsåtgärder som fiskvägar, kalkning och biotopvård. Efter att en tidigare torrfåra (Gullspångsforsen) 2003 gjordes tillgänglig för laxfisk ökade antalet lekgropar i Gullspångsforsen, från två lekgropar år 2005 till 59 lekgropar 2018–2019, följt av 28 lekgropar 2020 och 39 lekgropar 2022. I Åråsforsarna har antalet lekgropar under perioden 2001–2022 räknats till 16–137 lekgropar per år (medel 52 lekgropar, och högst antal år 2018). Vid senaste räkningen 2022, noterades 37 lekgropar i Åråsforsarna. Inga lekgropar räknades efter leken 2021 eller 2023. Fördelningen av lekgropar för lax respektive öring är osäker, men öringen dominerar (läs mer på gullspangslaxen.se).

Liknande projekt har bedrivits i syfte att bygga upp laxbeståndet i Klarälven, bland annat ”Vänerlaxens fria gång”, 2010–2015⁶. Sedan 1930-talet insamlas och transporteras årligen stigande lax och öring förbi älvens nedersta kraftverksdammar. Fisken frisläpps och vandrar därefter på egen hand vidare upp till lek- och uppväxtområdena. Inom ramen för ”Vänerlaxens fria gång” genomfördes radiomärkningsstudier av vuxen vildfödd och odlad (fettfeneklippt) klarälvslax och öring. Den märkta odlade laxen hade annat beteende än den vildfödda. De odlade fiskarna irrade runt mer, och en betydligt högre andel var så kallad ”fall-backs”, det vill säga de simmade åt fel håll och hamnade i turbinerna eller nedanför/mellan kraftverken (utan chans till lek). De flesta märkta fiskarna överlevde transport, lekvandring och lek, men under den efterföljande nedströmsvandringen dog nästan alla de utlekta fiskarna i kraftverkens turbiner. Flergångslekande öring (och lax) är därför sällsynt i Klarälven, men antalet kan troligtvis ökas om mer vatten spills förbi kraftverken. Smolten klarar sig jämförelsevis bättre genom turbinerna på grund av sin mindre storlek. I ett uppföljande projekt 2017–2021, ”Två länder – én elv”⁷, har det bland annat satsats på övervakning (båtelfiske och smoltryssja) och restaurering av nära 100 hektar lekområden i norra Klarälvens huvudfåra. Fokus i detta projekt har främst varit att återskapa och förbättra rekryteringsmöjligheterna för lax, men många av åtgärderna bedöms även gynna öringen. Båtelfisket har visat att öringen spridit sig geografiskt i älven och att fångsterna (tätheterna) ökat något i Klarälvens huvudfåra.

I Gullspångsälven saknas hittills räkning av stigande lekfisk. Under 2023 och 2024 görs dock försök att med hjälp av en kamera räkna lekfisk i en sidofåra till Gullspångskanalen (Kolstrandskanalen). Tätheterna av öringungar har varit relativt stabila de senaste tio åren i Gullspångsälven samtliga tre delområden Figur 2 . År 2023 var medeltätheterna som helhet 8,9 individer per 100 m² (viktat medelvärde av årsungar i Stora och Lilla Åråsforsarna samt Gullspångsforsen), vilket är något lägre än föregående år (10,0 individer per 100 m²).

I Klarälven har antalet registrerade lekvandrande (vilda) öringar i Forshaga centralfiske ökat över tid Figur 3 . Under 2023 registrerades 159 vilda öringar vilket är lägre än föregående tre år, men fortfarande högre än genomsnittet 2003–2023 (96 öringar). Antalet öringar är dock lägre än antalet vilda laxar som fångats i samma fälla (546 vilda laxar under 2023). Tätheterna av öringungar i Klarälvens huvudfåra 2023 var 1,9 årsungar per 100 m², vilket är något lägre än föregående år (2,2 individer per 100 m² 2022) och lägre än 2007–2008 (6,6 samt 5,4 individer per 100 m²) när minst 10 lokaler elfiskades i Klarälvens huvudfåra (10–12 lokaler).

Vättern

Enligt standardiserat provfiske med bottennät på fyra lokaler i Vättern ökade antalet fångade öringar från 2005 fram till 2011, varefter fångsterna har stabiliserats Figur 4 .

