Ål 2023

I Sverige bedrivs yrkesfiske efter ål både i sötvatten och i havet. Ett särskilt ålfisketillstånd krävs för allt yrkesfiske. I havet är fiske tillåtet för fiskare med ålfisketillstånd i Östersjön inklusive Öresund upp till 56°25 (i höjd med Torekov). Sedan 2012 är fisket på västkusten stängt.

Yrkesfisket i Östersjön inklusive Öresund domineras av ett fiske med ålbottengarn riktat mot den lekvandrande blankålen. Baserat på landningsdata har de rapporterade landningarna i Östersjön inklusive Öresund varierat mellan 70 och 417 ton per år under 2000–2021 och minskat successivt över tid. För 2022 uppgick landningarna till ca 53 ton figur 2) .

I sötvatten fiskas ålen kommersiellt i ett 20-tal insjöar, med de största landningarna i Mälaren, Vänern och Hjälmaren, som tillsammans utgjorde cirka 55 ton 2022 (figur 2, och figur 3) . I övriga sjöar (Ringsjön, Vombsjön, Bolmen, Roxen och Glan med flera), landades ytterligare cirka 15 ton ål (figur 2, och figur 3) . Den totala landningen i insjöar för 2022 var alltså ca 70 ton. Av de totala landningarna i insjöar så transporterades 2022 cirka 22 ton ål förbi vandringshinder med lastbil via så kallad trap and transport. Landningarna i insjöar har under åren 2000–2021 varierat mellan 85 och 123 ton per år och de totala landningarna har minskat under det senaste decenniet (figur 2, och figur 3) .

Fritidsfiske efter ål är förbjudet sedan 2007. Det finns dock undantag från fritidsfiskeförbudet inom vissa av HaV definierade inlandsvatten varifrån ålen i dag inte bedöms ha någon möjlighet att nå havet¹. Ål som fångats vid fritidsfiske i dessa områden får inte säljas. Eftersom det inte finns redovisningskrav för den ål som fångas i dessa undantagna vattenområden saknas det uppgifter om fritidsfiskets totala omfattning. I dag utgör därför fritidsfisket efter ål en okänd, men sannolikt liten del av den totala fångsten.

Det förekommer ett illegalt fiske efter ål i Sverige. På senare år har fiskerikontrollen intensifierats och metoderna effektiviserats för att förhindra illegalt fiske, vilket leder till att fler illegala redskap upptäcks. Antalet ålfångande fiskeredskap som beslagtagits i Sverige, främst längs kusten i Skåne och Blekinge, har varierat mellan 93–210 redskap per år under 2016–2022. Under 2022 beslagtogs 117 redskap.

Eftersom den europeiska ålen tillhör ett och samma bestånd är information angående landningar inom yrkesfisket från samtliga länder där fiske efter ål förekommer viktig för beståndsanalyser. Alla länder inom ålens utbredningsområde rapporterar inte sina kommersiella landningar av ål, men arbetsgruppen WGEEL (”Joint Eifaac/Ices/GF CM Working Group on Eels”) uppskattar att det fångades totalt cirka 59 ton glasål 2022 (inkluderar data från fyra länder), att jämföra med ungefär 2 000 ton på 1980-talet². Landningen av gulål och blankål 2021 var cirka 2 201 ton (totalsumma inrapporterad från 20 länder), att jämföra med rekonstruerade uppskattningar på cirka 18 000–20 000 ton för 1950-talet².

