Europeisk hummer 2023

Vid svenska västkusten sker ett omfattande yrkes- och fritidsfiske efter hummer (Figur 1). Fisket bedrivs sedan 2003 endast med hummertinor. Fiskets omfattning har historiskt varit betydligt större än det är i dag (figur 2) . Under 1950- och 1960-talen minskade den landade mängden hummer och fångst per ansträngning kraftigt och ytterligare under 1970-talet. Sedan 1980 och fram till 2010 förefaller beståndet ha befunnit sig på en stabilt låg nivå (figur 3) . Hummerfisket bedrevs som binäringsfiske fram till 1994 då det delades upp i ett licensierat yrkesfiske och ett reglerat fritidsfiske, varje grupp med ett begränsat antal tinor per person. Yrkesfiskets landningar i Sveriges officiella statistik under 2022 var 39 ton. Statistiska centralbyråns statistik över mängden landad hummer av yrkesfisket finns tillgängliga för åren 1900–2022 (figur 2) . Statistiska centralbyråns landningsdata täcker dock inte fritidsfiskets fångster som står för en betydande del av fångsterna. År 2007 uppskattades fritidsfisket stå för så mycket som 90 procent eller mer av alla redskap och cirka 75 procent av landningarna; mellan perioden 2014–2016 uppskattades fritidsfisket stå för 85 procent av redskapsanvändningen. I figur 2 är fritidsfiskets omfattning av fångster estimerad. Det totala antalet tinor som användes i fisket bokfördes av Hushållningssällskapet under 1875–1956. Sedan dess finns inga kontinuerliga uppgifter om den totala ansträngningen vilket gör att den totala omfattningen av det svenska hummerfisket i form av såväl fiskeansträngning som totala landningar är oviss. Fisket utvärderas genom journaler från både fritidsfiskare och kommersiella aktörer (yrkesfiskare och dispensgivna safarifiskare).

Samtliga tillgängliga fiskeriberoende data (landningar, fångstindex) har tillsammans med biologisk information om tillväxt, könsmognad och fekunditet analyserats i en integrerad beståndsanalysmodell (SS3). Modellverktyget använder anpassningar till alla ingående parametrar och lämnar en mest sannolik förutsägelse givet de ingående data. De tillgängliga dataserierna är förhållandevis långa och täcker perioder av både uppgång och nedgång i fisket och ger goda förutsättningar för att skatta den biomassa som motsvaras av hållbart fiske.

Data för fångst per ansträngning (antal per tina och säsong; figur 3 ) består av historiska fångster ur Hushållningssällskapets källor (1875–1956) och fångstjournaler från flera hummerfiskande segment (safarifiskare, fritidsfiskare, yrkesfiskande) i Bohuslän och Halland (Antal per tina; figur 3 ). De fångstuppgifter som finns tillgängliga kan dock inte användas för att representera hela fisket. Sedan 1956 fram till i dag saknas årlig statistik på fiskets totala omfattning och fångst. Fångstjournaler från ett urval hummerfiskare finns däremot under perioden 1938–2010 och 2017–2022. Majoriteten av data är fiskeriberoende, och kommer således påverkas av förändringar i fisket eller förvaltningen. SLU bedriver ett övervakningsfiske under fredningssäsong i området kring Lysekil med syfte att jämföra populationstätheter och storleksstruktur i fiskade och icke fiskade områden som har genererat data på tillväxt och överlevnad⁴

Figur 4 , 5 och 6 visar modellresultat och utrycker biomassa (B)respektive fiskeridödlighet (F) i relation till den biomassa och den fiskeridödlighet som motsvaras av ett hållbart fiske vid en hållbar jämvikt. Referenspunkter för hållbara nivåer för hummerbeståndet estimeras i modellen. 40 procent av den uppskattade ofiskade biomassan (B_target och F_target) används som en generell referens och även B_MSY och F_MSY (Biomassan vid den fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid) beräknas i modellen. De två referenspunkterna är i det här fallet mycket lika. Specifika förvaltningsmål för hummer i Skagerrak och Kattegatt saknas både nationellt och internationellt.

