Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)

<h5>Utbredningsområde</h5>
Ålen finns, eller rättare sagt fanns, i hela landet med undantag för fjällregionen och vissa vatten på sydsvenska höglandet. Arten förekommer även längs Sveriges kuster och på Öland och Gotland. Vandringshinder i rinnande vatten har dock avsevärt minskat ålens utbredning.
<h5>Lek</h5>
Ålen leker på några hundra meters djup under vårvintern i Sargassohavet, strax söder om Bermuda. Ägg och larver lever i den fria vattenmassan.
<h5>Vandringar</h5>
Ålen vandrar långt och larverna transporteras av strömmar mot Europas kuster. Sannolikt tar det mellan ett och tre år för larverna att nå våra kuster. När ålen omvandlats till blankål vandrar den under minst ett halvt år tillbaka till Sargassohavet där den dör efter lek.
<h5>Ålder vid könsmognad</h5>
Honor som lekvandrar från Östersjön genom Öresund är i genomsnitt 12 år. Blankål som fångas i yrkesfisket i Mälaren, Vänern och Bolmen är runt 16–18 år gamla. De flesta är honor och de få hanar som förekommer är små och lekvandrar vid en lägre ålder (7–10 år).
<h5>Maximal ålder och storlek</h5>
En ål som levde hela sitt liv i ett akvarium blev 85 år och en så kallad brunnsål från Urshult åldersbestämdes till minst 88 år. En annan brunnsål från Brantevik kan ha blivit 155 år, men åldern har inte kunnat bekräftas. Hanar är sällan över 50 cm i längd. Den största honan som fångats var 133 cm lång och vägde 6,6 kg.
<h5>Biologi</h5>
Den europeiska ålens utbredningsområde omfattar nästan hela Europa och Medelhavets kuster samt delar av den asiatiska och afrikanska kontinenten. Larverna är tillplattade och liknar genomskinliga löv. När de når Europas kuster har de utvecklas till långsmala glasålar. Under uppväxtstadiet i söt- och brackvatten omvandlas de till gulålar. När ålen i könsmoget stadium lekvandrar tillbaka till Sargassohavet blir den mer silvrig och kallas för blankål. Könsutvecklingen är temperaturberoende och i Sverige dominerar honor nästan helt.
<h5>Förvaltninig</h5>
Brödtext skrivs av Stefan

Internationella havsforskningsrådet (Ices)
Ices råd är, att när försiktighetsansatsen tillämpas, så ska inga fångster av ål ske i något habitat under 2023. Detta gäller både fångster från fritidsfiske och kommersiellt fiske, och inkluderar även fångster av glasål för utsättning och för akvakultur. All annan dödlighet orsakad av människan bör elimineras.

Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua)
SLU Aquas råd för 2023 följer Ices rådgivning.

Biologiskt råd för ål

Svenska vatten

Yrkesfisket efter ål i sötvatten och i havet är förbjudet sedan 2007. Särskilda undantag finns dock för personer som har ett särskilt tillstånd att fiska ål. Sedan 2008 beviljar Havs- och vattenmyndigheten inte några nya tillstånd, och det är bara de som har och använder sina tillstånd som kan få förnyade tillstånd. På västkusten, norr om Torekov (56°25), är fisket dock helt stängt sedan 2012.
Yrkesfisket i Östersjön inklusive Öresund domineras av ett fiske med ålbottengarn riktat mot den lekvandrande blankålen. Baserat på landningsdata har de rapporterade landningarna varierat mellan 72 och 417 ton per år under 2000–2020 och minskat successivt över tid. För 2021 uppgick landningarna till ca 70 ton (figur 1 och 2).
I sötvatten fiskas ålen kommersiellt i ett 20-tal insjöar, med de största landningarna i Mälaren, Vänern och Hjälmaren, som tillsammans utgjorde cirka 70 ton 2021 (figur 1, 2 och 3). I övriga sjöar (Ringsjön, Vombsjön, Bolmen, Roxen och Glan med flera), landades ytterligare cirka 20 ton ål (figur 2 och 3). Den totala landningen i insjöar för 2021 var alltså ca 90 ton. Landningarna i insjöar har under åren 2000–2020 varierat mellan 85 och 113 ton per år och de totala landningarna har minskat under det senaste decenniet (figur 2 och 3).
Fritidsfiske efter ål är förbjudet sedan 2007. Det finns dock undantag för fritidsfiskeförbudet inom vissa definierade inlandsvatten varifrån ålen i dag inte bedöms ha någon möjlighet att utvandra och bidra till lekbeståndet 1. Ål som fångats vid fritidsfiske i dessa områden får inte säljas. Eftersom det inte finns redovisningskrav för den ål som fångas i dessa undantagna vattenområden saknas det uppgifter om fritidsfiskets totala omfattning. I dag utgör därför fritidsfisket efter ål en okänd, men sannolikt liten del av den totala fångsten.
Det förekommer ett illegalt fiske efter ål i Sverige. På senare år har fiskerikontrollen intensifierats och metoderna effektiviserats för att förhindra illegalt fiske, vilket leder till att fler illegala redskap upptäcks.
Eftersom den europeiska ålen tillhör ett och samma bestånd är information angående landningar inom yrkesfisket från samtliga länder där fiske efter ål förekommer viktig för beståndsanalyser. Baserat på fem länders rapportering uppskattar arbetsgruppen WGEEL (”Joint Eifaac/Ices/ GFCM Working Group on Eels”) att det fångades totalt cirka 60 ton glasål 2021, att jämföra med ungefär 2 000 ton på 1980-talet2. I Sverige förekommer inget glasålsfiske. Landningen av gulål och blankål 2020 var cirka 2 919 ton (totalsumma inrapporterad från 19 länder, fullständig data för 2021 redovisas först i slutet av 2022 när den årliga rapporten från WGEEL publiceras), att jämföra med rekonstruerade uppskattningar på cirka 20 000 ton för 1950-talet2.

