Ål 2024

EU:s ålförordning sätter minimikraven för Sveriges ålförvaltning^{9, 10}, och i Sverige bedrivs ett yrkesfiske efter ål både i sötvatten och i havet av yrkesfiskare med ett särskilt ålfisketillstånd från Havs och vattenmyndigheten (HaV). Sedan 2015 ges inga nya ålfisketillstånd ut och det är endast de med beviljat ålfisketillstånd som är undantagna det generella, rådande ålfiskeförbudet. I havet är fiske tillåtet för yrkesfiskare med beviljat ålfisketillstånd i Östersjön inklusive Öresund upp till latitud 56°25N (i höjd med Torekov). Sedan 2012 är fiske på västkusten inte tillåtet.

Yrkesfisket i Östersjön inklusive Öresund domineras av ett fiske med ålbottengarn riktat mot den lekvandrande blankålen. Baserat på landningsdata har de rapporterade landningarna i Östersjön inklusive Öresund under åren 2000–2022 varierat mellan 53 och 417 ton per år och minskat successivt över tid. För 2023 uppgick landningarna till cirka 90 ton ( Figur 1 ; Figur 2 ).

I sötvatten fiskas ålen kommersiellt i ett 20-tal insjöar, med de största landningarna i Mälaren, Vänern och Hjälmaren ( Figur 1 ; Figur 2 ). Den totala landningen i insjöar för 2023 var ungefär 82 ton ( Figur 1 ; Figur 2 ). Utöver dessa 82 ton transporterades ungefär 19 ton förbi vandringshinder med lastbil för att sedan släppas ut nedströms vandringshinder för att möjliggöra fortsatt vandring mot Sargassohavet för lek (så kallad ”trap and transport”, en förvaltningsåtgärd med syfte att öka mängden blankål som lämnar svenska vatten). Landningarna i insjöar har under åren 2000–2022 varierat mellan 85 och 123 ton per år och de totala landningarna har minskat under 2000-talet ( Figur 2 ).

Fritidsfiske efter ål är förbjudet sedan 2007. Det finns dock undantag från fritidsfiskeförbudet inom vissa av HaV definierade inlandsvatten varifrån ålen i dag inte bedöms ha någon möjlighet att nå havet². Ål under 70 cm skall återutsättas och fångst från fritidsfiske i dessa områden får inte säljas. Eftersom det inte finns redovisningskrav för den ål som fångas i dessa undantagna vattenområden saknas det uppgifter om fritidsfiskets totala omfattning. I dag utgör därför fritidsfisket efter ål en okänd, men sannolikt liten del av den totala fångsten.

Det förekommer ett illegalt fiske efter ål i Sverige. På senare år har fiskerikontrollen intensifierats och metoderna effektiviserats för att förhindra illegalt fiske, vilket leder till att fler illegala redskap upptäcks. Antalet ålfångande fiskeredskap som beslagtagits i Sverige, främst längs kusten i Skåne och Blekinge, har varierat mellan 93–210 redskap per år under 2016–2022. Under 2023 beslagtogs 94 ålfångande redskap vid 27 olika platser.

Eftersom den europeiska ålen tillhör en och samma population är information angående landningar från samtliga länder där fiske efter ål förekommer viktig för den internationella beståndsanalysen. Alla länder inom ålens utbredningsområde rapporterar inte sina kommersiella landningar av ål, men arbetsgruppen WGEEL (”Joint Eifaac/Ices/GFCM Working Group on Eels”) uppskattar att det fångades totalt cirka 53,6 ton glasål 2023 (data rapporterat från fem länder), att jämföra med ungefär 1 500 ton på 1980-talet³. Landningen av gulål och blankål 2023 var cirka 1 968 ton (data rapporterat från 21 länder), vilket är ungefär i samma storleksordning som de årliga inrapporterade landningarna sedan 2009, vilka har varierat mellan 2 000-3 500 ton. Dessa landningar är betydligt lägre jämfört med rekonstruerade uppskattningar av årliga landningar på cirka 18 000–20 000 ton under 1950-talet³.