En tidigare historisk analys av fångst per ansträngning har visat att hummerpopulationen mellan 1875–1956 var reglerad i huvudsak av naturligt täthetsberoende, karaktäriserat av långsamma cykler av bättre och sämre populationsstatus⁵. Efter en period med ökad fiskeansträngning under 1930- och 1940-talen minskade hummerbeståndet under 1950- och 1960-talen och är sedan dess styrt av hur mycket som fiskats⁴.

Fiskefria områden i Skagerrak visar att en begränsning av fisket ger stora positiva effekter på mängden hummer och storleken på individerna lokalt^2,3. Biologiska märkningsundersökningar i flera av områdena bekräftar den bilden^2,4,6. Den positiva utvecklingen av hummerbestånd i fiskefria områden spiller över i form av utflyttning av vuxna fiskbara individer till omkringliggande bottnar. Den effekten är dock mycket lokal⁷. Däremot kan man förvänta sig en ökad produktion av ägg och larver inom fiskefria områden som kan ge en positiv effekt på rekrytering även i närliggande områden dit larver kan föras med havsströmmar. Utspädningen av larver i vattenmassan gör det dock svårt att kvantifiera denna effekt. Eftersom studier från fiskefria områden visar på snabb tillväxt av hummerbestånd när fisket begränsas är det dock osannolikt att det fiskbara beståndet är begränsat av habitat, reproduktion eller rekrytering utan snarare av fiske. Biologiska analyser visar att fångsten från hårt fiskade hummerbestånd ökar i vikt om man tillämpar ett större minimimått som innebär en begränsning av vilka storlekar av individer som får landas. Genom att begränsa fisket till större individer, och på så vis freda en större andel reproduktiva individer från fiske, minskar också den negativa påverkan på reproduktionen i beståndet⁴. Detta beaktades vid formuleringen av de uppdaterade föreskrifterna om hummerfiske 2017.

Under 2014–2022 utfördes uppskattning av antalet redskap inom olika områden genom räkning av redskap längs slumpmässigt utvalda transekter. Delar av kusten inventerades enligt ett rullande schema för att över tid ackumulera tillräckliga data för att kunna beräkna trender i redskapsanvändning. Även de fiskandes kontaktuppgifter samlades in 2017–2021 från de utmärkta redskapen och de fiskande kontaktades för att lämna fångstuppgifter i journal för beståndsuppskattning (figur 3) . Preliminära uppskattningar om fiskets intensitet tyder på att fisket är geografiskt mycket variabelt. I vissa områden fiskas det fortfarande hårt trots regleringarna som infördes 2017 och i andra områden är fisket betydligt mindre omfattande. På grund av bristande dataunderlag är det ännu inte analyserat huruvida fiskets skiftande intensitet återspeglar tillgång på hummer eller status i beståndet.

Under 2021–2023 har SLU bedrivit ett projekt (Lobserve) där erfarna hummerfiskare ur allmänheten fiskar, mäter och återutsätter fångst, med dispens från SLU och Havs och vattenmyndigheten, under augusti (Läs om Lobserve på SLU:s hemsida). Syftet är att producera ett fiskerioberoende beståndsindex samt öka informationen om vilka storlekar som utgör det fiskbara beståndet längs västkusten. Med en tillräckligt lång dataserie kan den typen av data förstärka beståndsanalysen.