Yrkes- och fritidsfiske

Ålen och ålbeståndets utveckling undersöks på flera sätt. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bedriver inom ramen för bland annat EU:s datainsamlingsprogram (Data Collection Framework, DCF) undersökningar över rekrytering, utsättningar, produktion, tillväxt, dödlighet och lekvandring. Data över rekrytering samlas in från internationell trålsurvey (glasål till havs, International Bottom Trawl Survey, IBTS), kylvattenintaget vid Ringhals (glasål vid kusten), ålyngelsamlare vid vandringshinder (småål i rinnande vatten) och från elfisken (förekomst av främst småål i rinnande vatten). Fiskeriberoende och fiskerioberoende provtagning görs för att studera bland annat produktion och tillväxt genom individprovtagning av ålar med avseende på storlek, kön, ålder, ursprung med mera. Sverige har också ett index-vattendrag för ål sedan 2019 (Kävlingeån i Skåne) inom datainsamlingsprogrammet, där bland annat uppströms-och nedströmsvandring av ål övervakas. Blankålars lekvandring från sötvatten och ut ur Östersjön studeras med olika analys- och märkningstekniker. Utifrån studier av hörselstenarnas (otoliternas) kemiska sammansättning kan man avgöra i vilken salthalt ålar vuxit upp samt om de är av naturligt eller av utsatt ursprung. Det senare går att avgöra för ålar som satts ut 2009 eller senare, eftersom all utsatt ål från och med 2009 har märkts kemiskt med strontium. Genom otolitkemisk analys kan ursprunget därför avgöras. Utvecklingen av utsatta ålar följs i Sverige men djupgående analyser över effekterna av ålutsättningarna är ännu för tidigt att göra eftersom ålen är en så långlivad art. De äldsta utsatta ålar som märkts är i dag 13 år, vilket innebär att endast en del av alla märkta utsatta ålar eventuellt har påbörjat sin lekvandring. Allt data som samlas in används i de beståndsskattningar som SLU Aqua utför vart tredje år på uppdrag av HaV för att utvärdera genomförandet av den nationella ålförvaltningsplanen. Den senaste beståndsuppskattningen gjordes 20213. En stor del av de data som samlas in i Sverige rapporteras även in till Ices och används i de beståndsanalyser som arbetsgruppen WGEEL årligen utför2.