Ålen och ålbeståndets utveckling undersöks och övervakas på flera sätt. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bedriver inom ramen för bland annat EU:s datainsamlingsprogram (Data Collection Framework, DCF) övervakning och undersökningar gällande rekrytering, utsättningar (förflyttning och utsättning av glasål fångad i Frankrike och England till Sverige), produktion, tillväxt, dödlighet och lekvandring i svenska vatten. Data över rekrytering samlas in på flera olika sätt; glasål till havs fångas med en speciell MIK-trål i en internationell trålundersökning kallad International Bottom Trawl Survey (IBTS)⁴, glasål i kylvattenintaget vid Ringhals fångas med en modifierad Isaac-Kiddyngeltrål⁵, småål i rinnande vatten (generellt under 30 cm) fångas med ålyngelsamlare vid vandringshinder i sötvatten och med elfisken. Fiskeriberoende och fiskerioberoende provtagning görs för att studera bland annat produktion och tillväxt genom individprovtagning av ålar med avseende på storlek, kön, ålder, ursprung (naturligt rekryterad eller om en ål kommit till svenskt vatten via utsättningar) med mera. Sverige har också ett indexvattendrag för ål inom datainsamlingsprogrammet sedan 2019 (Kävlingeån i Skåne), där bland annat uppströms- och nedströmsvandring av ål övervakas. Blankålars lekvandring från sötvatten och ut ur Östersjön studeras med olika analys- och märkningstekniker. Utifrån studier av hörselstenarnas (otoliternas) kemiska sammansättning går det att avgöra i vilken salthalt ålar vuxit upp samt om de är av naturligt eller av utsatt ursprung. Det senare går att avgöra med hög precision för ål som satts ut 2009 eller senare, eftersom all ål som satts ut i Sverige från och med 2009 har märkts kemiskt med strontium. Analyser av otolitkemiska data tyder på att ål från utsättningar stannar i nära anslutning till utsättningsplatsen^{6, 7, 8}, samt att småål i ett flertal rinnande vatten längst västkusten (insamlade med elfiske) och i Nyköpingsån på ostkusten (insamlade i ålyngelsamlare) i princip enbart utgörs av naturligt invandrad ål^{6, 7, 8}. Djupgående analyser och slutsatser över effekterna av ålyngelutsättningar på antalet vuxen ål är ännu för tidiga att göra eftersom ålen är en så långlivad art; de äldsta utsatta ålar som märkts är i dag 14 år, vilket innebär att endast en del av alla märkta utsatta ålar eventuellt har påbörjat sin lekvandring.

Den senaste publicerade beståndsuppskattningen gjordes 2021⁹, och nya beståndsuppskattningar utförs under 2024 av SLU Aqua. Dessa data rapporteras även till Ices och används i de årliga internationella beståndsanalyser som arbetsgruppen WGEEL utför³.

