Torsk 2023

Fisket i Ices-delområden 22–24 (figur 1), bedrivs huvudsakligen av Danmark, Polen, Tyskland, och Sverige. Danska yrkesfiskare svarar för den största delen av den kommersiella fångsten (50 procent) eftersom de har den största kvoten^1,5. Det svenska yrkesfiskets andel av fångsterna har i medel varit cirka 17 procent åren 1995–2021. År 2022 landades totalt 88 ton, varav det svenska yrkesfiskets officiella landningar utgjorde 9 ton ( figur 2 och figur 3 )^1,5. Torsken fångas mest med bottentrål och nät⁵. Enligt Ices förekommer ett visst utkast (fisk kastad överbord), som ökade jämfört med tidigare år och uppskattades vara nio procent av den totala kommersiella fångsten 2022^1,5. Eftersom fritidsfiskefångsterna är betydliga, tas även detta hänsyn till i beståndsuppskattningen för det västra beståndet. År 2022, på grund av de mycket låga kommersiella fångsterna, ökade andelen fritidsfiskefångad torsk från 46 till 71 procent av den totala fångsten, även om den faktiska nivån av fritidsfångster uppskattades vara historiskt låg (288 ton)⁵. Sedan 2022 är riktat fiske efter torsk i västra Östersjön förbjudet vilket innebär att de begränsade fiskemöjligheterna enbart är avsedda för oundvikliga bifångster av torsk vid fiske efter andra arter, främst plattfiskar.

Under 2023 har torsken i västra beståndet i Östersjön nedgraderats från bedömningen kategori ett (fullt analytiskt) till en kategori tre (databegränsad). Orsaken till nedgradering, från en fullt analytisk bedömning till en databegränsad analys, är den mycket osäkra fiskedödligheten (F) som beräknats i beståndsuppskattningsmodellen, då endast trenderna för lekbiomassan (SSB, biomassan av könsmogna honor) och rekrytering från modellen anses vara pålitliga¹.

Modellen bygger på en kombination av kommersiella fångster, fritidsfiskestatistik (Tyskland, Sverige och Danmark) och fiskerioberoende vetenskapliga trålundersökningar (”Baltic International Trawl Survey”, Bits) samt data från provfiske med fasta redskap⁵.

Osäkerheter i utvecklingen av SSB och skattningar av rekrytering från beståndsuppskattningen anses vara av mindre betydelse än de osäkra skattningarna av fiskedödligheten. Därför beslutade Ices att presentera SSB och rekrytering som relativa värden och att inte använda fiskedödligheten från modellen utan istället använda fångstuttag (relativa fångster/lekbiomassa)^1,5. Den övergripande bedömningen visar att den relativa lekbiomassan sedan 2008 ligger under tröskelvärdet för den lekbiomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning av ett bestånd (MSY B_trigger). Lekbiomassan har sedan 2015 legat under den gräns där lekbeståndet anses ha en risk för reducerad förmåga att producera ungfisk (B_lim; figur 4 )⁵. Rekryteringen av ung torsk har sedan 2005, med undantag för 2017 och 2023, legat under medelvärdet för perioden 1985–2022 och åren 2018–2021 är bland de lägsta i tidsserien (figur 6) ⁵.

Osäkerhet kring fiskedödligheten tyder på att processer, utöver dem som rapporteras via tillgängliga data om fiskets fångster och antagen naturlig dödlighet, påverkar SSB för torsk i västra Östersjön¹. Källorna till den förmodade ytterligare dödligheten är för närvarande okända, men kan inkludera ökad naturlig dödlighet (till exempel på grund av ökad predation, minskad kondition kopplad till ökad temperatur och syrebrist på sommaren⁶, migration till östra Östersjön, orapporterade fångster eller ökad lokal/regional dödlighet på grund av syrefria vatten närmare ytan och kusterna). Dock kan effekterna, och storleksordning av dessa olika potentiella påverkansfaktorer för närvarande inte kvantifieras och är därför svåra att ta hänsyn till i bedömningen av beståndets utveckling¹.