Ålen och ålbeståndets utveckling undersöks på flera sätt. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bedriver inom ramen för bland annat EU:s datainsamlingsprogram (Data Collection Framework, DCF) undersökningar över rekrytering, utsättningar, produktion, tillväxt, dödlighet och lekvandring. Data över rekrytering samlas in från en internationell trålsurvey (glasål till havs, International Bottom Trawl Survey, IBTS), kylvattenintaget vid Ringhals (glasål vid kusten), ålyngelsamlare vid vandringshinder (småål i rinnande vatten) och från elfisken (förekomst av främst småål i rinnande vatten). Fiskeriberoende och fiskerioberoende provtagning görs för att studera bland annat produktion och tillväxt genom individprovtagning av ålar med avseende på storlek, kön, ålder, ursprung med mera. Sverige har också ett indexvattendrag för ål inom datainsamlingsprogrammet sedan 2019 (Kävlingeån i Skåne), där bland annat uppströms-och nedströmsvandring av ål övervakas. Blankålars lekvandring från sötvatten och ut ur Östersjön studeras med olika analys- och märkningstekniker. Utifrån studier av hörselstenarnas (otoliternas) kemiska sammansättning kan man avgöra i vilken salthalt ålar vuxit upp samt om de är av naturligt eller av utsatt ursprung. Det senare går att avgöra för ålar som satts ut 2009 eller senare, eftersom all utsatt ål från och med 2009 har märkts kemiskt med strontium. Genom otolitkemisk analys kan ursprunget därför avgöras. Analyser av otolitkemiska data tyder på att utsatta ålar stannar i nära anslutning till utsättningsplatser³, men djupgående slutsatser över effekterna av ålutsättningarna är ännu för tidiga att göra eftersom ålen är en så långlivad art. De äldsta utsatta ålar som märkts är i dag 14 år, vilket innebär att endast en del av alla märkta utsatta ålar eventuellt har påbörjat sin lekvandring. En stor del av de data som samlas in används i de beståndsskattningar som SLU Aqua utför vart tredje år på uppdrag av HaV. Den senaste beståndsuppskattningen gjordes 2021⁴. Data som samlas in i Sverige rapporteras även in till Ices och används i de beståndsanalyser som arbetsgruppen WGEEL årligen utför².

För rekrytering av ål till svenska vatten finns tidsserier från ålyngelsamlare från 22 olika vattendrag av varierande längd och kvalité. För 2022 rapporterades det in data från sex (preliminär siffra) av dessa vattendrag och överlag är rekryteringstrenden kraftigt minskande över tid (figur 4), . För de tidsserier där det finns data för referensperioden 1960–1979 (definierad av arbetsgruppen WGEEL²) var biomassan uppvandrade ål för 2022, jämfört med medelvärdet för referensperioden, 1,1 procent för Dalälven, 18,1 procent för Motala ström, 11,2 procent för Viskan och 1,3 procent för Helgeån (figur 4), . Under de senaste fem åren har flera av de längsta tidsserierna med uppvandringsdata för ål avslutats (exempelvis i Mörrumsån (1960–2018) och Rönne å (1917–2018)). Dessa har avslutats då ålyngelsamlarna inte längre samlar in uppvandrande ål eftersom omlöp och fiskvägar byggts vid de vandringshinder där samlarna tidigare varit placerade. Utveckling av nya insamlingsmetoder, såsom elfiske eller utvärdering av andra typer av fällor, är viktigt för den fortsatta övervakningen av uppvandrande ål i dessa vattendrag. Göta Älv är en särskilt värdefull dataserie då det är den längsta rekryteringsserien i hela Europa, med data från 1900. Insamling av data från Göta Älv upphörde 2018, men arbete pågår för att datainsamlingen ska återupptas.

Fångsterna i de provfisken som utförs på västkusten med ryssjor visar att antalet ålar per ansträngning varierar kraftigt mellan år. För små ålar (ålar mindre än 37 cm) har fångsten per ansträngning minskat något under 90-talet och början av 2000-talet, varefter fångsten stabiliserats på en låg nivå (figur 5), . För något större ålar (ålar mellan 37 och 50 cm) uppvisas inga tydliga trender över tid i fångst per ansträngning, men för stora ålar (ålar mellan 50 och 60 cm, samt ålar större än 60 cm) indikerar provfiskedata att fångst per ansträngning ökat efter 2010. Denna förändring i ålens storleksstruktur kan eventuellt bero på det fiskeförbud som trädde i kraft på västkusten 2012⁴, vilket kan ha ökat förekomsten av större ålar eftersom de numera inte är utsatta för fiske och därmed har en större möjlighet att växa sig stora

