Sill/Strömming 2023

Sill/strömming i centrala Östersjön (Ices-delområden 25–29 och 32) utom Rigabukten fångas till stor del med parflyttrål och bottentrål, och under lektiden med fasta redskap utmed kusterna. Trålfisket är huvudsakligen ett blandfiske på sill och skarpsill, i vilket andelen sill varierar betydligt mellan område och efter årstid. De internationella fångsterna av sill/strömming ökade kraftigt mellan 1950 och mitten på 1970-talet, för att sedan minska fram till 2005. Mellan 2006 och 2021 har fångsterna varierat mellan 100 500–241 000 ton. 2022 var fångsterna 83 411 ton (figur 2) . Ryssland stod för den största andelen av fångsterna 2022 med 30 procent, följt av Polen, Sverige och Finland som stod för 21, 17 och 12 procent av fångsterna vardera (figur 3) . Fångsterna av sill i centrala Östersjön består även av en del individer från beståndet i Rigabukten. I beståndsuppskattningen dras den beräknade andelen sill från Rigabukten ifrån fångsterna i centrala Östersjön, så att analyserna görs på individer som tillhör det centrala beståndet¹. Av samma anledning läggs andelen sill från det centrala beståndet som fångas i Rigabukten till fångsterna i beståndsuppskattningen för det centrala beståndet. Rådet och den totala tillåtna fångstmängden (TAC) som sätts för området gäller dock för den fisk som befinner sig i centrala Östersjön från båda bestånden. Sillfångsterna i Östersjön innehåller troligen även sill från det västra sillbeståndet, men andelen är i dagsläget okänd (se avsnitt miljöanalys och forskning). Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån¹¹ har fritidsfiskets behållna fångster av sill i mellersta Östersjön uppskattats till 33t av de totala fångsterna av yrkes- och fritidsfisket tillsammans det året. Andelen fritidsfiske är så liten del av den totala fångsten att den inte räknas med i beståndsuppskattningen.

Beståndsuppskattningen bygger, utöver insamlade data från yrkesfisket, också på underlag från de internationella akustiska undersökningen i Östersjön som går under namnet ”Baltic International Acoustic Survey” (Bias). Undersökningen är inriktad på att uppskatta mängden sill/strömming och skarpsill, men även biologisk information så som längder, vikt, könsmognad och ålder samlas in¹. Medelvikten på sillen minskade markant mellan tidigt 1980-tal och mitten av 1990-talet, även om förändringarna varierar mellan olika områden i Östersjön. Medelvikten har sedan dess varit fortsatt låg. Anledningen till den låga medelvikten kan vara fisketryck men också täthetsberoende effekter, det vill säga att det uppstår konkurrens mellan individer av samma eller olika arter, när dessa blivit fler på grund av starka årsklasser¹. Mängden skarpsill har ökat i området och bidrar på så sätt troligen till den låga medelvikten på sill². I kombination med sillens låga medelvikt sedan mitten på 1990-talet har medelvikten också varit varierande över tid¹. Detta kan delvis bero på att medelvikten är högre i Ices-delområden 25 och 26 än i områden längre norrut, och att landningsproportionerna av strömming från de olika områdena varierat mellan år.

Förvaltningsenheten (Ices-delområden 25–29 och 32) består av ett antal mindre populationer, som är mer eller mindre rumsligt åtskilda, och skiljer sig i bland annat tillväxtmönster och ålder vid könsmognad^4,5. Fram till 1990 utförde Ices separata beståndsuppskattningar för dessa populationer⁶, men de har sedan dess slagits ihop, eftersom det inte var möjligt att samla in biologisk information för alla områden och den eventuella genetiska skillnaden mellan populationerna var inte fullständigt kartlagd. Analyser av konsekvenserna av sammanslagningen i beståndsuppskattningen för de mindre populationerna visar till exempel att fiskeridödligheten kan vara högre, och den relativa biomassan lägre, i vissa av populationerna jämfört med värdena i analyserna av hela beståndet⁷. Fram till nu har det dock ansetts att den komplexa beståndsstrukturen i centrala Östersjön inte har en stor påverkan på synen av det totala beståndets dynamik⁸. De senaste årens upprepade rapporter från det svenska fisket om en minskande tillgång av stor sill utmed den svenska kusten, i kombination med den generellt minskande medelvikten, har dock väckt frågan om en rumslig kustförvaltning av sill i både centrala Östersjön och Bottniska viken skulle vara lämplig. Detta har i sin tur väckt frågan om sillens populationsstruktur och viktiga lekområden. Tillgången till ny genetisk teknik möjliggör en identifiering av lekkomponenter med en finare lokal upplösning än vad som tidigare varit möjligt⁹. En forskningsinsats har därmed inletts av Stockholms Universitet i samarbete med SLU Aqua för att kartlägga sillens populationsstruktur i centrala Östersjön samt Bottniska viken. Forskning antyder även att det inte bara är sill från Rigabukten utan även sill från Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön som blandar sig med beståndet i centrala Östersjön och fångas där. Tillväxten av individer från de olika bestånden är olika¹⁰, vilket kan vara ett sätt att skilja dem åt. Vidare forskning behövs enligt Ices och SLU Aqua även för att uppskatta mängden sill av det västra beståndet, som under delar av året befinner sig i centrala delar av Östersjön, så denna andel i beståndet kan, likt andelen från Rigabukten, tas hänsyn till i beståndsuppskattningen och kvotberäkningarna för centrala Östersjön. Vidare undersökningar rekommenderas även gällande proportionen skarpsill/sill i fångsterna, då det misstänks att felrapportering skett från några länder¹.