En kraftig minskning av fiskeansträngningen under senare år, återspeglas inte i fiskedödligheten enligt den nuvarande modellen. Det finns således motstridiga signaler mellan indexet från de vetenskapliga trålundersökningarna och dödlighet uträknat från fångsterna¹. Trålundersökningarna visar på en oförändrad hög total dödlighet (naturlig dödlighet och fiskedödlighet tillsammans), medan fångsterna (fångstuttag) indikerar en betydande minskning i fiskedödlighet (figur 5) . Detta innebär att de totala dödsorsakerna inte kunde fördelas pålitligt mellan fiskedödlighet och naturlig dödlighet^1,5.

På grund av nedgradering grundades det nya biologiska rådet på Ices nya rådgivningsprinciper för bedömningar av databegränsade bestånd, som ligger inom Ices ramverk⁷. På så sätt baseras på en försiktighetsansats. Fångstrådet för nästa år baseras på fångsterna från 2022 och den relativa SSB från beståndsuppskattningsmodellen innevarande år⁵. Dessutom beräknas i metoden ett empiriskt tröskelvärde för beståndsstorlek som representerar en gräns för den lekbiomassa under vilken beståndets tillstånd skulle försämras till en oönskad indexnivå (I_trigger). För detta bestånd sammanfaller I_trigger med MSY B_trigger ⁵.

Vidare visar den biologiska informationen att konditionen hos torsk i västra beståndet har minskat. Detta kan bero på förändringar i ekosystemet, såsom säsongsmässigt dåliga syreförhållanden i bottenvattnet som kan påverka tillgången på bentisk (bottenlevande) föda och ämnesomsättningen hos torsken negativt. Under sommaren byggs dåliga syreförhållanden upp under språngskiktet i västra Östersjön på grund av övergödning samt ökande temperaturer kopplade till klimatförändringar. Samtidigt begränsar onormalt uppvärmda ytvatten torskens möjligheter att utnyttja dessa livsmiljöer under sommar och höst^1,5.

Ices bedömer att beståndets lekbiomassa ligger under gränsvärdet som inte bör underskridas när beståndet fiskas vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger), samt under det empiriska tröskelvärde som representerar en gräns för den biomassa under vilken beståndets tillstånd skulle försämras till en oönskad nivå (I_trigger). Beståndet bedöms till och med befinna sig under den gräns för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim). Inga referenspunkter för fiskedödligheten för detta bestånd har fastställts⁵.

Ices har konstaterat att det östra- och det västra torskbeståndet blandar sig med varandra (särskilt i Ices-delområden 24) och troligtvis har beblandningen ökat under senare år⁸. Beståndstillhörigheten av torsk från västra respektive östra beståndet görs med hjälp av formen på fiskens otoliter (hörselstenar) kombinerat med genetiska undersökningar. År 2022, tillhörde 34 procent av torsken i Ices-delområde 24 västra beståndet. De senaste åren har andelen torsk från det östra beståndet utgjort cirka 70 procent av torsken i Ices-delområde 24 (Arkonabassängen)¹. I beståndsanalysen anser man numera att det endast är i Bälthavet (Ices-delområde 22) och Öresund (Ices-delområde 23) som torsk från västra beståndet uppehåller sig utan inbladning av torsk från östra beståndet.

På grund av beståndets låga status är inget riktat torskfiske tillåtet utan kvoten är avsedd för oavsiktliga bifångster vid fiske efter andra arter.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

…

Polen, Danmark och Sverige svarar för största delen av fångsterna av torsk från det östra beståndet. Sedan 2009 då de totala landningarna var runt 50 000 ton har landningarna minskat år för år (figur 7) och dessutom har inte hela EU:s kvot blivit landad sedan 2007¹, till stor del till följd av beståndets dåliga status. Sedan 2019 är kvoten endast avsedd för oundvikliga bifångster vid fiske efter andra arter. De totala landningarna 2022 var 1 146 ton, varav 10 ton från svenska båtar, den lägsta i hela tidsserien. Historiskt har fångsterna av torsk legat på betydligt högre nivåer än dagens; landningarna toppåret 1984 uppgick till över 400 000 ton. Det året var de svenska fångsterna nästan 60 000 ton ( figur 8 )^1,9.

