Sill/Strömming 2022

Sill/strömming i centrala Östersjön (Ices-delområden 25–29 och 32) utom Rigabukten fångas till stor del med parflyttrål och bottentrål, och under lektiden med fasta redskap utmed kusterna. Trålfisket är huvudsakligen ett blandfiske på sill och skarpsill, i vilket andelen sill varierar betydligt mellan område och efter årstid. De internationella fångsterna av sill/strömming har minskat sedan mitten på 1970-talet fram till 2005, men har mellan 2006 och 2021 varierat mellan 101 000–244 000 ton. 2021 var fångsterna 130 012 ton (figur 2) . Sverige stod för den största andelen av fångsterna 2021 med 24 procent, följt av Polen, Finland och Ryssland som stod för 21, 15 och 18 procent av fångsterna vardera (figur 3) . Fångsterna av sill i centrala Östersjön består även av en del individer från beståndet i Rigabukten. I beståndsuppskattningen dras den beräknade andelen sill från Rigabukten ifrån fångsterna i centrala Östersjön, så att analyserna görs på individer som tillhör det centrala beståndet¹. Av samma anledning läggs andelen sill från det centrala beståndet som fångas i Rigabukten till fångsterna i beståndsuppskattningen. Rådet och den totala tillåtna fångstmängden (TAC) som sätts för vardera området gäller dock den fisk som befinner sig i centrala Östersjön från båda bestånden. Sillfångsterna i Östersjön innehåller troligen även sill från det västra sillbeståndet, men andelen är i dagsläget okänd (se avsnitt miljöanalys och forskning). Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån¹¹ har fritidsfiskets behållna fångster av sill i mellersta Östersjön uppskattats till mellan 12–301 ton för åren 2013–2021. År 2021 utgjorde fritidsfiskets fångster i mellersta Östersjön mindre än 0,03 procent av de totala fångsterna av Yrkes- och fritidsfisket tillsammans det året. Andelen fritidsfiske är så liten del av den totala fångsten att den inte räknas med i beståndsuppskattningen.

Beståndsuppskattningen bygger, utöver insamlade data från fisket, också på underlag från de internationella akustiska provfisketrålningarna i Östersjön som går under namnet ”Baltic International Acoustic Survey” (Bias). Undersökningen är inriktad på att uppskatta mängden sill/strömming och skarpsill. I undersökningen samlas även biologisk information in, som längder, vikt, könsmognad och ålder¹. Medelvikten på sillen minskade markant mellan tidigt 1980-tal och mitten av 1990-talet, även om förändringarna varierar mellan olika områden i Östersjön. Medelvikten har sedan dess varit fortsatt låg. Anledningen till den låga tillväxten kan vara täthetsberoende effekter, det vill säga att det uppstår konkurrens mellan individer av samma eller olika arter, när dessa blivit fler på grund av starka årsklasser. Mängden skarpsill har ökat i området och bidrar på så sätt troligen till den låga medelvikten på sill². I kombination med sillens låga medelvikt sedan mitten på 1990-talet har medelvikten också varit varierande. Detta kan delvis bero på att medelvikten är högre i Ices-delområden 25 och 26 än i områden längre norrut, och att landningsproportionerna av strömming från de olika områdena varierat mellan år. Vidare forskning behövs enligt Ices och SLU Aqua även för att uppskatta mängden sill av det västra beståndet, som under delar av året befinner sig i centrala delar av Östersjön, så denna andel i beståndet kan, likt andelen från Rigabukten, tas hänsyn till i beståndsuppskattningen och kvotberäkningarna för centrala Östersjön. Vidare undersökningar rekommenderas även gällande proportionen skarpsill/sill i fångsterna, då det misstänks att felrapportering skett från några länder¹.