År 2023 genomfördes en så kallad ”benchmark” (grundlig genomgång av tillgängliga data och analysmetoder) och beståndsuppskattningen samt referensnivåer uppdaterades³³. Referenspunkterna presenteras nu som relativa snarare än absoluta värden. Genomgången har resulterat i en förändrad uppfattning om beståndets status, och lekbiomassan uppskattas för närvarande ligga under den gräns för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim).

Under 2023 års ”benchmark” uppdaterades referenspunkterna för fiskedödlighet och biomassa och dessa presenteras nu som relativa snarare än absoluta värden. Lekbeståndet har minskat sedan början på 1900-talet till mitten på 90-talet och har sedan dess varierat nära gränsvärdet för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim; figur 4 ). Lekbiomassan har varit under B_lim de senaste åren. Fiskeridödligheten (F) har minskat sedan 2019 och var 2022 under det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY; figur 5 ). Rekryteringen har varit mycket varierande över tid och utan tydlig trend. Rekryteringen av ungfisk var 2014 den största sedan en rad stora årsklasser i början på 1980-talet³ (figur 6) . Mellan 2015 och 2023 har rekryteringen varit under medelvärdet för hela tidsperioden. Sillen i centrala Östersjön är det största beståndet i Östersjön.

Tillväxten av individer från de olika bestånden är olika¹⁰, vilket kan vara ett sätt att skilja dem åt.

Den fleråriga planen för Östersjön (EU Map) säger att “Fiskemöjligheterna ska i alla händelser fastställas på ett sådant sätt att det säkerställs att det finns mindre än fem procent sannolikhet för att lekbeståndets biomassa faller under B_lim^34-36. Den senaste beståndbedömningen för sillen i centrala Östersjön uppskattar att sannolikheten för att lekbiomassan fortsatt kommer att ligga under B_lim 2025 även utan fiske³ är högre än fem procent. SLU bedömer därför att fiskeridödligheten bör minimeras och beståndet återuppbyggas.

Ices bedömer att fisketrycket på beståndet ligger under det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY) och beståndets storlek ligger under gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger) och under gränsvärdet för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim).

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Strömming i Bottniska viken (Ices-delområden 30–31) fiskas i huvudsak med trål i den fria vattenmassan, men även med bottentrål, fällor och andra fasta redskap. Endast två länder, Finland och Sverige, har historiskt fiskat på beståndet, men 2022 fiskade även Danmark. Finland står för majoriteten av fångsterna. År 2022 var fångsterna i Bottniska viken 78 614 ton, varav Danmark fångade 2,4 procent, Sverige 22 procent (nära 17 000 ton) och Finland 75,6 procent (figur 7) . Fångsten av strömming i Bottniska viken har ökat sedan början av 1990-talet fram till 2016, varefter fångsterna minskat något. I Sverige fångas strömmingen ofta för mänsklig konsumtion och den större strömmingen föredras. I Finland är fisket riktat mot andra industrier än livsmedelsindustrin, i huvudsak som foder till minkuppfödning¹. Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån¹¹ uppskattades fritidsfiske till havs och på kusten till mellan 137–187 ton för åren 2014–2015 i Bottniska viken. Andelen fritidsfiske är så liten del av den totala fångsten att den inte räknas med i beståndsuppskattningen.