Felrapportering av torskfångster har förekommit 1993–1996 samt 2000–2007¹. Uppskattningarna av underrapporterade landningar är dock osäkra, men under dessa år har Ices valt att inkludera alla uppskattningar av underrapportering som finns tillgängliga. Informationen om felrapporterad fångst kom från källor inom fisket samt fiskerikontrollen, dock inte från alla länder som fångar torsk i Östersjön. Beräkningarna från Ices indikerar att fångsterna fram till 2007 varit minst 35–40 procent högre än vad som rapporterats. För åren 2008 och 2009 indikerades en felrapportering på fem procent. Sedan dess har Ices antagit att underrapporteringen har varit liten och ingår numera inte i beståndsuppskattningen^1,9. Rapporterade utkast (fisk kastad överbord) från fisket jämfört med beräknade utkast skiljer sig dock markant vilket innebär att det troligen förkommer underrapportering av fångster även i dag. Utöver införandet av landningsskyldigheten 2015, höjdes samtidigt även minsta referensstorlek för bevarande (MRB) för landad torsk, från 35 cm till 38 cm, vilken gör jämförelser av utkast över tid svåra. År 2022 var mängden utkast cirka tre procent av den totala fångsten⁹. Provtagning från EU:s fångster och utkast har varit osäkra de senaste åren till följd av en kombination av låga fångster och störningar på grund av COVID-19. Uppskattning av utkast för 2022 baseras endast på två fiskeresor från ett land, vilket är en konsekvens av det inte bedrivs något riktat fiske på torsk. Dessutom består en betydande del av fångsterna av detta bestånd från Ryssland, men ingen information om dessa fångster har officiellt rapporterats till Ices 2022¹. Mängden fångst från Ryssland för 2022, som ingick i bedömningen, baserades på allmän tillgänglig information. Torsk från det östra beståndet som fångas väster om Bornholm (Ices-delområden 22–24) räknas numera in i fångsterna för det östra beståndet (Ices-delområden 25–32). Därför gäller rådet för Ices-delområden 24–32. Mängden torsk som fångas i det västra Östersjön, men som tillhör det östra beståndet, utgör mellan 13–20 procent av den totala fångsten från östra beståndet^1,9. Dessa fångster sker huvudsakligen i östra delen av Ices-delområde 24.

Från 2013 och fram till 2019 kunde Ices inte genomföra en analytisk beståndsanalys för torskbeståndet i östra Östersjön. Anledningen var att torskarna i det östra beståndet hade blivit svårare att åldersbestämma med traditionella metoder som läsning av antalet årsringar i torskens hörselstenar. Tack vare data från det märkningsprojektet ”Tagging Baltic Cod” (Tabacod) i Östersjön, så kunde torskens tillväxt bestämmas men återfångst av märkta torskar¹⁰. Märkningen utfördes under fyra år (2016–2019) i södra och mellersta Östersjön. Totalt märktes cirka 20 000 torskar. Forskare från Sverige, Danmark, Tyskland och Polen deltog i projektet. År 2019 genomfördes en grundlig genomgång av tillgängliga data och analysmetoder för torsken i det östra beståndet¹¹. Detta resulterade i att det östra beståndet återigen fick en analytisk beståndsuppskattning efter flera år med otillräcklig datatillgång. Det innebär att referenspunkter för fiskedödlighet, lekbiomassa återigen kan beräknas för östra beståndet. Mängden lekmogen torsk (lekbiomassan) har minskat sedan 2016 och har legat under gränsen som innebär risk för en reducerad förmåga att producera ungfisk (B_lim) sedan dess ( figur 9 )⁹. Fiskedödligheten (F) har minskat sedan 2013 och ligger 2022 på den lägsta nivån sedan tidsseriens början på 1950-talet ( figur 10 ). Torskar födda 2012 var den senaste större årsklassen, därefter har rekryteringen legat under medelvärdet för tidsperioden 1960–2022 ( figur 11 )⁹. Kroppstillväxten, konditionen (vikt vid en specifik längd) och längden då fisken blir könsmogen har minskat kraftigt under de senaste årtiondena¹². Dessa förändringar visar att torsken är utsatt för stress och har en minskad reproduktionskapacitet¹³. Den naturliga mortaliteten (annan dödlighet än fiske) har samtidigt ökat under perioden och uppskattas för nuvarande vara betydligt högre än fiskemortaliteten¹⁴. Orsakerna till torskens besvärliga situation i östra Östersjön kan härledas till förändringar i Östersjöns ekosystem som exempelvis; dåliga syreförhållanden som kan påverka torsken direkt genom att torskens metabolism förändras och indirekt genom att lämpliga habitat minskar och förekomsten av bottenlevande byten minskar i antal¹⁵. Både sillen och skarpsillen har förflyttat sig norrut i Östersjön under senare år vilket gör att den inte helt överlappar med torskens utbredningsområde. Detta innebär en minskad förekomst av bytesfisk i området där torsken uppehåller sig¹⁵. Det har även skett en kraftig ökning av parasitinfekterade torskar i östra beståndet. Ökningen av parasiter i torsken kan relateras till den ökande gråsälspopulationen i Östersjön under senare år¹⁶. Det är svårt att särskilja den relativa betydelsen av de olika enskilda faktorerna för beståndets status och utveckling, likaså är effekterna av eventuella förvaltningsåtgärder svåra att utvärdera.