Lekbeståndet har minskat sedan 2014 och är 2021 under gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger, figur 4 ). Fiskeridödligheten (F) har ökat sedan 2014 och är sedan dess över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY, figur 5 ). Rekryteringen har varit mycket varierande över tid och utan tydlig trend. Rekryteringen av ungfisk var 2015 den största sedan en rad stora årsklasser i början på 1980-talet³ (figur 6) . Mellan 2016 och 2022 har rekryteringen varit under medelvärdet för hela tidsperioden. Sillen i centrala Östersjön är det största beståndet i Östersjön. Förvaltningsenheten (Ices-delområden 25–29 och 32) består av ett antal mindre populationer, som är mer eller mindre rumsligt åtskilda, och skiljer sig i bland annat tillväxt och könsmognad^4,5. Fram till 1990 utförde Ices separata beståndsuppskattningar för dessa populationer⁶, men de har sedan dess slagits ihop, eftersom det inte var möjligt att samla in biologisk information för alla områden och den eventuella genetiska skillnaden mellan populationerna var inte fullständigt kartlagd. Analyser av konsekvenserna av sammanslagningen i beståndsuppskattningen för de mindre populationerna visar till exempel att fiskeridödligheten kan vara högre, och den relativa biomassan lägre, i vissa av populationerna jämfört med värdena i analyserna av hela beståndet⁷. Fram till nu har det dock ansetts att den komplexa beståndsstrukturen i centrala Östersjön inte har en stor påverkan på synen av det totala beståndets dynamik⁸. De senaste årens upprepade rapporter från det svenska fisket om en minskande tillgång av stor sill utmed den svenska kusten, i kombination med den generellt minskande medelvikten, har dock väckt frågan om en rumslig kustförvaltning av sill i både centrala Östersjön och Bottniska viken. Detta har i sin tur väckt frågan om sillens populationsstruktur och viktiga lekområden. Tillgången till ny genetisk teknik möjliggör en identifiering av lekkomponenter med en finare lokal upplösning än vad som tidigare varit möjligt⁹. En forskningsinsats har därmed inletts av Stockholms Universitet i samarbete med SLU Aqua för att kartlägga sillens populationsstruktur i centrala Östersjön samt Bottniska viken. Forskning antyder även att det inte bara är sill från Rigabukten utan även sill från Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön som blandar sig med beståndet i centrala Östersjön och fångas där. Tillväxten av individer från de olika bestånden är olika¹⁰, vilket kan vara ett sätt att skilja dem åt. Utifrån Havsmiljödirektivets perspektiv bedömer SLU Aqua att beståndet har låg status. Lekbiomassan 2021 är under gränsvärdet för fiske vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning och fiskeridödligheten är högre än det referensvärde som ger ett hållbart fiske över tid. Beståndets ålders- och storleksstruktur är också förskjuten mot yngre och mindre individer, troligen på grund av fisket.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Strömming i Bottniska viken (Ices-delområden 30– 31) fiskas i huvudsak med trål i den fria vattenmassan, men även med bottentrål, fällor och andra fasta redskap. Endast två länder, Finland och Sverige, fiskar på beståndet och Finland står för majoriteten av fångsterna. Fångsten av strömming i Bottniska viken har ökat sedan början av 1990-talet till 2016, då fångsterna har minskat. År 2021 var fångsterna i Bottniska viken 71 924 ton, varav Sverige fångade 21 procent (15 000 ton) och Finland 79 procent (figur 7) . I Sverige fångas strömmingen ofta för mänsklig konsumtion och den större strömmingen föredras. I Finland är fisket riktat mot andra industrier än livsmedelsindustrin, i huvudsak som foder till minkuppfödning¹. Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån¹¹ uppskattades fritidsfiske till havs och på kusten till mellan 79–836 ton för åren 2013–2021 i Bottniska viken. År 2021 utgjorde fritidsfiskets fångster 836 ton strömming. Andelen fritidsfiske är så liten del av den totala fångsten att den inte räknas med i beståndsuppskattningen.

Medelvikten av strömming i Bottenhavet har varit låg de senaste 15 åren för alla åldrar, liksom för andra sill/strömmingsbestånd i Östersjön, och minskade ytterligare 2021. Hos stora, äldre, individer har även konditionen minskat de senaste tre åren, till den lägsta observerade nivån för perioden 1973-2021. Forskningen visar att denna förändring har flera orsaker; förutom fisket så är det en påverkan av gråsälens ökande förekomst (de konsumerar större strömmingar) och förändringar i tillgången på föda (med ökad konkurrens om föda)^12,13. Beståndsuppskattningen bygger på underlag från en svensk-finsk trålundersökning som utförts årligen i september–oktober i Bottenhavet sedan 2007. Undersökningen är koordinerad av Ices, inom ramen för de internationella akustiska provfisketrålningarna i Östersjön som går under namnet ”Baltic International Acoustic Survey” (Bias). Undersökningen är inriktad på att uppskatta mängden strömmingar i Bottenviken. Biologisk information, som längder, vikt, könsmognad och ålder samlas också in¹.