I Vätterns tillrinnande vattendrag är tätheten av öringungar relativt hög, även om variationen mellan år är stor. På individuella lokaler med tidsserier har tätheterna av öringungar ökat på en större andel av lokaler än de har minskat Figur 5a . Under 2023 fångades i medeltal 32 individer per 100 m² vilket var lägre än under föregående år (53 årsungar per 100 m² 2022) och lägre än det genomsnittliga medelvärdet 2014–2023 (44 öringungar per 100 m²; Figur 5b ).

Baserat på antal lekfiskar och tätheter av öringungar kan den vilda öringens status i Vänern beskrivas som svag, med undantag för den restaurerade Gullspångsforsen i Gullspångsälven. I de provfisken som görs i Vänern fångas vildfödd (ej fettfeneklippt) öring så sällan att någon trend är svår att påvisa.

I Vättern är situationen för öringen bättre. Alla vattendrag som mynnar i Vättern är små, och de var tidigare utsatta för olika typer av mänsklig påverkan. Situationen har förbättrats genom omfattande fiskevårdsåtgärder (biotopvård, kalkning, rivning av vandringshinder, ökat minimimått och öppning av fiskvägar). Detta har troligen bidragit till den noterade ökningen av mängden uppväxande öringungar. Den generella ökningen av antalet fångade vuxna öringar i Vätterns provfisken över tid kan delvis förklaras av de fiskevårdsåtgärder som gjorts i Vätternbäckarna och de nya fiskereglerna som infördes 2005–2007 med exempelvis ökat minimimått och fångstrestriktioner.

De svenska fångsterna av öring i kust och hav är många gånger större inom fritidsfisket än i yrkesfisket, även om en stor del av fritidsfiskets fångster återutsätts Figur 6 .

Fisket i Östersjön baseras på både vild och odlad öring. Årligen sätts det ut runt 890 000 odlade öringar i Östersjön och tillrinnande vattendrag (beräknat för åren 2017–2023), uppdelat på 75 procent smolt, 12 procent stirr och 21 procent yngel. Därutöver sätts även en del ögonpunktad rom ut (fiskägg där ögonens svarta fläck syns genom ägghinnan). En betydande del av den odlade öringen sätts ut för att kompensera fisket för minskade fångster orsakade av vattenkraftsutbyggnad.

Yrkesfiskets landningar av öring har minskat från över 40 ton i början av 2000-talet till mindre än 10 ton de senaste fyra åren i Östersjön (5,8 ton 2023; Figur 7 ). Den största delen fångas i Bottniska viken, där en stor andel utgör bifångst i kustfisket riktat efter lax. De minskade fångsterna i fisket antas bero på förvaltningsåtgärder vilka bland annat inkluderar begränsningar av maskstorlek och vattendjup för nätfiske, ansträngningsminskningar, storleksbegränsningar och tidsmässiga och rumsliga fiskestopp i flodmynningar och i vissa kustområden.

Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistikmyndigheten (SCB) har fritidsfiskets fångster av öring i Östersjön uppskattas vara flerdubbelt större än inom yrkesfisket Figur 7 . Den årliga landningen av öring i fritidsfisket i kust/hav 2014–2023 var i genomsnitt 154 ton (104–205 ton) i Östersjön och Öresund, varav 49 ton (19–79 ton) i Bottniska viken, 49 ton (25–74 ton) i mellersta Östersjön, 41 ton (10–72 ton) i södra Östersjön och 24 ton (6–43 ton) i Öresund. De totala fångsterna inom fritidsfisket var dock betydligt högre, då den genomsnittliga årliga återutsättningen av öring i fritidsfisket 2018–2023 var 39 procent i Bottniska viken (12–66 procent), 46 procent i mellersta Östersjön (27–64 procent), 53 procent i södra Östersjön (20–86 procent), och 83 procent i Öresund (66–100 procent).

Data som finns tillgänglig för bedömning av havsöringens status i Sverige baseras främst på elfiske. Elfisken utförs främst som del av olika miljöövervakningsprogram, EU:s datainsamlingsprogram (“EU-Map”), kalkningseffektuppföljning och olika inventeringar, och data lagras i databasen Svenskt Elfiskeregister (SERS) hos Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). I databasen finns förekomst av havsvandrande öring registrerat för mer än 300 vattendrag och biflöden mynnande i Bottenviken och Bottenhavet, över 200 i mellersta Östersjön och nära 100 i södra Östersjön. Här analyseras dock bara lokaler med längre tidsserier för perioden 2000–2023 (i regel minst tio års data), dels genom att plotta geometriskt medelvärde för varje område över tid, dels med icke-linjära modeller (så kallad Generaliserad Additiv Modell, GAM) som också sammanfattar trender på enskilda lokaler⁴. Utöver elfiskedata finns även tidsserier från smoltfällor samt räkning av lekfisk från vissa vattendrag (främst vattendrag där lax dominerar).