Fångster i provfisket med ryssjor vid Hamnefjärden på ostkusten visar på en generell minskning av ål sedan 2007. För 2022 var fångsten per ansträngning låg, men något högre än år 2021 (figur 6a, figur 6b) . Storleken på ålarna fångade i Hamnefjärden har generellt sett ökat sedan 2007 och andelen blankålar fångade i provfisket har också ökat (figur 6b och figur 6c) . Fångsterna i provfisket vid Sotholmen i Mälaren som pågått sedan slutet av 1970-talet visar på en långsamt minskande trend. För 2022 var fångsten per ansträngning lägre jämfört med 2021 (figur 7a (figur 7b och figur 7c) . Längdstrukturen för de ålar som fångas vid Sotholmen visar inte någon tydlig trend (figur 7b) , men andelen blankål som fångas i provfisket har ökat över tid (figur 7c) . Eftersom det sker stora utsättningar av ål på många platser i Sverige kan fångsterna per ansträngning från provfisken efter ål vara svårtolkade. Ålyngelutsättningar görs för att kompensera yrkesfisket för förlorade fiskemöjligheter orsakad av utbyggnader av vattendrag och som en bevarandeåtgärd i enlighet med den svenska ålförvaltningsplanen (målsättningen enligt den svenska ålförvaltningsplanen är att 2,5 miljoner ålyngel ska sättas ut årligen⁵). För provfisket vid Hamnefjärden kan även variation i kylvattenutsläpp från Oskarshamnsverket påverka fångsten per ansträngning då lokalen är temperaturpåverkad. Därför bör fångst per ansträngning för provfiskena från ostkusten (Hamnefjärden) och Mälaren (Sotholmen) tolkas med försiktighet och betraktas som ett lokalt index för hur tätheter och storleksstrukturen för gul- och blankål varierat över tid där utsättningar kan bidra till mellanårsvariation. Notera också att även andra provfisken (till exempel på västkusten) också kan påverkas av utsättningar.

Den internationella beståndsanalysen utförd av arbetsgruppen WGEEL visar att för Nordsjöområdet var glasålsrekryteringen 0,6 procent 2021 (slutgiltig siffra) och cirka 0,5 procent 2022 (preliminär siffra), i förhållande till den definierade referensperioden 1960–1979². I området som kallas ”Elsewhere Europe”, det vill säga ålens utbredningsområde undantaget Östersjön och Nordsjön, var rekryteringen 5,5 procent 2021 (slutgiltig siffra) och 9,7 procent 2022 (preliminär siffra) i förhållande till referensperioden 1960–1979². Alla mätserier som WGEEL följer (där data från Sverige ingår) visar en mer eller mindre kontinuerlig minskning av ålbeståndet under 1900-talet, till mycket låga nivåer i dag². Några av potentiella orsakerna till nedgången som WGEEL diskuterat de senaste åren har varit habitatförluster, vattenkraftverk, överfiske, miljögifter, predation och klimatförändringar².

I den senaste beståndsanalysen för ål i Sverige (från 2021, med data fram till 2020⁴) estimerades fiskeridödlighet (F) separat för västkusten, Östersjön och inlandsvatten, medan vattenkraftmortalitet (H) estimerades för inlandsvatten. För västkusten är F noll sedan fiskestoppet 2012. För Östersjön (svenskt vatten) har F varierat mellan 0,02–0,003 år^-1 och för inlandsvatten har F varierat mellan 0,23–0,45 år^-1 under 2012–2020. Den estimerade vattenkraftsmortaliteten (H) för blankål som lämnar inlandsvatten har sedan 2012 varierat mellan 0,69–0,83 år^-1.

Under 2018–2019 utvärderade Europeiska kommissionen om de olika medlemsstaterna nått det gemensamma förvaltningsmålet eller inte (det gemensamma förvaltningsmålet är att 40 procent av den genomsnittliga lekbiomassan av ål som skulle ha funnits om inte mänskliga aktiviteter hade påverkat beståndet ska kunna ta sig ut till havet för lek)⁶. Utvärderingen visade att förvaltningsmålet gällande mängden lekvandrande blankålar som lämnar de enskilda medlemsstaterna inte uppnåtts i 9 av 19 undersökta länder varav Sverige var ett av dessa. För 5 länder var underlaget otillräckligt för att avgöra om målet hade uppnåtts, medan 5 andra länder till stora delar hade uppfyllt målet. Inget land ansågs dock ha uppnått förvaltningsmålet utan tilläggskommentarer om osäkerhet⁶. Den senaste beståndsskattningen för ål i Sverige visar att mängden lekvandrade ål som lämnar svenskt vatten är lägre än vad som motsvarar det nuvarande förvaltningsmålet⁴.