År 2021 genomfördes en så kallad ”benchmark” (grundlig genomgång av tillgängliga data och analysmetoder) och beståndsuppskattningar samt referensnivåer uppdaterades³³. Beståndsuppskattningen av strömmingen i Bottniska viken ändrades då från att vara baserad på endast fångster (databegränsat bestånd) till att vara fullt analytiskt¹⁴. Under benchmarken reviderades framför allt trålundersökningsdata som inkluderas i beståndsuppskattningsmodellen. Lekbeståndet av strömming har minskat sedan 1995, men är 2022 över gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger; figur 8 ). Den minskande lekbiomassan under de senaste åren är troligen resultatet av både ett ökat fiske och en minskande vikt vid ålder, framför allt för stor strömming. Fiskeridödligheten (F) har ökat sedan 1991 fram till 2016, men var under perioden under det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY; figur 9 ). Sedan dess har fiskeridödligheten minskat igen. Rekryteringen har varit mycket varierande över tid och utan tydlig trend. Rekryteringen av ungfisk 2002 var den största sedan en rad stora årsklasser under 1980-talet¹⁴ (figur 10) . De senaste 10 åren har rekryteringen varierat kring medelvärdet för hela tidsperioden. Strömmingen i Bottniska viken har fram till och med 2016 bedömts bestå av två populationer, en i Bottenviken och en i Bottenhavet. Strömmingen i dessa två områden har dock sedan 2005 tillhört en och samma förvaltningsenhet. Efter en utvärdering av populationens struktur i Bottniska viken 2016 beslöt Ices att strömmingen i Bottenhavet och Bottenviken ska analyseras som en population¹⁴. Enligt flera studier består strömmingen i Bottenhavet dock av minst två vårlekande bestånd, ett vardera längs den svenska och finska kusten^15-17. Det finns även minst ett mindre höstlekande bestånd¹⁷. Likaså består strömming i Bottenviken av flera vår- och höstlekande bestånd, men gränserna mellan dessa lekbestånd är dock oklara, liksom omfattningen om förflyttningen av individer mellan dessa¹. Upprepade rapporter de senaste åren från det svenska kustfisket om en minskande tillgång av stor sill utmed den svenska kusten, i kombination med den generellt minskande medelvikten, har väckt frågan om en rumslig kustförvaltning av sill och strömming i både centrala Östersjön och Bottniska viken. Detta har i sin tur åter väckt frågan om strömmingens populationsstruktur och viktiga lekområden. Tillgången till ny genetisk teknik möjliggör en identifiering av lekkomponenter med en finare lokal upplösning än vad som tidigare varit möjligt³². En forskningsinsats har därmed inletts av Stockholms Universitet i samarbete med SLU Aqua för att kartlägga sillens populationsstruktur i centrala Östersjön samt Bottniska viken. Utifrån Havsmiljödirektivets perspektiv bedömer SLU Aqua att beståndet har låg status. Detta grundas i att beståndets ålders- och storleksstruktur är förskjuten mot yngre och mindre individer, troligen på grund av fisket. Lekbiomassan 2021 är dessutom nära gränsvärdet för fiske vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Fisket efter vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön (Ices-delområden 20–24) bedrivs i huvudsak av Sverige, Danmark, Norge och Tyskland som stod för: 63; 22; 8 respektive 7 procent av de totala fångsterna 2021 ( (figur 11) och figur 12 ). Sillen fångas framför allt med trål för mänsklig konsumtion, men en viss mängd fångas som bifångst i småmaskig trål (med en maska mindre än 32 mm) och i snörpvad i fiske efter skarpsill. Fångsterna har minskat sedan början av 1990-talet från nära 300 000 ton till 14 180 ton år 2021 (figur 11) . I Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön blandas flera bestånd av sill (höstlekare och vårlekare), och fisket sker på dessa blandningar. År 2021 kom 89 procent av sillfångsterna av sill från Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt (Ices-område 4 och Ices-delområden 20–21) och 11 procent från Bälthavet, Öresund och Arkonabassängen (Ices-delområden 22–24)¹⁸. Enligt en nationell enkätundersökning utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån¹¹ beräknades fritidsfisket till havs och på kusten 2013–2021 till mellan 9,7– 281 ton sill i Öresund, i Skagerrak 2013–2016 och 2020-2021 till mellan 0,1–16 ton och i Kattegatt 2014– 2016 och 2020-2021 till mellan 2,9–178 ton sill. Det är dock oklart om detta är vårlekande eller höstlekande sill. Andelen fritidsfiske anses dock vara en så liten del av den totala fångsten och räknas därmed inte med i beståndsuppskattningen.

Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön består av olika sillpopulationer, i huvudsak vårlekande, med lekplatser i sydvästra Östersjön (till exempel Rügen), Bälthavet samt i Kattegatt och Skagerrak. Det består också av ett antal geografiskt mer lokala vår-, höst och vinterlekande beståndskomponenter. Efter leken vandrar den vuxna sillen till Skagerrak och nordöstra Nordsjön för att söka föda. Stora mängder sill övervintrar i Öresund. För att i fångsterna separera individer av vårlekare från Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön från höstlekare från Nordsjön i Ices-fångstområde 3a (Skagerrak och Kattegatt) analyseras mikrostrukturen och formen av fiskarnas hörselstenar. För att skilja individer från olika bestånd i Ices-område 4 (Nordsjön) används antalet ryggkotor. Dynamiken i de olika bestånden och den relativa andelen av dessa komponenter är dock fortfarande oklar, och påverkar sannolikt precisionen i beståndsanalysen. Ny forskning möjliggör en identifiering och övervakning av även lokala beståndskomponenter, men detta är ännu inte del av den rutinmässiga processen av fångster¹⁸. Beståndsuppskattningen bygger på underlag från de två internationella akustiska provfisketrålningarna i Skagerrak och Kattegatt som går under namnen ”International Bottom Trawl Survey” (IBTS) och ”Herring Acoustic Survey” (Heras), samt en yngelundersökning med namnet ”Herring Larvae Survey” (HLS). Undersökningarna resulterar i ett mängdindex för sill i olika åldrar och biologisk information, som längder, vikt, könsmognad och ålder¹⁸.