Ices bedömer att beståndets lekbiomassa ligger under den gräns för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim) och under den gräns för lekbeståndets storlek som tar hänsyn till osäkerheten kring B_lim (B_pa). Inga referenspunkter för fiskedödligheten för detta bestånd har fastställts⁹.

I det östra beståndet sker leken utspritt från april till sen höst i de djupare delarna av Bornholmbassängen och i Ålands hav. Historiskt har det skett lek även i Gotlands- och Gdanskbassängen, men i dag sker det relativt lite lek i dessa områden som inte längre vara aktiva lekområden¹³. Anledningen till att lekområdena försvunnit är förändringar i miljöfaktorer såsom låg salthalt och låga syrehalter¹⁵, samt ett för högt historiskt fiske.

Ices rekommenderar att bevarande av Östersjötorsken bör övervägas inom ramen för försämringen av ekosystemets status till följd av ackumulerad mänsklig påverkan och klimatförändringar. För att förbättra livsmiljön för torsk rekommenderar Ices åtgärder för att minska övergödning och öka syrehalten vid botten¹.

På grund av beståndets låga status är inget riktat torskfiske tillåtet utan kvoten är vikt för oundvikliga bifångster vid fiske efter andra arter.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Kattegatt har historiskt varit ett område med stora torsklandningar ( figur 12 och 13 ), men sedan flera år är riktat torskfiske förbjudet i Kattegatt. Torsk fångas i dagsläget främst som bifångst i fiske efter havskräfta och plattfiskar^1,17. År 1977 fångades 20 000 ton torsk i Kattegatt, varav de svenska landningarna motsvarade 3 400 ton. Landningarna kan jämföras med bottennoteringen 2022 då endast 19 ton landades, varav Danmark 15 ton, Sverige 3 ton och Tyskland 0,9 ton. Utkasten 2022 uppskattas till cirka 95 procent av den totala fångstmängden (i antal och 49 procent av vikten)¹⁷. Historiskt skedde en stor del av torskfisket i Kattegatt under torskens lekperiod under första kvartalet (januari–mars). Vissa år fångades 70–80 procent av kvoten under detta kvartal. Med minskande beståndsstorlek och kvoter minskade fisket på lekande torsk i början av 2000-talet, och har helt upphört i dag. Ices har rekommenderat att inget fiske bör ske av torsk i Kattegatt sedan 2002. Under åren 2013–2015 sågs en viss tendens till återhämtning av beståndet, men sedan 2015 har dock beståndet minskat igen och beståndsstorleken 2022 befinner sig på historiskt låg nivå¹⁷. Enligt nationella enkätundersökningar, utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån, har fritidsfiskets behållna fångster av torsk i Kattegatt uppskattats till 22–206 ton per år för åren 2014–2020¹⁸.