Beståndsuppskattningen av sill i Bottniska viken bygger på underlag från en svensk-finsk hydroakustisk undersökning som utförts årligen i september–oktober i Bottenhavet sedan 2007. Undersökningen är koordinerad av Ices, inom ramen för de internationella akustiska provfisketrålningarna i Östersjön som går under namnet ”Baltic International Acoustic Survey” (Bias). Undersökningen är inriktad på att uppskatta mängden strömmingar i Bottenhavet. Biologisk information, som längder, vikt, könsmognad och ålder samlas också in¹. År 2021 genomfördes en så kallad ”benchmark” (grundlig genomgång av tillgängliga data och analysmetoder) och beståndsuppskattningar samt referensnivåer uppdaterades³². Beståndsuppskattningen av strömmingen i Bottniska viken ändrades då från att vara baserad på endast fångster (databegränsat bestånd) till att vara fullt analytiskt¹⁴. Under benchmarken reviderades framför allt trålundersökningsdata som inkluderas i beståndsuppskattningsmodellen.

Utöver en generell nedgång i lekbiomassa (speciellt för stor strömming) från mitten på 1990-talet fram till idag, så har också medelvikten hos större strömming i Bottenhavet varit låg de senaste 15 åren, liksom för andra sill/strömmingsbestånd i Östersjön. Medelvikten minskade ytterligare något under 2021-2022. Hos stora, äldre, individer har även kroppskonditionen minskat de senaste tre åren. 2021 mättes konditionen hos strömmingar större eller lika med 16 cm till den lägsta observerade nivån för perioden 1973-2021. Under 2022 ökade konditionen något igen, men den ligger fortfarande under genomsnittsnivån för hela tidsserien. Orsakssambanden är komplexa och inte helt klarlagda, men forskning visar att dessa förändringar i lekbiomassa, medelvikt och kondition har flera orsaker; förutom ett ökat fiske så påverkar gråsälens ökande förekomst (de konsumerar större strömmingar) och förändringar i tillgången på strömmingens föda (med ökad konkurrens om föda)^12,13.Strömmingen i Bottniska viken har fram till och med 2016 bedömts bestå av två populationer, en i Bottenviken och en i Bottenhavet. Strömmingen i dessa två områden har dock sedan 2005 tillhört en och samma förvaltningsenhet. Efter en utvärdering av populationens struktur i Bottniska viken 2016 beslöt Ices att strömmingen i Bottenhavet och Bottenviken ska analyseras som en population¹⁴. Enligt flera studier består strömmingen i Bottenhavet dock av minst två vårlekande bestånd, ett vardera längs den svenska och finska kusten^15-17. Det finns även minst ett mindre höstlekande bestånd¹⁷. Likaså består strömming i Bottenviken av flera vår- och höstlekande bestånd, men gränserna mellan dessa lekbestånd är oklara, liksom omfattningen om förflyttningen av individer mellan dessa¹. Upprepade rapporter de senaste åren från det svenska kustfisket om en minskande tillgång av stor sill utmed den svenska kusten, i kombination med den generellt minskande medelvikten, har väckt frågan om en rumslig kustförvaltning av sill och strömming i både centrala Östersjön och Bottniska viken. Detta har i sin tur åter väckt frågan om strömmingens populationsstruktur och viktiga lekområden. Tillgången till ny genetisk teknik möjliggör en identifiering av lekkomponenter med en finare lokal upplösning än vad som tidigare varit möjligt⁹. En forskningsinsats har därmed inletts av Stockholms Universitet i samarbete med SLU Aqua för att kartlägga sillens populationsstruktur i centrala Östersjön samt Bottniska viken.

Lekbeståndet av strömming har minskat sedan 1995, och är sedan 2021 under gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger; figur 8 ). Den minskande lekbiomassan under de senaste åren är troligen resultatet av både ett ökat fiske och en minskande vikt vid ålder, framför allt för stor strömming. Fiskeridödligheten (F) har ökat sedan 1991 fram till 2016, för att sedan minska igen fram till 2020 och öka igen åren efter det. Fiskeridödligheten (F) är dock varit under det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY; figur 9 ). Rekryteringen har varit mycket varierande över tid och utan tydlig trend. Rekryteringen av ungfisk 2002 var den största sedan en rad stora årsklasser under 1980-talet¹⁴ (figur 10) . De senaste tio åren har rekryteringen varierat kring medelvärdet för hela tidsperioden.