I Östersjön påverkas öringbestånden av övergödning, kanalisering, vandringshinder, vattenkraftutnyttjande och extremt låg vattenföring sommartid på grund av ett utdikat landskap¹². Öringens förutsättningar kan också försämras i ett varmare klimat. Uppvärmningen har troligen störst negativa effekter på öring i starkt reglerade vattendrag och i Östersjöns södra delar¹³. I havet är öringen även utsatt för predation från bland andra säl och skarv. Studier behövs dock för att ge mer kunskap om hur ökande populationer av predatorer påverkar olika öringbestånd.

Uppvandringen av lekfisk har haft en positiv trend i flera norrländska älvar, men det är stor variation mellan år Figur 8a Figur 8b . Rekrytering av havsöring skattas med hjälp av tätheter av öringungar i vattendragen. Lokalerna med ökande tätheter av öringungar är fler än lokalerna med minskande täthet i vattendrag som mynnar i Bottenviken och Bottenhavet Figur 9a Figur 9b . Det motsatta mönstret syns för vattendrag som mynnar i mellersta och södra Östersjön, det vill säga en större andel av lokalerna påvisar minskande tätheter jämfört med andelen som påvisar ökande tätheter av öringungar Figur 9c Figur 9d . I vattendrag som mynnar i Östersjön och Öresund var tätheterna av öring i genomsnitt högst i södra Östersjöområdet, följt av mellersta Östersjön och Bottenhavet och lägst i Bottenviken Figur 10 . Sedan början av 2000-talet har tätheterna överlag ökat något i de vattendrag som mynnar i Bottenhavet, men relativt stabila den senaste tioårsperioden. Sedan 2000-talet har tätheterna överlag minskat i vattendrag som mynnar i södra och mellersta Östersjön Figur 10 . Generellt sett, har tätheter av vandrande och stationära öringungar minskat i Sveriges varmare regioner, särskilt i mindre vattendrag (upp till 6 meter), samtidigt som tätheterna har ökat i Sveriges kallare områden¹⁴. Trenderna är dock tydligast i vandrande populationer, vilket kan tyda på att klimatförändringar påverkar öringens vandringsmöjlighet¹⁴.

Fiskets inverkan på öringbestånden är dåligt känd, men ett program för insamling av fritidsfiskestatistik är under utveckling av SLU. Runt om i landet pågår projekt för att skydda kustlekande rovfisk. Till exempel har fredningstiden nyligen förlängts i 25 mynningsområden längs Gotlands kust, förbudstiden för fiske av lax och öring har utökats i Dalälven, och ett nytt fredningsområde har etablerats i Gävleborgs län. Efter införandet av ett 147 km² stort fiskefritt område vid Storjungfrun/Kalvhararna i Söderhamns yttre skärgård ökade fångsten av öring i provfisken under 2011–2015¹⁵. Fredningsområdet avskaffades dock 2017. Under 2019 höjdes minimimåttet från 40 cm till 50 cm för öring i Bottenhavet. Därmed gäller samma regel längs hela Östersjökusten. Med ett ökat minimimått undviks landning av öring innan den blir könsmogen. Restriktioner för nätfiske anpassades också i samband med det höjda minimimåttet, för att undvika att fisket sker på platser och årstider då fisken förekommer aggregerat.

Bland den odlade öringsmolt som sätts ut i utbyggda vattendrag, märks cirka 10 000 med yttre Carlin-märken eller inre märken (”Passive integrated transponders”, PIT-tags; data från SLU:s utsättningsdatabas för lax och öring). Information från återfångade märkta individer visar på variation i vandringsmönster, tillväxt och överlevnad mellan öringbestånd från olika delar av Östersjön¹⁶.

