2022

Bestånds- och populationsstruktur

Internationella havsforskningsrådet (Ices) har identifierat sex olika bestånd av sill/strömming i Östersjön och Nordsjön. Beslutet är en kompromiss mellan att separat behandla alla de sillpopulationer som har beskrivits på biologiska grunder under tid, och de praktiska begränsningar som finns i form av områden för fångstrapportering och möjlighet att korrekt hänföra enskilda fiskar till en viss population. I Bottniska viken betraktas Bottenviken och Bottenhavet som ett bestånd sedan 2017. Två bestånd behandlas i centrala Östersjön, ett i Ices-delområden 25–29 och 32 samt ett i Rigabukten (Ices-delområde 28.1 som inte är inkluderat i denna rapport). Sillen i sydvästra Östersjön (Ices-delområden 22–24) behandlas tillsammans med vårlekande sill i Kattegatt och Skagerrak på grund av sitt vandringsbeteende. Sillen har tidigare förvaltats som två enheter med två separata kvoter, en för hela Egentliga Östersjön (Ices-delområden 22–28, 29 södra och 32) och en för Ices-delområden 29 norra, 30 och 31. År 2005 ändrades förvaltningsenheterna så att de överensstämmer med Ices beståndsindelning. Generellt är sillen i norra Östersjön mer långsamväxande och har lägre medelvikt per ålder än sillen i södra Östersjön. Medelvikten har minskat det senaste decenniet på grund av olika miljöfaktorer och eventuellt som resultat av konkurrens inom arten¹. Därutöver finns ytterligare två sillbestånd: höstlekande sill i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och östra Engelska kanalen samt det norska vårlekande sillbeståndet i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Beståndsuppdelningen av sill och strömming i Östersjön har framför allt i Sverige under senaste året blivit ifrågasatt, i och med rapporter från fisket om en minskning av stor strömming vid den svenska kusten. Forskningen visar att sillen och strömmingen generellt blivit mindre under senare tid och når könsmognad vid tidigare ålder (WGBFAS 2022), men hur minskningen av stor strömming på kusten kan kopplas till fiskets mönster och beståndens uppdelningar i separata eller blandade lekkomponenter är oklart. I en ny studie av Fan Han et al. (2020)³² har man genom att sekvensera hela genomet av sill och strömming visat genetiska skillnader mellan olika lekkomponenter, som grundar sig i anpassningar av individer till lokala miljöförhållanden såsom temperatur, salinitet och ljusförhållanden. Tekniken att identifiera så fint upplösta genetiska skillnader öppnar för en möjlighet att kartlägga beståndsuppdelningen av strömming och sill på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. En insamling och genetisk analys av individer från olika lekansamlingar pågår längst med den svenska östkusten (Stockholms Universitet och Uppsala Universitet i samarbete med SLU Aqua) som en start för att urskilja gränsdragningen mellan bestånd i kustområdena.

Figur 1. Svenska yrkesfiskares huvudsakliga landningar (ton) av sill/strömming 2021 per Ices-rektangel. En Ices rektangel är cirka 56 km x 56 km stor.