För rekrytering av ål till svenska vatten finns tidsserier från MIK-trålning till havs från 1992–2023 med undantag för 2011 då ingen trålundersökning utfördes, fångster i kylvattenintaget vid Ringhals från 1981–2023, från elfisken vid totalt 15 utvalda lokaler på väst- och sydkusten (från Strömstad (Strömsån) till strax öster om Ystad (Nybroån)) från 2011–2023. Därtill finns tidsserier från ålyngelsamlare från 22 vattendrag (varav åtta var aktiva under 2023), för vilka tidsserierna är av varierande längd och kvalité. Under MIK-trålningen 2023 fångades 0,21 glasålar per tråltimma, att jämföra mot medelantalet på 0,66 glasålar per timme för hela tidsserien ( Figur 3 ). Fångsterna av glasål i kylvattenintaget i Ringhals uppgick under 2023 till 2,1 glasålar per timme, att jämföra mot medelvärdet på 10,3 glasålar per timme för hela tidsserien ( Figur 4 ). Under 2023 elfiskades 14 av de 15 utvalda elfiskelokalerna för övervakning av ål och medeltätheten av ål per 100 m² uppgick till 5,2 individer, att jämföra mot medelvärdet på 19,0 ålar per 100 m² för hela tidsperioden ( Figur 5 ). För ålyngelsamlarna rapporterades det in biomassa av uppvandrande ål från sju vattendrag (preliminär siffra) och överlag är rekryteringstrenden kraftigt minskande över tid ( Figur 6 ). För de tidsserier där det finns data för referensperioden 1960–1979 (definierad av arbetsgruppen WGEEL³) var biomassan uppvandrade ål för 2023, jämfört med medelvärdet för referensperioden, 2,8 procent för Dalälven, 0,8 procent för Helgeå, 126 procent för Lagan, 0 procent för Ljusnan (ingen ål fångades 2023), 6,4 procent för Motala ström och 10,8 procent för Viskan ( Figur 6 ). Under de senaste fem åren har flera av de längsta tidsserierna med uppvandringsdata för ål avslutats (exempelvis i Mörrumsån (1960–2018) och Rönne å (1917–2018)). Dessa har avslutats då ålyngelsamlarna inte längre samlar in uppvandrande ål då omlöp och fiskvägar byggts vid flera av de vandringshinder där samlarna tidigare varit placerade, samt att en del av vandringshindren har rivits ut helt. Utveckling av nya insamlingsmetoder, såsom elfiske eller utvärdering av andra typer av fällor (vilket pågår på SLU Aqua), är viktigt för den fortsatta övervakningen av uppvandrande ål i dessa vattendrag. Göta Älv är en särskilt värdefull dataserie då det är den längsta rekryteringsserien i hela Europa, med data från 1900. Insamling av data från Göta Älv upphörde 2018, men arbete pågår för att datainsamlingen ska återupptas.

Fångsterna i de fiskerioberoende provfisken som utförs på västkusten med ryssjor visar att antalet ålar per ansträngning varierar kraftigt mellan år. För ålar mindre än 37 cm har fångsten per ansträngning minskat något under 1990-talet och början av 2000-talet, varefter fångsten stabiliserats på en låg nivå ( Figur 7 ). För ålar mellan 37 och 50 cm uppvisas inga tydliga trender över tid i fångst per ansträngning vilken visar på stor mellanårsvariation. För ålar mellan 50 och 60 cm samt ålar större än 60 cm indikerar provfiskedata att fångst per ansträngning generellt ökat efter 2010, men även här är mellanårsvariationen stor. Att det generellt fångas fler stora ålar vid provfisket på Västkusten kan eventuellt bero på det fiskeförbud som trädde i kraft på västkusten 2012⁹, vilket kan ha ökat förekomsten av större ålar eftersom de numera inte fångas och därmed har en större möjlighet att växa sig stora.