Inom Ices arbetsgrupp WGTRUTTA (”Working Group to develop and test assessment methods for Sea trout populations (anadromous Salmo trutta)”) pågår arbete med att utveckla och validera befintliga beståndsmodeller¹⁷. Ett exempel är en ny metod där längdbaserade indikatorer används för att bedöma beståndsstatus^18,19. Arbetsgruppen utvecklar även en databas för havsöring, och har sammanställt kunskaper om ekologiska faktorer som påverkar öringens livshistoria⁷. Dessutom har gruppen jämfört förhållandet mellan lekfisk och rekrytering i olika vattendrag, och de arbetar även med att etablera biologiska referenspunkter för juvenil öring som tar hänsyn till habitatkvalitet och klimat¹⁷.

SLU Aquas biologiska bedömning av beståndsstatus för havsöring i Östersjön följer Ices råd för Bottenviken (låg rekryteringsstatus i Ices-delområde 31), Bottenhavet (godtagbar rekryteringsstatus i Ices-delområde 30), och norra delen av mellersta Östersjön (låg status i Ices-delområde 29). Ices bedömning baseras bland annat på rekryteringsstatus samt 5-åriga trender i rekryteringsstatus (positiv, negativ, eller ingen ändring). På svenska sidan av delområde 31 (Bottenviken) och 29 (norra delen av mellersta Östersjön) är rekryteringsstatus lägre än 60 procent, medan den i delområde 28 (östra sidan av Gotland) och delområde 30 (Bottenhavet) är runt 80 procent respektive över 90 procent. Detta återspeglas i förekomsten av öringungar, med låga tätheter i vattendrag som mynnar i Bottenviken (även om uppvandringen av lekfisk ökat över tid) och något högre samt ökande tätheter i vattendrag som mynnar i Bottenhavet.

SLU Aquas bedömningar skiljer sig från Ices för södra delen av mellersta Östersjön (Ices-delområde 25 och 27) samt för södra Östersjön (Ices-delområde 23–24), då fler lokaler och vattendrag analyseras här än inom Ices. Enligt Ices bedömning för mellersta Östersjön, ligger rekryteringsstatus strax över 60 procent för delområde 27 men klart lägre på svenska sidan av delområde 29. Baserat på relativt låg beståndsstatus i delområde 27 och låg status i delområde 29, samt minskande tätheter av öringungar i det större datamaterialet på många lokaler i vattendrag som mynnar i mellersta Östersjön, i kombination med en minskande uppvandring av lekfisk i Åvaån Figur 8b , bedömer SLU Aqua att bestånden i mellersta Östersjön inte är inom biologiskt säkra gränser.

Enligt Ices bedömning är rekryteringsstatus för svenska sidan av södra Östersjön över 70 procent. Trots denna relativt höga status, bedömer SLU Aqua att bestånden i södra Östersjön inte är inom biologiskt säkra gränser. Bedömningen baseras på att tätheterna av öringungar i det större datamaterialet (fler lokaler och vattendrag) minskat över tid i södra Östersjön 2000–2023, särskilt under senare delen av perioden Figur 10 .

Förvaltningsåtgärder för minskad exploatering inom fisket inkluderar begränsningar av maskstorlek och vattendjup för nätfiske, ansträngningsminskningar, storleksbegränsningar och tidsmässiga och rumsliga fiskestopp i flodmynningar och i vissa kustområden. Minskningar i exploatering bör också omfatta fisken riktade mot andra arter, men där havsöring fångas som bifångst. Förbättrade livsmiljöer samt ökad tillgång till lek- och uppväxtområden behövs i många vattendrag i Östersjön för en återhämtning av dess havsöringspopulationer.

De svenska fångsterna av öring i kust och hav är många gånger större inom fritidsfisket än i yrkesfisket, även om en stor del av fångsterna i fritidsfisket återutsätts Figur 6 . På västkusten baseras fisket helt på vild öring, då ingen odlad öring sätts ut. Havsöringen på västkusten utgör dock ingen målart för yrkesfisket. Under den senaste tioårsperioden landades som mest 0,2 ton per år i yrkesfisket Figur 11 . Arten fångas nästan uteslutande i fritidsfisket med nät och handredskap längs kusten och i vattendragen. Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistikmyndigheten (SCB) var den årliga landade fångsten av öring i fritidsfisket 2014–2023 i genomsnitt 56 ton (38–74 ton) på Västkusten, varav 33 ton (19–47 ton) i Skagerrak och 34 ton (12–34 ton) i Kattegatt (notera stor osäkerhet i skattningarna; Figur 11 ). Den totala fångsten av öring inom fritidsfisket under perioden 2019–2023 var dock betydligt högre än så, då i genomsnitt 66 procent (55–76 procent) av öringen i Skagerrak och 60 procent (46–73 procent) av öringen i Kattegatt återutsattes.