Utifrån Havsmiljödirektivets perspektiv bedömer SLU Aqua att beståndet har låg status. Detta grundas i att beståndets ålders- och storleksstruktur är också förskjuten mot yngre och mindre individer, troligen på grund av fisket.

Den fleråriga planen för Östersjön (EU Map) säger att “Fiskemöjligheterna ska i alla händelser fastställas på ett sådant sätt att det säkerställs att det finns mindre än fem procent sannolikhet för att lekbeståndets biomassa faller under B_lim^34-36 Den senaste beståndbedömningen för strömmingen i Bottniska viken uppskattar att sannolikheten för att lekbiomassan fortsatt kommer att ligga under B_lim 2025 även utan fiske¹⁴ är högre än fem procent. SLU bedömer därför att fiskeridödligheten bör minimeras och beståndet återuppbyggas.

Ices bedömer att fisketrycket på beståndet ligger under det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY) och beståndets storlek ligger under gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger) och över gränsvärdet för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim).

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Fisket efter vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön (Ices-delområden 20–24) bedrivs i huvudsak av Sverige, Danmark, Norge och Tyskland ( figur 11 och figur 12 ). Sillen fångas framför allt med trål för mänsklig konsumtion, men en viss mängd fångas som bifångst i småmaskig trål (med en maska mindre än 32 mm) och i snörpvad i fiske efter skarpsill. Fångsterna har minskat sedan början av 1990-talet från nära 300 000 ton till 6 251 ton 2022 (figur 11) . I Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön blandas flera bestånd av sill (höstlekare och vårlekare), och fisket sker på dessa blandningar. År 2022 kom 90 procent av sillfångsterna av sill från Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt (Ices-område 4 och Ices-delområden 20–21) och tio procent från Bälthavet, Öresund och Arkonabassängen (Ices-delområden 22–24)¹⁸. Enligt en nationell enkätundersökning utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån¹¹ beräknades fritidsfisket till havs och på kusten i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön (Ices-delområden 20–24) 2014–2015 och 2021 till mellan 46–155 ton sill. Det är dock oklart om detta är vårlekande eller höstlekande sill. Andelen fritidsfiske anses dock vara en så liten del av den totala fångsten och räknas därmed inte med i beståndsuppskattningen.

Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön består av olika sillpopulationer, i huvudsak vårlekande, med lekplatser i sydvästra Östersjön (till exempel Rügen), Bälthavet samt i Kattegatt och Skagerrak. Det består också av ett antal geografiskt mer lokala vår-, höst och vinterlekande beståndskomponenter. Efter leken vandrar den vuxna sillen till Skagerrak och nordöstra Nordsjön för att söka föda. Stora mängder sill övervintrar i Öresund. Beståndsuppskattningen bygger på underlag från de två internationella akustiska provfisketrålningarna i Skagerrak och Kattegatt som går under namnen ”International Bottom Trawl Survey” (IBTS) och ”Herring Acoustic Survey” (Heras), samt en yngelundersökning med namnet ”Herring Larvae Survey” (HLS). Undersökningarna resulterar i ett mängdindex för sill i olika åldrar och biologisk information, som längder, vikt, könsmognad och ålder¹⁸.

Beståndsuppskattningen och Ices råd om fiskemöjligheter syftar till att gälla fisk som tillhör beståndet av vårlekande sill som finns i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön. Beståndets huvudsakliga reproduktionsområden finns i västra Östersjön. Beståndet är känt för att utföra omfattande vandringar in i Kattegatt-Skagerrak och östra Nordsjön under sommaren för att söka föda. Där blandas med det större beståndet av höstlekande sill från Nordsjön. Separationen av de två bestånden i de vetenskapliga undersökningarna och kommersiella fångsterna har traditionellt baserats på analys av otoliternas mikrostruktur, otoliternas form och koträkningar, men den har nyligen ersatts av genetiska metoder. Dynamiken i blandningen mellan dessa två bestånd är varierande i rum och tid och svår att förutsäga, vilket är en utmaning för prognoserna och biologiska råden om beståndet. Dessutom har genetiska analyser nyligen visat att detta vårlekande sillbestånd i själva verket består av en mängd olika lekkomponenter, inte bara från sydvästra Östersjön, utan också av lokala komponenter från de inre danska vattnen och från svenska och norska. Kattegatt-Skagerrak³⁷. I dagsläget är de olika komponenternas relativa bidrag till beståndet okänt liksom betydelsen av sådan populationsstruktur för beståndets motståndskraft. Beståndet reproducerar sig i kustnära grunda livsmiljöer som är mycket känsliga för flera stressfaktorer inklusive mänskliga aktiviteter och klimatförändringar. Försämring av dessa lekmiljöer kan minska den biologiska mångfalden och i slutändan beståndets produktivitet³⁸.