Den sammantagna beståndsanalysen genomförs med en integrerad beståndsanalysmodell (se under Miljöanalys och forskning) indikerar att fiskerimortaliteten har varit hög i långa perioder, att den minskat 2000–2017, men har sedan 2018 en ökande tendens. Beståndets lekbiomassa är på en fortsatt låg nivå. De sista årens positiva utveckling i enskilda beståndsindex är inte tillräckligt för att övertyga modellen om att biomassan är hög. Delvis kan den positiva effekten i index tillskrivas den reducerade kapaciteten i fisket som åstadkommits genom regeländringar från 2017 vilka begränsade antalet tinor per person, säsongslängd samt minimimått. Analysen av fångst per ansträngning indikerar att fisketrycket är högt och att hummerbeståndet, trots ett antal förvaltningsåtgärder sedan tidiga 1970-talet, har förlorat stora delar av den tidigare produktiviteten och är kvar på låg nivå. Beståndsstatusen förefaller ha varierat längs kusten enligt historiska källor och ett pågående arbete med ett fiskerioberoende index är under uppbyggnad för att kvantifiera detta. Regelförändringen inför säsongen 2017 innebar ett ökat minimimått med en bibehållen storlek på flyktöppningarna. Undermåliga humrar fångades och fick släppas ut i större grad än tidigare detta år. SLU:s fångstdagböcker visade under 2017 på en större andel återutsatta humrar mellan det gamla och det nya minimimåttet än väntat. De nya reglerna verkar således ha sammanfallit med en starkare rekrytering än tidigare år vilket torde leda till en ökad rekrytering till fisket och en förbättrad beståndsstatus förutsatt att det totala uttaget av fångst blir mindre än tidigare år. Det tar fyra till åtta år för en hummerlarv att växa in i fisket. SLU har hittills inte kunnat se någon betydande ökning av små humrar som skulle kunna vara en effekt av de regler som skärptes under 2017. Beståndets lekbiomassa bedöms till drygt hälften av den biomassan som ger den högsta avkastningen (SSB_MSY; figur 4 ). Den relativa fiskerimortaliteten ligger över den nivå som på sikt leder till maximal avkastning (figur 5) . Detta sammanfattas i en så kallad KOBE-plot (figur 6) som visar att beståndets relativa fiskerimortalitet och relativa biomassa med 99 procent sannolikhet befinner sig under bärkraftiga nivåer. Den relativa andelen ofiskad hummer 2022 var 0,25 och den relativa andelen ofiskad hummer som säkerställer en hållbar population är 0,40 (figur 7) . Bedömningen är således att hummerbeståndet är överfiskat samt överfiskas och följaktligen inte befinner sig inom säkra biologiska nivåer.

Regleringar som syftar till begränsning i uttaget av hummer har genomförts. En positiv effekt på fångst per ansträngning i flera av de fiskeriberoende indexen efter 2017 var sannolikt en effekt av de införda tekniska regleringarna (ökat minimimått, minskat antal tinor och en förlängd fredningstid). Den effekten har dock minskat de sista åren. Effekter av total fiskeinsats är outredda. Rekryter som fötts sedan 2017 borde komma in i fisket med början 2021 men någon stark positiv effekt har ännu inte observerats i tillgängliga datakällor.

För att förbättra beståndsstatusen är det dock klart att fisket behöver begränsas. Vilken eller vilka åtgärder som kan vara mest effektiva behöver utredas. Tidigare åtgärder med begränsning av antal tinor, minimistorlek och säsongslängd har varit delvis gynnsamma för att begränsa uttag av fångst. Fredningsområden/stängning leder till snabbt och varaktigt ökande lokal täthet och storvuxna individer och fungerar väl som referensområden för naturlig populationsstruktur och som buffertområden.

Läs om projektet Lobserve på SLU:s hemsida.

1. Ellis CD, Hodgson DJ, Daniels CL, Collins M, Griffiths AGF. Population genetic structure in European lobsters: implications for connectivity, diversity and hatchery stocking. Mar Ecol Prog Ser. 2017;563:123-37.
2. Knutsen JA, Kleiven AR, Olsen EM, Knutsen H, Espeland SH, Sordalen TK, et al. Lobster reserves as a management tool in coastal waters: Two decades of experience in Norway. Mar Policy. 2022;136.
3. Oresland V, Oxby G, Oxby F. Abundance and Size of European Lobsters (Homarus gammarus) and Brown Crabs (Cancer pagurus) inside and Outside the Kavra Lobster Reserve (West Coast of Sweden). Crustaceana. 2020;93(2):157-69.
4. Sundelof A, Grimm V, Ulmestrand M, Fiksen O. Modelling harvesting strategies for the lobster fishery in northern Europe: the importance of protecting egg-bearing females. Popul Ecol. 2015;57(1):237-51.
5. Sundelof A, Bartolino V, Ulmestrand M, Cardinale M. Multi-Annual Fluctuations in Reconstructed Historical Time-Series of a European Lobster (Homarus gammarus) Population Disappear at Increased Exploitation Levels. Plos One. 2013;8(4).
6. Sordalen TK, Halvorsen KT, Vollestad LA, Moland E, Olsen EM. Marine protected areas rescue a sexually selected trait in European lobster. Evol Appl. 2020;13(9):2222-33.
7. Oresland V, Ulmestrand M. European lobster subpopulations from limited adult movements and larval retention. Ices Journal of Marine Science. 2013;70(3):532-9.