Torsken i Kattegatt övervakas med provfisketrålningar (”International Bottom Trawl Survey”, IBTS). Sverige, tillsammans med Danmark, genomför också standardiserade provfisketrålningar med hjälp av inhyrda kommersiella fiskebåtar. Data från båda dessa provfisken ingår i Ices bedömning av beståndsstatus. Sverige och andra länder följer också beståndet genom att utföra olika typer av provtagningar av landningar i hamnar och på fångster ombord på kommersiella fartyg¹⁷.Bedömningen av torskbeståndet i Kattegatt är baserat på trender från och med 1997. Lekbiomassan (SSB) har minskat sedan startåret 1997 och trots vissa tecken på återhämtning mellan 2013 och 2015 så är nivån på lekbiomassan de senaste två åren det lägsta hittills (figur 14) . Den relativa totala dödligheten (Z; summan av naturlig och fiskerirelaterad dödlighet) har ökat de senaste åren, sedan den historiskt låga nivån 2014, då biomassan var relativt hög i relation till fångsterna och därmed blev dödligheten relativt lägre. Dödligheten under perioden 2018–2021 överstiger nivåerna i början av 2000-talet (figur 15) . Rekryteringen (R) de senaste sju åren har varit under genomsnittet 1997–2021, och 2022 års rekrytering beräknas vara bland de lägsta som observerats under hela tidsserien sedan 1997 ( figur 16 )¹⁷.

Ices kan inte bedöma beståndsstatus eller fiskedödlighet baserad på principen om maximal hållbar avkastning (MSY) och försiktighetsansats, eftersom inga referenspunkter för fiskeridödligheten och beståndsstorlek för detta bestånd har fastställts. Lekbiomassan (SSB) betraktas vara under alla möjliga referenspunkter för SSB¹⁷.

Historiska lekområden är väldokumenterade i Kattegatt och genetiska skillnader har påvisats mellan lekbeståndet i Kattegatt jämfört med Nordsjön, Skagerrak och Östersjön¹⁹. Lek förekommer fortfarande i vissa områden men några tidigare lekområden längs Hallandskusten verkar inte längre vara aktiva^19,20. Ett lekområde delas med Öresund men generellt är beståndet i Kattegatt skilt från Öresund med lågt utbyte av individer mellan bestånden¹⁹. Beståndsmodellen för torsk i Kattegatt är enligt Ices klassad som osäker, vilket är en följd av att nivån av fiskedödlighet är okänd. Det innebär att man endast använder en relativ utveckling i dödlighet, lekbiomassa och rekrytering i modellen¹⁷. Den huvudsakliga anledningen till osäkerheten är att mängden fisk som årligen beräknas försvinna enligt beståndsmodellen, är betydligt högre än den mängd som rapporteras som fångster och som förväntas försvinna på basis av naturlig dödlighet. Den förmodade huvudorsaken till den bristfälliga överrensstämmelsen är att ung Nordsjötorsk växer upp i Kattegatt för att senare återvända till Nordsjön för lek. Sedan 2015 och framåt genomförs genetiska provtagningar med syfte att kvantifiera den andel av torsk i Kattegatt som tillhör Nordsjö- respektive Kattegattbeståndet i fiskets fångster och i provfisken. Preliminära resultat visar att torsk som härstammar från Nordsjön växer upp i Kattegatt tillsammans med den lokala torsken^21,22. I samband med könsmognad (3–4 års ålder), simmar Nordsjötorsken ut till lekplatserna i Nordsjön. Det finns skillnader i Nordsjötorskens utbredning, och i den norra halvan av Kattegatt så är andelen Nordsjötorsk i åldrarna 0–4 år betydande, men söderut är andelen inte lika stor^21,22. Mot bakgrund av Kattegattorskens kraftiga tillbakagång sedan 2015, så är andelen Nordsjötorsk i Kattegatt sannolikt större nu än tidigare. Information från de genetiska analyserna används för att förbättra beståndsanalysen.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Torsk fångas i Nordsjön, östra Engelska kanalen och Skagerrak (figur 1) med många olika fångstredskap för bottenlevande fisk, till exempel bottentrålar, bomtrålar, vad, nät och krok²³. Trålarnas maskstorlek varierar från 70 mm till över 120 mm. Den största delen av fångsterna kommer från fiske med stormaskiga bottentrålar och nät (större än 120 mm), även om torsk också är en vanlig bifångstart i många andra trålfisken såsom till exempel fiske efter havskräfta och nordhavsräka och i bomtrålsfisken efter plattfiskar. Fisket väster om Skottland bedrivs främst med bottentrålar, vanligtvis med en maskstorlek på 120 mm, men i-området finns också ett stort fiske efter havskräfta med 80 mm trålar som får bifångst av små torskar, varav de flesta kastas överbord^3,23.