Lekbiomassan av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat sedan mitten på 2000-talet till tidsseriens lägsta nivå de senaste åren (figur 13) . Mängden lekbiomassa är sedan 2007 under den gräns för vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar (B_lim). Fiskeridödligheten har mellan 1991 och 2018 varit över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY), men har de senaste tre åren varit under referensvärdet (figur 14) . Beståndets rekrytering av ungfisk har varit svag sedan mitten på 2000-talet och har minskat sedan 2013, med det lägsta värdet för tidsserien 2020¹⁹ (figur 15) . Sill som fångas i Skagerrak och Kattegatt är en blandning av höstlekande sill från Nordsjön och vårlekande sill från västra Östersjön. Likväl fångas en del vårlekande sill från västra Östersjön i Nordsjön. Beståndsuppskattningen och rådet syftar till att gälla endast individer som tillhör beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön, även de som fångas i andra områden. Andelarna av vårlekande och höstlekande sill i fångsterna är dock inte helt säkra, vilket ökar osäkerheten i beståndsuppskattningen. Den förväntade fångsten av vårlekande sill i Nordsjön kommer att vara större än i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön . Utan ytterligare områdes- och säsongsbegränsningar av fisket i Nordsjön 2023 kommer därmed fångsten av vårlekande sill att vara substantiell trots Ices råd om noll fångst. Ny information visar dessutom att den vårlekande sillen i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön också förflyttar sig in till centrala Östersjön (i Ices-delområden 22–24)⁹, vilket bidrar ytterligare till osäkerhet i beståndsanalysen. Utifrån Havsmiljödirektivets perspektiv bedömer SLU Aqua att beståndet har dålig status. Lekbiomassan 2021 är under den gräns för lekbeståndets storlek under vilken det är stor sannolikhet att beståndets förmåga att producera ungfisk minskar. Beståndet har från ett ekosystemperspektiv en viktig roll som föda för predatorer, såsom sjöfågel och tumlare, i Västerhavet och västra Östersjön.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Höstlekande sill i Nordsjön, Kattegatt och Skagerrak fiskas med en rad redskap från mindre snörpvadar till stora trålare av många olika länder: Norge (26 procent), Danmark (17 procent), Nederländerna (18 procent), Storbritannien (19 procent), Tyskland (7 procent) och Frankrike (7 procent). Sverige tar endast en mindre andel av landningarna (5 procent; figur 16 och figur 17 ). Sillen fiskas från sen vår till sommar i centrala och norra Nordsjön, samt under höst och vinter i Södra Nordsjön och Engelska kanalen. Fångsterna av höstlekande sill har varit mycket varierande över tid och var som lägst i slutet på 1970-talet (figur 16) . År 2021 fångades totalt 365 356 ton höstlekande sill, varav 98 procent var för mänsklig konsumtion. De svenska fångsterna 2021 var 18 765 ton. Det förekommer viss bifångst av sill i industrifisket efter skarpsill. Likt tidigare år fångades majoriteten av den höstlekande sillen på hösten i Nordsjön (Ices-område 4)¹⁸. Enligt en nationell enkätundersökning utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån 2015¹¹ beräknades fritidsfisket till havs och på kusten 2013–2021 till mellan 9,7–281 ton sill i Öresund, i Skagerrak 2013–2016 och 2020-2021 till mellan 0,1–16 ton och i Kattegatt 2014– 2016 och 2020-2021 till mellan 2,9–178 ton sill. Det är dock oklart om detta är vårlekande eller höstlekande sill. Andelen fritidsfiske anses dock vara en så liten del av den totala fångsten och räknas därmed inte med i beståndsuppskattningen.

De viktigaste lekplatserna för den höstlekande sillen finns i Nordsjön, utmed Storbritanniens östra kust. En varierande andel av den unga (inte könsmogna) sillen uppehåller sig i Kattegatt och Skagerrak. Sillen återvänder sedan för att leka i västra Nordsjön. Sillen är ett viktigt bytesdjur för många bottenlevande fiskar som torsk, vitling och gråsej, men också för sjöfåglar och marina däggdjur²⁰. Som planktonätare är den betydelsefull högt upp i ekosystemets födoväv. Undersökningar har visat att rekryteringen påverkas av klimatförändringar och gynnas av lägre temperaturer¹⁸. Beståndet har sedan 2002 producerat svaga årsklasser trots att lekbiomassan varit relativt stor. Undersökningar tyder på att det delvis beror på lägre överlevnad av yngel i det tidiga livsstadiet^20,21. Beståndsuppskattningen bygger på underlag från fyra internationella provfiskeundersökningar. Den akustiska provfisketrålningen under namnet ”Herring Acoustic Survey” (Heras) ger ett mängdindex för sill i olika åldrar och biologisk information, som längder, vikt, könsmognad och ålder. Information om utvecklingen i ungfiskproduktion kommer från provfisketrålningar (”International Bottom Trawl Survey”, IBTS) och information om nykläckta yngel från undersökningen ”Herring Larvae Survey” (HLS)¹⁸.