Fångsterna i det fiskerioberoende provfisket med ryssjor vid Hamnefjärden på ostkusten visar en generell minskning av ål sedan 2007. För 2023 var fångsten per ansträngning låg, lägre än under 2022 men i samma nivå som 2021 ( Figur 8a ). Storleken på ålarna fångade i Hamnefjärden samt andelen blankål i fångsterna har generellt sett ökat sedan 2007 ( Figur 8b ; Figur 8c ). Fångsterna i det fiskerioberoende provfisket med ryssjor vid Sotholmen i Mälaren visar en långsamt minskande trend (provfisket påbörjades i mindre skala i slutet av 1970-talet och har under senare decennier gradvis ökat i omfattning och varit standardiserat sedan år 2000). För 2023 var fångsten per ansträngning lägre jämfört med 2022 ( Figur 9a ). Längdstrukturen för de ålar som fångas vid Sotholmen visar inte någon tydlig trend över tid ( Figur 9b ), men andelen blankål som fångas i provfisket har generellt ökat över tid och varierat kring 30 procent åren 2021–2023, vilket tyder på att rekrytering av ål till området (naturliga rekryter och/eller ål från utsättningar) minskat i förhållande till mängden ål som påbörjat sin lekvandring ( Figur 9c ). Eftersom det sker stora utsättningar av ål på många platser i Sverige kan fångsterna per ansträngning från provfisken efter ål vara svårtolkade. Ålyngelutsättningar görs dels för att kompensera yrkesfisket för förlorade fiskemöjligheter orsakad av utbyggnader av vattendrag, men även som en bevarandeåtgärd i enlighet med den svenska ålförvaltningsplanen (målsättningen enligt den svenska ålförvaltningsplanen är att 2,5 miljoner ålyngel ska sättas ut årligen¹⁰). Utsättningar har också gjort i forskningssyfte^{8, 11, 12}. För provfisket vid Hamnefjärden kan även variation i kylvattenutsläpp från Oskarshamnsverket påverka fångsten per ansträngning då lokalen ligger i det område som påverkas av det uppvärmda kylvattnet. För provfisket vid Sotholmen i Mälaren är fångsterna per ansträngning påverkade av utsättningar, bland annat sådana som gjorts i forskningssyffte⁸. Därför bör fångst per ansträngning för provfiskena från ostkusten (Hamnefjärden) och Mälaren (Sotholmen) tolkas med försiktighet och betraktas som ett lokalt index för hur tätheter och storleksstrukturen för gul- och blankål varierat över tid. Notera också att även andra provfisken (till exempel på västkusten) också kan påverkas av utsättningar^6,7.

Den internationella beståndsanalysen utförd av Ices arbetsgrupp WGEEL visar att för Nordsjöområdet var glasålsrekryteringen 0,7 procent 2022 (slutgiltig siffra) och cirka 0,4 procent 2023 (preliminär siffra, den lägsta som någonsin rapporterats), i förhållande till den definierade referensperioden 1960–1979³. I området som kallas ”Elsewhere Europe”, det vill säga ålens utbredningsområde undantaget Östersjön och Nordsjön, var rekryteringen 11,3 procent 2022 (slutgiltig siffra) och 8,8 procent 2023 (preliminär siffra), i förhållande till referensperioden 1960–1979³. Alla mätserier som WGEEL följer (där data från Sverige ingår) visar en mer eller mindre kontinuerlig minskning av ålbeståndet under 1900-talet, till dagens mycket låga nivåer³. Några potentiella orsaker till nedgången som WGEEL diskuterat är habitatförluster, vattenkraftverk, överfiske, miljögifter, predation och klimatförändringar³.

I den senaste beståndsanalysen för ål i Sverige⁹ estimerades fiskeridödlighet (F) separat för västkusten, Östersjön, respektive för inlandsvatten, medan vattenkraftmortalitet (H) estimerades för inlandsvatten. För västkusten är F=0 sedan fiskestoppet 2012. För Östersjön (svenskt vatten) har F varierat mellan 0,003–0,009 år^-1 och för inlandsvatten har F varierat mellan 0,21–0,47 år^-1 under 2010–2023⁹. Den estimerade vattenkraftsmortaliteten (H) för blankål som lämnar inlandsvatten har sedan 2010 varierat mellan 0,77–1,00 år^-1.

Det gemensamma förvaltningsmålet är 40 procent av den genomsnittliga lekbiomassan av ål som skulle ha funnits om inte mänskliga aktiviteter hade påverkat beståndets möjlighet att ta sig ut till havet för lek¹³. Under 2018–2019 utvärderade Europeiska kommissionen om de olika medlemsstaterna nått detta gemensamma förvaltningsmål eller inte. Utvärderingen visade att förvaltningsmålet gällande mängden lekvandrande blankålar som lämnar de enskilda medlemsstaterna inte uppnåtts i nio av 19 undersökta länder, varav Sverige är ett. För fem länder var underlaget otillräckligt för att avgöra om målet hade uppnåtts, medan fem andra länder till stora delar hade uppfyllt målet. Inget land ansågs dock ha uppnått förvaltningsmålet utan tilläggskommentarer om osäkerhet¹³. Den senaste beståndsskattningen för ål i Sverige som gjordes under 2024 visar att mängden lekvandrade ål som lämnar svenska inlandsvatten är lägre än vad som motsvarar det nuvarande förvaltningsmålet⁹.