År 2022 var de totala landningarna 16 406 ton, varav 13 251 ton i Nordsjön, 1 192 ton väster om Skottland, 38 ton i östra Engelska kanalen och 1 916 ton i Skagerrak (figur 18) . Från slutet på 1960-talet fram till 1987 låg de totala årliga landningarna av torsk i Nordsjön på över 200 000 ton med toppar på över 300 000 ton. Perioden 1988–1998 var landningarna över 100 000 ton per år. Från 1999 har landningarna varit mindre än 100 000 ton och har sedan 2003 fluktuerat mellan 30 000–40 000 ton. Som ett resultat av minskade fiskemöjligheter har fångsterna de sista tre åren har fångsterna minskat markant och 2022 var fångsterna endast drygt 13 000 ton. Storbritannien (Skottland) och Danmark har varit och är de dominerande fiskenationerna i egentliga Nordsjön (figur 19) . Svenska landningar i Nordsjön låg 1996–1999 mellan 2 000–3 000 ton men var 391 ton 2022^3,23. Huvuddelen av svenska torskfångster sker inom vikingdelbeståndet. I Skagerrak var landningarna runt 17 000 ton år 1996, och Sveriges landningar motsvarade ungefär 1 900 ton. Likt minskningen för beståndet som helhet har de totala landningarna i Skagerrak sedan 2003 gått ned till 4 000 ton, medan de svenska landningarna har varit runt 500 ton under samma period, men minskade till ett ton 2022²³. Utkast (fisk kastad över bord) fortsätter fortfarande, baserat på observationer från provtagningsprogram. Andelen utkast 2022 uppskattades vara 30 procent av den totala fångsten i vikt. Uppskattningar av utkast finns inte tillgängliga på delbeståndsnivå, och därför uppskattades beståndsuppskattningsmodellen totala fångster för varje delbestånd ( figur 20 , figur 21 och figur 22 ).

För beståndet som helhet bedömer Ices att fritidsfiskets fångster utgjort omkring 2,4–5,5 procent av de totala fångsterna mellan 2010–2022, men värdena är preliminära och ingår inte i bedömningen på grund av okänd åldersstruktur i fritidsfiskets fångster och hög osäkerhet i uppskattningarna. Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån har fritidsfiskets behållna fångster av torsk i Skagerrak uppskattats till 10–151 ton per år för åren 2015–2019¹⁸.

Ekosystemet i Nordsjön och väster om Skottland kännetecknas av episodiska förändringar i produktiviteten. Växtplankton, djurplankton, bottenlevande- och pelagisk fisk har alla uppvisat variationer över tid. Ett regimskifte inträffade i Nordsjön i mitten av 1980-talet och bevis tyder på ytterligare ett regimskifte omkring 1998. Sedan dess har till exempel rekryteringen av torsk varit på en lägre nivå än tidigare²³. Olika arter äter torsk under torskens livstid och Ices identifierar att tumlare, säl och kannibalism är signifikanta dödlighetsorsaker för torsk i åldern 1–2 år, medan predationsdödligheten på 3-4 åriga torskar nästan uteslutande är från sälar²⁴.

Under 2023 genomfördes en grundlig genomgång av tillgänglig information för att kunna beskriva torskens utveckling i dessa områden³. Arbetet baserades på tillgängliga data vid en så kallad ”benchmark”. De främsta förändringarna blev att uppdatera beståndsdefinitionen genom att slå ihop de tidigare bestånden av torsk i Nordsjön med torskbeståndet väster om Skottland, samt använda en ny bedömningsmodell (analytisk flerbeståndsmodell) för att tydligt beakta de olika delbeståndens dynamik. Ett av huvudproblemen är att det nya förvaltningsområdet består av tre olika reproducerande delpopulationer; bestående av det södra delbeståndet, vikingdelbeståndet och torsk från det nordvästra delbeståndet. Ett annat problem är att man inte kan veta hur mycket migration och beblandning som sker efter lek under första kvartalet mellan de olika bestånden i detta stora utbredningsområde . Man antar att under lek är alla delbestånd separerade, men resten av året är dessa bestånd fullt mixade. Baserat på detta antar multibeståndsanalys-modellen att det finns tre delbestånd (figur 17) med olika nivåer av könsmognad, reproduktion och tillväxt³.