Miljöanalys och forskning

För rekrytering av ål till svenska vatten finns tidsserier från ålyngelsamlare från 22 olika vattendrag av varierande längd och kvalité. För 2021 rapporterades det in data från 8 av dessa vattendrag och överlag är rekryteringstrenden kraftigt minskande över tid (figur 4). För de tidsserier där det finns data för referensperioden 1960–1979 (definierad av arbetsgruppen WGEEL2) var biomassan uppvandrade ål för 2021, jämfört med medelvärdet för referensperioden, 1,2 procent för Dalälven, 24,7 procent för Motala ström, 77,4 procent för Lagan och 4,4 procent för Helgeån (figur 4). Under de senaste fem åren har flera av de längsta tidsserierna med uppvandringsdata för ål avslutats (exempelvis i Mörrumsån (1960–2018) och Rönne å (1917–2018)). Dessa har avslutats då ålyngelsamlarna inte längre samlar in uppvandrande ål eftersom omlöp och fiskvägar byggts vid de vandringshinder där samlarna tidigare varit placerade. Utveckling av nya insamlingsmetoder, såsom elfiske eller utvärdering av andra typer av fällor, är viktigt för den fortsatta övervakningen av uppvandrande ål i dessa vattendrag. Göta Älv är en särskilt värdefull dataserie då det är den längsta rekryteringsserien i hela Europa, med data från 1900. Insamling av data från Göta Älv upphörde 2018, men arbete pågår för att datainsamlingen ska återupptas.
Fångsterna i de provfisken som utförs på västkusten med ryssjor visar att antalet gulålar per ansträngning varierar kraftigt mellan år runt en relativt stabil medelnivå (figur 5). Resultatet från 2021 visar på en liten ökning i fångst per ansträngning på västkusten jämfört med 2020. Längdsstrukturen av fångsterna på västkusten för 2021 visar ingen stor avvikelse mot tidigare år (figur 5). Fångster i provfisket med ryssjor vid Hamnefjärden på ostkusten visar att fångsterna av gulål visar generellt minskat sedan 2007 medan fångsterna av blankål inte visar någon tydlig trend. För både gul- och blankål var fångsterna låga 2021 (figur 6). Vid en jämförsele av storleksstrukturen över tid var gulålarna generellt mindre under 2021 jämfört med 2020 men sett för hela tidsperioden (2007–2021) var längdsstrukturen 2021 inte avvikande mot tidigare år (figur 6). Blankålarna som fångas är generellt större än gulålarna och 2021 visar inte på någon stor avvikelse från tidigare år (figur 6). Fångsterna i provfisket vid Sotholmen i Mälaren var större 2021 jämfört med 2020 (figur 7). För blankål var 2021 det år med störst fångst av blankål per ansträngning sedan provfisket startade 2002. För gulål var fångsterna per ansträngning för 2021 de högsta sedan 2011. Längdstrukturen för de gulålar som fångades 2021 visar på liten skillnad mot 2020 för L10 och medianlängden medan L90 minskade något (figur 7). Blankålen som fångas i detta fiske är generellt sett större än gulålen och L90 samt medianlängden visar på låg variation över tid medan L10 visar på en större variation (figur 7). Eftersom det sker stora utsättningar av ål på många platser i Sverige, vilka görs enligt villkor i vattendomar och som en bevarandeåtgärd i enlighet med den svenska ålförvaltningsplanen (målsättningen enligt den svenska ålförvaltningsplanen är att 2,5 miljoner ålyngel ska sättas ut årligen4) kan fångsterna per ansträngning från provfisken efter ål vara svårtolkade. Framför allteftersom utsättningarna är av varierande omfattning både med avseende på antal och geografisk plats över tid. För provfisket vid Hamnefjärden kan även variation i kylvattenutsläpp från Oskarshamnsverket påverka fångsten per ansträngning i detta provfiske då lokalen är temperaturpåverkad av detta. Därför bör CPUE för provfiskena från ostkusten (Hamnefjärden) och Mälaren (Sotholmen) tolkas med försiktighet och betraktas som ett lokalt index för hur tätheter och storleksstrukturen för gul- och blankål varierat över tid där utsättningar kan bidra till mellanårsvariation. Notera också att även andra provfisken (tex västkusten) också påverkas av utsättningar.
Den internationella beståndsanalysen utförd av arbetsgruppen WGEEL visar att för Nordsjöområdet var glasålsrekryteringen 0,9 procent 2020 (slutgiltig siffra) och cirka 0,6 procent 2021 (preliminär siffra), i förhållande till den definierade referensperioden 1960–19792. I området som kallas ”Elsewhere Europe”, det vill säga ålens utbredningsområde undantaget Östersjön och Nordsjön, var rekryteringen 7,1 procent 2020 (slutgiltig siffra) och 5,4 procent 2021 (preliminär siffra) i förhållande till referensperioden 1960–19792. Alla mätserier som WGEEL följer (där data från Sverige ingår) visar en mer eller mindre kontinuerlig minskning av ålbeståndet under 1900-talet, till mycket låga nivåer i dag2. Statistisk analys av rekryteringsdata från 1980 till 2020 visar dock att den negativa trenden bröts 2011. Från 2011 och framåt visar tidsserierna inte på några tydliga trender2. Några av potentiella orsakerna till nedgången som WGEEL diskuterat de senaste åren har varit habitatförluster, vattenkraftverk, överfiske, miljögifter, predation och klimatförändringar2.
I den senaste beståndsanalysen för ål i Sverige (från 2021, med data fram till 20203) estimerades fiskeridödlighet (F) separat för västkusten, Östersjön och inlandsvatten, medan vattenkraftmortalitet (H) estimerades för inlandsvatten. För västkusten är F noll sedan fiskestoppet 2012. För Östersjön (svenskt vatten) har F varierat mellan 0,02–0,003 och för inlandsvatten har F varierat mellan 0,23–0,45 under 2012–2020. Den estimerade vattenkraftsmortaliteten (H) för blankål som lämnar inlandsvatten har sedan 2012 varierat mellan 0,69–0,83.
Under 2018–2019 utvärderade Europeiska kommissionen om de olika medlemsstaterna nått det gemensamma förvaltningsmålet eller inte (det gemensamma förvaltningsmålet är att 40 procent av den genomsnittliga lekbiomassan av ål som skulle ha funnits om inte mänskliga aktiviteter hade påverkat beståndet ska kunna ta sig ut till havet för lek, där tidsperioden 1960–1979 definierats som referensperiod)2,4,5. Utvärderingen visade att förvaltningsmålet gällande mängden lekvandrande blankålar som lämnar de enskilda medlemsstaterna inte uppnåtts i 9 av 19 undersökta länder varav Sverige var ett av dessa. För 5 länder var underlaget otillräckligt för att avgöra om målet hade uppnåtts, medan 5 andra länder till stora delar hade uppfyllt målet. Inget land ansågs dock ha uppnått förvaltningsmålet utan tilläggskommentarer om osäkerhet5. Den senaste beståndsskattningen för ål i Sverige visar att mängden lekvandrade ål som lämnar svenskt vatten är mindre än vad som motsvarar det nuvarande förvaltningsmålet3.