För rekrytering av ål till svenska vatten finns tidsserier från ålyngelsamlare från 22 olika vattendrag av varierande längd och kvalité. För 2021 rapporterades det in data från 8 av dessa vattendrag och överlag är rekryteringstrenden kraftigt minskande över tid (figur 4). För de tidsserier där det finns data för referensperioden 1960–1979 (definierad av arbetsgruppen WGEEL²) var biomassan uppvandrade ål för 2021, jämfört med medelvärdet för referensperioden, 1,2 procent för Dalälven, 24,7 procent för Motala ström, 77,4 procent för Lagan och 4,4 procent för Helgeån (figur 4), . Under de senaste fem åren har flera av de längsta tidsserierna med uppvandringsdata för ål avslutats (exempelvis i Mörrumsån (1960–2018) och Rönne å (1917–2018)). Dessa har avslutats då ålyngelsamlarna inte längre samlar in uppvandrande ål eftersom omlöp och fiskvägar byggts vid de vandringshinder där samlarna tidigare varit placerade. Utveckling av nya insamlingsmetoder, såsom elfiske eller utvärdering av andra typer av fällor, är viktigt för den fortsatta övervakningen av uppvandrande ål i dessa vattendrag. Göta Älv är en särskilt värdefull dataserie då det är den längsta rekryteringsserien i hela Europa, med data från 1900. Insamling av data från Göta Älv upphörde 2018, men arbete pågår för att datainsamlingen ska återupptas.

Fångsterna i de provfisken som utförs på västkusten med ryssjor visar att antalet gulålar per ansträngning varierar kraftigt mellan år runt en relativt stabil medelnivå (figur 5), . Resultatet från 2021 visar på en liten ökning i fångst per ansträngning på västkusten jämfört med 2020. Längdsstrukturen av fångsterna på västkusten för 2021 visar ingen stor avvikelse mot tidigare år (figur 5), . Fångster i provfisket med ryssjor vid Hamnefjärden på ostkusten visar att fångsterna av gulål visar generellt minskat sedan 2007 medan fångsterna av blankål inte visar någon tydlig trend. För både gul- och blankål var fångsterna låga 2021 (figur 6a, figur 6b, och figur 6c) . Vid en jämförelse av storleksstrukturen över tid var gulålarna generellt mindre under 2021 jämfört med 2020 men sett för hela tidsperioden (2007–2021) var längdsstrukturen 2021 inte avvikande mot tidigare år (figur 6a, figur 6b, och figur 6c) . Blankålarna som fångas är generellt större än gulålarna och 2021 visar inte på någon stor avvikelse från tidigare år (figur 6a, figur 6b, och figur 6c) . Fångsterna i provfisket vid Sotholmen i Mälaren var större 2021 jämfört med 2020 (figur 7a, figur 7b, och figur 7c) . För blankål var 2021 det år med störst fångst av blankål per ansträngning sedan provfisket startade 2002. För gulål var fångsterna per ansträngning för 2021 de högsta sedan 2011. Längdstrukturen för de gulålar som fångades 2021 visar på liten skillnad mot 2020 för L10 och medianlängden medan L90 minskade något (figur 7a, figur 7b, och figur 7c) . Blankålen som fångas i detta fiske är generellt sett större än gulålen och L90 samt medianlängden visar på låg variation över tid medan L10 visar på en större variation (figur 7a, figur 7b, och figur 7c) . Eftersom det sker stora utsättningar av ål på många platser i Sverige, vilka görs enligt villkor i vattendomar och som en bevarandeåtgärd i enlighet med den svenska ålförvaltningsplanen (målsättningen enligt den svenska ålförvaltningsplanen är att 2,5 miljoner ålyngel ska sättas ut årligen⁴) kan fångsterna per ansträngning från provfisken efter ål vara svårtolkade. Framför allteftersom utsättningarna är av varierande omfattning både med avseende på antal och geografisk plats över tid. För provfisket vid Hamnefjärden kan även variation i kylvattenutsläpp från Oskarshamnsverket påverka fångsten per ansträngning i detta provfiske då lokalen är temperaturpåverkad av detta. Därför bör CPUE för provfiskena från ostkusten (Hamnefjärden) och Mälaren (Sotholmen) tolkas med försiktighet och betraktas som ett lokalt index för hur tätheter och storleksstrukturen för gul- och blankål varierat över tid där utsättningar kan bidra till mellanårsvariation. Notera också att även andra provfisken (tex västkusten) också påverkas av utsättningar.