EU:s ålförordning sätter minimikraven för Sveriges ålförvaltning^{9, 10}. Sedan 2023 är samtliga medlemsstater skyldiga att årligen införa ett sex månader långt fiskestopp efter ål i havet. För samtliga medlemsländer inklusive Sverige gäller fiskestoppet från 15 september 2024–15 mars 2025.

Ål – Arter och livsmiljöer – Havs- och vattenmyndigheten (havochvatten.se)

1. ICES (2023). European eel (Anguilla anguilla) throughout its natural range. ICES Advice: Recurrent Advice. Report. URL: European eel (Anguilla anguilla) throughout its natural range (figshare.com)
2. Bilaga 6 i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområ Konsoliderad elektronisk utgåva. Senast uppdaterad 2020-07-01. Havs- och vattenmyndighetens författningssamling. URL: https://www.havochvatten.se/download/18.9d6062e17c13f61b9ea5779/1633358010414/HVMFS-FIFS-2004-37-keu-211001.pdf
3. ICES (2023). Report of the Joint EIFAAC/ICES/GFCM Working Group on Eels (WGEEL). ICES Scientific Reports. 5:98. 175 pp. URL: https://doi.org/10.17895/ices.pub.24420868
4. Barbara Bland, Patrik Börjesson (2023). Trålundersökning av fisk i Västerhavet. Aqua notes 2023:6. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. URL: https://doi.org/10.54612/a.72h1vamrln
5. Jaktén Langert W., Sjöholm J. & Käll F. (2024). Biologisk recipientkontroll för Ringhals kärnkraftverk – Årsrapport för 2023. Aqua notes 2024:9. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. URL: https://doi.org/10.54612/a.70fs8gu2l3
6. Myrenås, E. (2022). Utvärdering av ålyngelutsättningar – Svenska väst- och sydkustområden. Aqua notes 2022:4. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. URL: https://doi.org/10.54612/a.11hagsqss7
7. Myrenås, E. (2024). Utvärdering av ålyngelutsättning; en uppdatering av svenska väst- och sydkustområden. Aqua notes 2024:1. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. URL: https://doi.org/10.54612/a.1qef0n15mq
8. Myrenås, E. & Jacobson, P. (2024). Utvärdering av ålyngelutsättningar i Mälaren och Ymsen. Aqua notes 2024:4. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet. URL: https://doi.org/10.54612/a.senksngfup
9. van Gemert, R., Holliland, P., Karlsson, K., Sjöberg, N., Säterberg, T. (2024). Assessment of the eel stock in Sweden, spring 2024; Fifth post-evaluation of the Swedish eel management. Aqua reports 2024:5. Uppsala: Swedish University of Agricultural Sciences. URL: https://doi.org/10.54612/a.4iseib7eup
10. Förvaltningsplan för ål. Jordbruksdepartementet. Jo2008/3901 URL: https://www.havochvatten.se/download/18.19fef33c13a77c96b19134a/1352105325201/nationell-alforvaltningsplan.pdf
11. Jacobson, P., Wickström, H., Tärnlund, S., Reizenstein, M., & Sundin, J. (2023). Ålen i Fardume träsk – en sammanställning över data 1980-2022. Aqua notes 2023:2. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. URL: https://doi.org/10.54612/a.52399ldqvh
12. Jacobson, B., Wickström, H., Strömquist, J., & Persson, J. (2024). Ålmärkningsprojekt i sjön Ymsen; sammanställning av data från 1998-2022. Aqua notes 2024:3. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. URL: https://doi.org/10.54612/a.1bbflv35va
13. Evaluation of the Eel Regulation. Final Report. (2020). European Commission. Directorate-General for Maritime Affairs and Fisheries. ISBN 978-92-76-17265-9. https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/afe6ca55-5f58-11ea-b735-01aa75ed71a1