Beståndsstatus och -struktur

EU:s ålförordning sätter minimikraven för Sveriges ålförvaltning4. Sedan 2018 är samtliga medlemsstater skyldiga att årligen införa ett tre månader långt fiskestopp efter ål i havet. För Sverige infördes fiskestoppet 2022 i oktober-december.

Fångstmängd beslutad av EU

<ol>
<li>HaV. Bilaga 6 i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena. Konsoliderad elektronisk utgåva. Senast uppdaterad 2020-07-01. Havs- och vattenmyndighetens författningssamling. URL: <a href="https://www.havochvatten.se/download/18.9d6062e17c13f61b9ea5779/1633358010414/HVMFS-FIFS-2004-37-keu-211001.pdf">https://www.havochvatten.se/download/18.9d6062e17c13f61b9ea5779/1633358010414/HVMFS-FIFS-2004-37-keu-211001.pdf</a></li>
<li>ICES. 2021. Joint EIFAAC/ICES/GFCM Working Group on Eels (WGEEL). ICES Scientific Reports. 3:85. 205 pp. DOI: 10.17895/ices.pub.8143</li>
<li>Dekker W, van Gemert R, Bryhn A, Sjöberg N, Wickström H. Assessment of the eel stock in Sweden, spring 2021. Fourth post-evaluation of the Swedish eel management. SLU Aqua reports 2021:12. ISBN: 978-91-576-9874-2.</li>
<li>Jordbruksdepartementet . Förvaltningsplan för ål. Jordbruksdepartementet. Jo2008/3901 URL: <a href="https://www.havochvatten.se/download/18.19fef33c13a77c96b19134a/1352105325201/nationell-alforvaltningsplan.pdf">https://www.havochvatten.se/download/18.19fef33c13a77c96b19134a/1352105325201/nationell-alforvaltningsplan.pdf</a></li>
<li>Ices. Evaluation of the Eel Regulation. Final Report. 2020. European Commission. Directorate-General for Maritime Affairs and Fisheries. ISBN 978-92-76-17265-9. DOI: 10.2771/679816.</li>
</ol>

Referenser

al-linda-nyman-2

al-linda-nyman

Biologisk beståndsbedömning av ål i Sverige.

2022