Den internationella beståndsanalysen utförd av arbetsgruppen WGEEL visar att för Nordsjöområdet var glasålsrekryteringen 0,9 procent 2020 (slutgiltig siffra) och cirka 0,6 procent 2021 (preliminär siffra), i förhållande till den definierade referensperioden 1960–1979². I området som kallas ”Elsewhere Europe”, det vill säga ålens utbredningsområde undantaget Östersjön och Nordsjön, var rekryteringen 7,1 procent 2020 (slutgiltig siffra) och 5,4 procent 2021 (preliminär siffra) i förhållande till referensperioden 1960–1979². Alla mätserier som WGEEL följer (där data från Sverige ingår) visar en mer eller mindre kontinuerlig minskning av ålbeståndet under 1900-talet, till mycket låga nivåer i dag². Statistisk analys av rekryteringsdata från 1980 till 2020 visar dock att den negativa trenden bröts 2011. Från 2011 och framåt visar tidsserierna inte på några tydliga trender². Några av potentiella orsakerna till nedgången som WGEEL diskuterat de senaste åren har varit habitatförluster, vattenkraftverk, överfiske, miljögifter, predation och klimatförändringar².

I den senaste beståndsanalysen för ål i Sverige (från 2021, med data fram till 2020³) estimerades fiskeridödlighet (F) separat för västkusten, Östersjön och inlandsvatten, medan vattenkraftmortalitet (H) estimerades för inlandsvatten. För västkusten är F noll sedan fiskestoppet 2012. För Östersjön (svenskt vatten) har F varierat mellan 0,02–0,003 och för inlandsvatten har F varierat mellan 0,23–0,45 under 2012–2020. Den estimerade vattenkraftsmortaliteten (H) för blankål som lämnar inlandsvatten har sedan 2012 varierat mellan 0,69–0,83.

Under 2018–2019 utvärderade Europeiska kommissionen om de olika medlemsstaterna nått det gemensamma förvaltningsmålet eller inte (det gemensamma förvaltningsmålet är att 40 procent av den genomsnittliga lekbiomassan av ål som skulle ha funnits om inte mänskliga aktiviteter hade påverkat beståndet ska kunna ta sig ut till havet för lek, där tidsperioden 1960–1979 definierats som referensperiod)^2,4,5. Utvärderingen visade att förvaltningsmålet gällande mängden lekvandrande blankålar som lämnar de enskilda medlemsstaterna inte uppnåtts i 9 av 19 undersökta länder varav Sverige var ett av dessa. För 5 länder var underlaget otillräckligt för att avgöra om målet hade uppnåtts, medan 5 andra länder till stora delar hade uppfyllt målet. Inget land ansågs dock ha uppnått förvaltningsmålet utan tilläggskommentarer om osäkerhet⁵. Den senaste beståndsskattningen för ål i Sverige visar att mängden lekvandrade ål som lämnar svenskt vatten är mindre än vad som motsvarar det nuvarande förvaltningsmålet³.

EU:s ålförordning sätter minimikraven för Sveriges ålförvaltning⁵. Sedan 2023 är samtliga medlemsstater skyldiga att årligen införa ett sex månader långt fiskestopp efter ål i havet. För Sverige gäller fiskestoppet oktober 2023–mars 2024.

Ål – Arter och livsmiljöer – Havs- och vattenmyndigheten (havochvatten.se)

1. Bilaga 6 i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområ Konsoliderad elektronisk utgåva. Senast uppdaterad 2020-07-01. Havs- och vattenmyndighetens författningssamling. URL: https://www.havochvatten.se/download/18.9d6062e17c13f61b9ea5779/1633358010414/HVMFS-FIFS-2004-37-keu-211001.pdf
2. 2022. Joint EIFAAC/ICES/GF CM Working Group on Eels (WGEEL). ICES Scientific Reports. 4:62. 297 pp. http://doi.org/10.17895/ices.pub.20418840
3. Myrenås, E. (2022). Utvärdering av ålyngelutsättningar – Svenska väst- och sydkustområden. Aqua notes 2022:4. Uppsala: Institutionen för akvatiska resurser. https://doi.org/10.54612/a.11hagsqss7
4. Dekker W, van Gemert R, Bryhn A, Sjöberg N, Wickström H. Assessment of the eel stock in Sweden, spring 2021. Fourth post-evaluation of the Swedish eel management. Aqua reports 2021:12. Uppsala: Department of Aquatic Resources. https://res.slu.se/id/publ/114422
5. Förvaltningsplan för ål. Jordbruksdepartementet. Jo2008/3901 URL: https://www.havochvatten.se/download/18.19fef33c13a77c96b19134a/1352105325201/nationell-alforvaltningsplan.pdf
6. Evaluation of the Eel Regulation. Final Report. 2020. European Commission. Directorate-General for Maritime Affairs and Fisheries. ISBN 978-92-76-17265-9. https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/afe6ca55-5f58-11ea-b735-01aa75ed71a1