Flerbeståndsanalysen modellerar populationsdynamiken för de tre delbestånden, som antas vara reproduktivt skilda utan utbyte av individer mellan delbestånd under leken. Förutom antagandet om geografisk isolering under lek i kvartal ett antar modellen ingenting om fördelningen av delbestånd under resten av året²³. Uppskattade årliga landningar per delbestånd överensstämmer inte alltid med de årliga landningarna tagna inom motsvarande delbeståndsområde (punkter), vilket tyder på kraftig blandning under de andra kvartalen och att fångsterna som tas i ett delbestånds område kan inkludera fisk som tillhör andra delbestånd²³. För närvarande finns inga tillgängliga data, varken från genetiska studier eller märkningsförsök, som kan användas för att validera modellens uppskattningar av delbeståndens sammansättning eller ursprung³.

Torsken övervakas i den årligt återkommande internationellt koordinerade provfisketrålningen (”International Bottom Trawl Survey”, IBTS) samt genom olika typer av landningsprovtagningar i hamnar och ombord på kommersiella fartyg^3,23.

Ices senaste bedömning visar att för det södra delbeståndet uppskattades en stadig nedgång i lekbiomassa (SSB) från cirka 18 500 ton 1983 till 2 700 ton 2020, följt av en liten ökning 2021–2023. Lekbiomassan för det södra delbeståndet har legat under det tröskelvärde för den biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning för ett bestånd (MSY B_trigger) sedan 2016 och under den gräns för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim) sedan 2017 ( figur 23 )²³.

Det nordvästra delbeståndet uppskattades vara den största komponenten i beståndskomplexet. Från 1983 till 1997 uppskattades SSB variera runt 50 000 ton, följt av en kraftig nedgång till 14 400 ton 2005. Sedan dess har det varit en generellt ökande trend i SSB, förutom under åren 2017–2020. SSB för nordvästra delbeståndet har legat över MSY B_trigger sedan 2010 och över B_lim sedan 2008 ( figur 24 )²³.

Under hela perioden har SSB för vikingdelbeståndet fluktuerat runt 13 000 ton (figur 25) , som är relativt lite i jämförelse med de andra delbestånden. Följaktligen följer det totala trenderna i SSB inte vikingdelbeståndet utan till stor del trenderna i det största (nordvästliga) delbeståndet. Lekbiomassa för vikingdelbeståndet har legat under MSY B_trigger sedan 2019 men över B_lim sedan 2022²³.

Trenderna i fiskedödlighet (F) har varit liknande för alla tre delbestånden med stabil eller något ökande fiskeridödlighet (F) 1983–1999, följt av en nedgång fram till 2014. Från 2014 till 2018 ökade F för alla delbestånd och minskade igen under den sista delen av perioden. Under hela perioden uppskattas F varit högst för det södra delbeståndet (figur 26) , följt av det nordvästliga delbeståndet (figur 27) och lägst för delbeståndet viking (figur 28) . För alla delbestånd har F legat över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY) under hela perioden²³.

För alla delbestånd har rekryteringen (R) fluktuerat på en relativt låg nivå sedan 1998, och årsklassen 1996 var den senaste stora årsklassen som bidrog till fisket ( figur 29 , figur 30 och figur 31 )²³. Utöver de riktigt låga nivåerna av lekbiomassa påverkas torskens rekrytering också av miljöeffekter relaterade till regimskiften och klimatförändringar^25,26,27.

Ices bedömer att SSB för det nordvästliga delbeståndet är över det tröskelvärde för den biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning av ett bestånd (MSY B_trigger), men SSB för viking- och det södra delbeståndet är under MSY B_trigger. Fiskedödligheten av alla delbestånd ligger över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY) ²³.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.