Lekbiomassan av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat sedan mitten på 2000-talet och lekbiomassa är sedan 2007 under den gräns för vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim; figur 13 ). Fiskeridödligheten har mellan 1991 och 2018 varit över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY), men har de senaste tre åren varit under referensvärdet (figur 14) . Beståndets rekrytering av ungfisk har varit svag sedan mitten på 2000-talet och har minskat sedan 2013, med det lägsta värdet för tidsserien 2021¹⁹ (figur 15) . Utifrån Havsmiljödirektivets perspektiv bedömer SLU Aqua att beståndet har dålig status. Lekbiomassan 2021 är under den gräns för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar. Beståndet har från ett ekosystemperspektiv en viktig roll som föda för predatorer, såsom sjöfågel och tumlare, i Västerhavet och västra Östersjön.

Den förväntade fångsten av vårlekande sill i Nordsjön kommer att vara större än i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön. Utan ytterligare områdes- och säsongsbegränsningar av fisket i Nordsjön 2024 kommer därmed en viss mäng vårlekande sill fångas trots Ices råd om noll fångst. Ny information visar dessutom att den vårlekande sillen i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön också förflyttar sig in till centrala Östersjön (Ices-delområden 22–24)⁹, vilket bidrar ytterligare till osäkerhet i beståndsanalysen.

Ices bedömer att fisketrycket på beståndet ligger under det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY) och beståndets storlek ligger under gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger) och under gränsvärdet för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim).

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Höstlekande sill i Nordsjön, Kattegatt och Skagerrak fiskas med en rad redskap från mindre snörpvadar till stora trålare av många olika länder ( figur 16 och figur 17 ). Sverige tar endast en mindre andel av landningarna (4,2 procent; figur 16 och figur 17 ). Sillen fiskas från sen vår till sommar i centrala och norra Nordsjön, samt under höst och vinter i Södra Nordsjön och Engelska kanalen. Fångsterna av höstlekande sill har varit mycket varierande över tid och var som lägst i slutet på 1970-talet (figur 16) . År 2021 fångades totalt 462 246 ton höstlekande sill, varav 98,6 procent var för mänsklig konsumtion. De svenska fångsterna 2022 var 19 813 ton. Det förekommer viss bifångst av sill i industrifisket efter skarpsill. Likt tidigare år fångades majoriteten av den höstlekande sillen på hösten i Nordsjön (Ices-område 4)¹⁸. Enligt en nationell enkätundersökning utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån 2015¹¹ beräknades fritidsfisket till havs och på kusten som bara är tillgänglig i Öresund för 2019–2022 till mellan 57–147 ton sill. Det är dock oklart om detta är vårlekande eller höstlekande sill. Andelen fritidsfiske anses dock vara en så liten del av den totala fångsten och räknas därmed inte med i beståndsuppskattningen.

De viktigaste lekplatserna för den höstlekande sillen finns i Nordsjön, utmed Storbritanniens östra kust. En varierande andel av den unga (inte könsmogna) sillen uppehåller sig i Kattegatt och Skagerrak. Sillen återvänder sedan för att leka i västra Nordsjön. Sillen är ett viktigt bytesdjur för många bottenlevande fiskar som torsk, vitling och gråsej, men också för sjöfåglar och marina däggdjur²⁰. Som planktonätare är den betydelsefull högt upp i ekosystemets födoväv. Undersökningar har visat att rekryteringen påverkas av klimatförändringar och gynnas av lägre temperaturer¹⁸. Beståndet har sedan 2002 producerat svaga årsklasser trots att lekbiomassan varit relativt stor. Undersökningar tyder på att det delvis beror på lägre överlevnad av yngel i det tidiga livsstadiet^20,21. Beståndsuppskattningen bygger på underlag från fyra internationella provfiskeundersökningar. Den akustiska undersökningen under namnet ”Herring Acoustic Survey” (Heras) ger ett mängdindex för sill i olika åldrar och biologisk information, som längder, vikt, könsmognad och ålder. Information om utvecklingen i ungfiskproduktion kommer från provfisketrålningar (”International Bottom Trawl Survey”, IBTS) och information om nykläckta yngel från undersökningen ”Herring Larvae Survey” (HLS)¹⁸.