Data som finns tillgänglig för bedömning av öringens status i Sverige baseras främst på elfiskedata. Elfisken utförs främst som del av olika miljöövervakningsprogram, EU:s datainsamlingsprogram (“EU-Map”), kalkningseffektuppföljning och olika inventeringar, och data lagras i databasen Svenskt Elfiskeregister (SERS) hos Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). I databasen finns vandrande öring registrerat i 360 vattendrag (inklusive biflöden) mynnande i Skagerrak och Kattegatt. Här analyseras dock bara lokaler med längre tidsserier för perioden 2000–2023 (i regel minst tio års data), dels genom att plotta geometriskt medelvärde för varje område över tid, dels med icke-linjära modeller (så kallad Generaliserad Additiv Modell, GAM) som också sammanfattar trender på enskilda lokaler³. Utöver elfiskedata finns även längre tidsserier på uppvandringsdata och smoltutvandring från Högvadsån (som är ett indexvattendrag för lax).

Beståndsstatusen i Kattegatt och Skagerrak baseras på aktuella tätheter av öringungar i vattendrag, samt på antal uppvandrande lekfisk i Ätran. Antalet lekande öring som vandrar upp i Ätran har ökat under perioden 1990–2023, men visar på en minskning under senare år Figur 12 . Sett till individuella lokaler med tidsserier har tätheterna av öringungar i Skagerrak minskat på en större andel av lokaler än de har ökat Figur 13a . I Kattegatt är läget mer stabilt Figur 13b . Tätheterna av öringungar har minskat i de vattendrag som mynnar i Skagerrak sedan början av 2000-talet, och är nu jämförbara med tätheterna i vattendrag som mynnar i Kattegatt Figur 14 , dock med stora variationer mellan vattendrag och år.

I dagsläget finns ingen beståndsmodell för västkustöring likt den som används för statusbedömningar för västkustlax inom Internationella havsforskningsrådet (Ices). Ices arbetsgrupp WGTRUTTA (”Working Group to develop and test assessment methods for sa trout populations (anadromous Salmo trutta)”) arbetar dock med att utveckla och validera befintliga beståndsmodeller¹⁷ för öring. Detta arbete inkluderar även öringbestånden på västkusten, så att status för dessa ska kunna klassas i framtiden.

Baserat på minskande antal lekfiskar och minskande tätheter av öringungar i vattendragen kan öringens status på Västkusten beskrivas som svag, Merparten av öringbeståndens lek och uppväxtvattendrag har drabbats hårt av mänskliga aktiviteter under lång tid, framför allt på grund av försurning, rensningar och småskalig vattenkraft. Eftersom många av västkustens vattendrag är små påverkas öringbestånden vissa somrar av höga vattentemperaturer och utdikning av landskapet som bidrar till att delar av vattendragen torkar ut. Stora insatser för att restaurera och kalka vattendrag i syfte att stärka öringbestånd och övrig biologisk mångfald. Dessa insatser ledde till att förekomsten av öringungar ökade i många vattendrag²¹. Kalkningsinsatserna på västkusten har dock minskat med 50 procent den senaste 20-årsperioden²². Trendanalyser visar nu på minskande tätheter av öringungar på många lokaler och på senare år minskande uppsteg av lekfisk. Variation i vattenföring och/eller vattentemperatur bidrar till stor variation mellan år i täthet av öringungar.