År 2021 genomfördes en så kallad ”benchmark” (grundlig genomgång av tillgängliga data och analysmetoder) och beståndsuppskattningar samt referensnivåer uppdaterades³⁴. Benchmarken fokuserade på att hantera nya estimat av naturlig dödlighet i beståndsanalysen³⁵. Den nya beståndsanalysen resulterade i en något lägre lekbiomassa och högre fiskeridödlighet jämfört med den tidigare beståndsanalysen. Den nya beståndsanalysen visar att lekbeståndet har varierat mellan 1,2 och 2,4 miljoner ton mellan 1998 och 2022 och har under hela den perioden legat över gränsvärdet för beståndets biomassa som inte bör underskridas när beståndet fiskas vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger), men har minskat de senaste fyra åren och är nu vid gränsvärdet (figur 18) . Fiskeridödligheten har sedan 1996 varit under den fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY; figur 19 ). Ungfiskrekryteringen har varit låg sedan 2002, med enstaka år med något starkare årsklasser (figur 20) . Rekryteringen 2014 var en något starkare årsklass och har bidragit till att lekbiomassan har ökat, men har mellan 2015 och 2022 varit under medelvärdet, vilket i sin tur har resulterat i den minskande lekbiomassan de senare åren²² (figur 18) . Beståndet består till en större andel av äldre individer som är på väg ut ur det fiskbara beståndet. Beståndet av sill i Nordsjön består av ett komplex av flera lekkomponenter^23,24 och andelen av respektive komponent av det totala beståndet varierar över tid. Även om antalet lekkomponenter och gränserna mellan dessa inte är helt tydliga, grupperas de generellt till en av fyra, efter områdena Orkney/Shetland, Buchan, Banks och Downs. Fisket sker både i de olika lekområdena och där lekkomponenterna blandar sig i centrala och norra Nordsjön. Den totala tillåtna fångstmängden har delats upp mellan södra Nordsjön (Ices-fångstområde 4c) och östra Engelska kanalen (Ices-fångstområde 7d) och resten av förvaltningsområdet för att skydda Downs-sillen i södra Nordsjön. Blandningen med andra bestånd sker framför allt i Nordsjön (Ices-område 4), i första hand med vårlekande sill från Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön. Olika lekkomponenter av detta bestånd är genetiskt lika^25,26. Trots att beståndet uppnår god status enligt Havsmiljödirektivets kriterier bedömer SLU Aqua att beståndet är delvis sårbart då lekbiomassan ligger just på gränsen för vad som inte bör underskridas när beståndet fiskas vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger).

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

Norsk vårlekande sill regleras och fiskas i huvudsak av kuststaterna Norge, Ryssland, Island, Färöarna och Europeiska Unionen med ringnot och flyttrål i Norska havet och Barents hav²⁷ ( figur 21 och figur 22 ). Fisket följer traditionellt vandringsmönstret av sillen i det Norska havet. Fångsterna används inom både djurindustrin och för mänsklig konsumtion. Totala landningar 2021 var 851 813 ton (figur 21) . Sverige fiskade under slutet av 1990-talet 10 000–20 000 ton årligen, men mellan 2007 och 2016 var det svenska fångsterna noll, med undantag för 2012 och 2013 då Sverige fångade 705 respektive 23 ton ( figur 21 och figur 22 ). År 2017, 2018, 2019, 2020 och 2021 fångade Sverige 1 155, 425, 705, 3 065 respektive 1 101 ton²⁷.

Norsk vårlekande sill är det största sillbeståndet i världen och sillen vandrar över stora områden i Nordostatlanten. De vuxna individerna söker föda i Norska havet. Leken pågår från sen vinter till tidig vår, längs den norska kusten. Generellt förekommer ungfisken mest i Barents hav och vandrar åter till Norska havet när de blir lekmogna. Undersökningar visar att dynamiken i beståndet styrs i huvudsak av stora variationer i ungfiskproduktion, som i sin tur styrs av miljöfaktorer som tid på året då ynglen kläcks²⁸, temperatur²⁹, vindriktning och uppvällning³⁰. Ett antal provfiskeundersökningar utförs i Norska havet och Barents hav för att beräkna storleken på beståndet, åldersfördelning och ungfiskproduktion.

Beståndet minskar, men även 2022 beräknas det ligga över det tröskelvärde som inte bör underskridas när fisket sker vid den nivå som ger maximal hållbar avkastning (MSY B_trigger; figur 23 ). Fiskedödligheten 2021 är över det referensvärde för fiskeridödlighet som ger ett hållbart fiske över tid (F_MSY; figur 24 ). Årsklasserna har de senaste tio åren varit medelstora till svaga, förutom den relativt starka årsklassen från 2016³¹ (figur 25) . Beskrivningen av norsk vårlekande sill är inte kopplad till ett specifikt område och Ices råd gäller för alla områden där sillen från detta bestånd befinner sig. Majoriteten av beståndet finns dock i Barents hav, väster om Skottland och öster om Grönland, och ungfisken befinner sig i lekområden i Norska havet. Mindre mängder sill befinner sig också i angränsande områden under födoperioden.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.