Lekbeståndet för den höstlekande sillen har varierat mellan 1,3 och 2,4 miljoner ton mellan 1997 och 2023 och har under hela den perioden legat över gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när beståndet fiskas vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger) (figur 18) . Fiskeridödligheten har sedan 1996 varit under den fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY; figur 19 ). Ungfiskrekryteringen var låg mellan 2015 och 2021 (figur 20) . Rekryteringen 2022 är däremot betydligt starkare och förväntas bidra till ökad lekbiomassa från 2024 och framåt ²² (figur 18) . Beståndet av sill i Nordsjön består av ett komplex av flera lekkomponenter^23,24 och andelen av respektive komponent av det totala beståndet varierar över tid. Även om antalet lekkomponenter och gränserna mellan dessa inte är helt tydliga, grupperas de generellt till en av fyra, efter områdena Orkney/Shetland, Buchan, Banks och Downs. Fisket sker både i de olika lekområdena och där lekkomponenterna blandar sig i centrala och norra Nordsjön. Den totala tillåtna fångstmängden har delats upp mellan södra Nordsjön (Ices-fångstområde 4c) och östra Engelska kanalen (Ices-fångstområde 7d) och resten av förvaltningsområdet för att skydda Downs-sillen i södra Nordsjön. Blandningen med andra bestånd sker framför allt i Nordsjön (Ices-område 4), i första hand med vårlekande sill från Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön. Olika lekkomponenter av detta bestånd är genetiskt lika^25,26. Beståndet uppnår god status enligt Havsmiljödirektivets kriterier.

Ices bedömer att fisketrycket på beståndet ligger under det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY) och beståndets storlek ligger över gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger) och över gränsvärdet för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim).

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Norsk vårlekande sill regleras och fiskas i huvudsak av kuststaterna Norge, Ryssland, Island, Färöarna och Europeiska Unionen med ringnot och flyttrål i Norska havet och Barents hav²⁷ ( figur 21 och figur 22 ). Fisket följer traditionellt vandringsmönstret av sillen i det Norska havet. Fångsterna används inom både djurindustrin och för mänsklig konsumtion. Totala landningar 2022 var 813 834 ton (figur 21) . Sverige fiskade under slutet av 1990-talet 10 000–20 000 ton årligen, men mellan 2007 och 2016 var det svenska fångsterna noll, med undantag för 2012 och 2013 då Sverige fångade 705 respektive 23 ton ( figur 21 och figur 22 ). År 2017, 2018, 2019, 2020, 2021 och 2022 fångade Sverige 1 155, 425, 705, 3 065,1 101 respektive 3 160 ton²⁷. Data från fritidsfiske på norsk vårlekande sill saknas.

Norsk vårlekande sill är det största sillbeståndet i världen och sillen vandrar över stora områden i Nordostatlanten. De vuxna individerna söker föda i Norska havet. Leken pågår från sen vinter till tidig vår, längs den norska kusten. Generellt förekommer ungfisken mest i Barents hav och vandrar åter till Norska havet när de blir lekmogna. Undersökningar visar att dynamiken i beståndet i huvudsak styrs av stora variationer i ungfiskproduktion, som i sin tur styrs av miljöfaktorer som tid på året då ynglen kläcks²⁸, temperatur²⁹, vindriktning och uppvällning³⁰. Ett antal provfiskeundersökningar utförs i Norska havet och Barents hav för att beräkna storleken på beståndet, åldersfördelning och ungfiskproduktion.

Beståndet har generellt minskat sedan 2008 , men beräknas 2023 ligga över det tröskelvärde som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger; figur 23 ). Fiskedödligheten 2022 är över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY; figur 24 ). Årsklasserna har de senaste tio åren varit medelstora till svaga, förutom den relativt starka årsklassen från 2016³¹ (visas som två-åringar 2018 i figur 25 ). Beskrivningen av norsk vårlekande sill är inte kopplad till ett specifikt område och Ices råd gäller för alla områden där sillen från detta bestånd befinner sig. Majoriteten av beståndet finns dock i Barents hav, väster om Skottland och öster om Grönland, och ungfisken befinner sig i lekområden i Norska havet. Mindre mängder sill befinner sig också i angränsande områden under födoperioden.

Ices bedömer att fisketrycket på beståndet ligger över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY), beståndets storlek ligger över gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger) och över gränsvärdet för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim).

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.