1. Palm S, Dannewitz J, Johansson D, Laursen F, Norrgård J., Prestegaard T, Sandström A. Populationsgenetisk kartläggning av Vänerlax. Drottningholm: Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet. Aqua reports; 2012:4. 64 sid.
2. Palm S. Genetisk status hos vild lax och öring från Klarälven – en uppföljande analys. Kunskapsunderlag. Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) Sötvattenslaboratoriet, Stångholmsvägen 2, 178 93 Drottningholm: 2023, 23 sid.
3. Söderberg L, Königsson. H, Östergren J (2021). Genetisk analys av öring i 11 tillflöden till Vättern samt en ny jämförelse med historiska prover från 1914-1918. Institutionen för akvatiska resurser Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm: 26 sid.
4. von Brömssen C., Betnér S, Fölster J, Eklöf K. A toolbox for visualizing trends in large-scale environmental data. Environmental Modelling & Software. 2021:136:104949.
5. Sandström A, Asp A, Bergek S, Johansson M, Petersson E, Ragnarsson Stabo H. Fiskefredning i sjöar. I vilken mån används fredningsområden för fiske i Sveriges 205 största sjöar? Drottningholm, Lysekil, Öregrund: Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet. Aqua reports; 2016:12.
6. Hedenskog MGP, Qvenild T. Vänerlaxens fria gång. Två länder, en älv. Ekologisk status och underlag till åtgärds­program för Klarälven, Trysilelva och Femundselva med biflöden. Länsstyrelsen i Värmlands län; 2015, Publ nr 2015:17.
7. Gustafsson P, Hegge O, Qvenild T.F & Fallström M. Två länder – én elv. Slutrapport. Länsstyrelsen i Värmlands län; 2022, Rapport nr 2022:06, ISBN: 0284–6845 Statsforvalteren i Innlandet: Rapport nr 3–2022, ISBN: 978-82-8410.
8. Nevoux M, Finstad B, Davidsen JG, Finlay R, Josset Q, Poole R, et al. Brown trout Salmo trutta: A review of ecological factors affecting abundance and life history of a partly anadromous fish. Fish and Fisheries. 2019;20:1051-1082. Hämtad från: https://doi:10.1111/faf.12396.
9. Palm S och Söderberg L. Genetisk analys av havsöring från Västernorrland: utökad studie. Sveriges Lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet; 2022. 19 sid.
10. Palm S, Romakkaniemi A, Dannewitz J, Jokikokko E, Pakarinen T, Huusko R, Broman A, Sutela T. Torneälvens bestånd av lax, havsöring och vandringssik – gemensamt svensk‐finskt biologiskt underlag för bedömning av lämpliga fiskeregler under 2019; 2019, 52 sid.
11. Ices Advice on fishing opportunities, catch, and effort Baltic Sea Ecoregion Sea trout (Salmo trutta) in subdi­visions 22–32 (Baltic Sea). Köpenhamn: Internationella Havsforskningsrådet; 2023.
12. Report of the Baltic Salmon and Trout Assessment Working Group (WGBAST), 22–30 March 2011, Riga, Latvia. Köpenhamn: Internationella Havsforskningsrådet; 2011. Ices; 2011/ACOM:08.
13. Donadi S, Degerman E, McKie BG, Jones D, Holmgren K, Sandin L. Interactive effects of land use, river regulation, and climate on a key recreational fishing species in temperate and boreal streams. Freshwater Biology. 2021;66:1901-1914.
14. Donadi S., Näslund J., Sandin L., Sers, B., Vasemägi A, Degerman E. Contrasting long‐term trends in juvenile abundance of a widespread cold‐water salmonid along a latitudinal gradient: effects of climate, stream size and migration strategy. Ecography 2023;5).
15. Bergström U, Sköld M, Wennhage H, Wikström A. Ekologiska effekter av fiskefria områden i Sveriges kust och havsområden. Öregrund. Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser. Aqua reports; 2016.
16. Degerman E, Leonardsson K, Lundqvist H. Coastal migrations, temporary use of neighbouring rivers, and growth of sea trout (Salmo trutta) from nine north­ern Baltic Sea rivers. Ices Journal of Marine Science. 2012;69(6).
17. Working Group with the Aim to Develop Assessment Models and Establish Biological Reference Points for Sea Trout (Anadromous Salmo trutta) Populations (WGTRUTTA; outputs from 2019 meeting). Köpenhamn: Internationella Havsforskningsrådet; 2020. Ices Scientific Reports; 2:59.
18. Shephard S, Davidson IC, Walker AM, Gargan PG. Length based indicators and reference points for assess­ing data-poor stocks of diadromous trout Salmo trutta. Fisheries Research. 2018;199.
19. Shephard S, Josset Q, Davidson I, Kennedy R, Magnusson K, Gargan PG, et al. Combining empirical indicators and expert knowledge for surveillance of data-limited sea trout stocks. Ecological Indicators. 2019;104.
20. Aldvén D. Migration in anadromous brown trout. Doctoral thesis. Göteborg: Göteborgs universitet, Naturvetenskapliga fakulteten, Institutionen för biologi och miljövetenskap; 2016.
21. Degerman E. Peterson E, Bergquist B. Effekter av kalkning på fisk i rinnande vatten. Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:23: 75 sid.
22. Havs- och Vattenmyndigheten. Kalkningsåret 2022 – en redovisning av nyckeltal. 2023. 45 sid.