Siklöja 2022

I Vänern fiskas siklöja sedan slutet av 1960-talet i huvudsak för romberedning, vilket innebär att fisket bedrivs under sen höst och tidig vinter när siklöjan leker. Fisket bedrivs med pelagiska siklöjenät och försvåras periodvis av kiselalgblomningar, höststormar och tidig isläggning. Från början av 1980-talet var de årliga landningarna stora med en högsta notering på 576 ton (1996). Från och med 1998 minskade fångsterna avsevärt men ökade på nytt från 2011. För 2017 noterades en enskild kraftig minskning i fångsterna från 276 till 116 ton, vilken förklarades av en minskad fiskeansträngning på grund av ovanligt blåsigt väder under den period siklöja fiskas i Vänern. En återhämtning i fisket noterades för 2018-21 då det landades mellan 197 och 280 ton. Årsmedelvärde för landad siklöja i Vänern 2012–2021 var 247 ton ( figur 1 och figur 2 ) varav 80-90 procent var fångade i Värmlandssjön. Förvaltningen bör beakta att fiskeansträngningen under lång tid väsentligt skiljt sig åt mellan Vänerns bassänger, i synnerhet då det inte har kunnat uteslutas att siklöjan i Vänern är uppdelad på separata bestånd i respektive delbassäng (inte publicerad). Fritidsfiske efter siklöja bedöms vara så litet att det inte spelar någon roll för beståndsstorleken¹.

I Vättern var fisket på siklöja mer omfattande förr och som mest fångades 68 ton 1957. Från 2001 har bara ringa fiske bedrivits och rapporterade årliga fångster (mindre än 1 ton) var ofta bifångst i annat fiske (öringgarn). De senaste tre åren 2019–2021 har landningarna ökat till 3 000 kg årligen och då som riktat fiske efter siklöja (figur 3) . Eftersom årliga fiskerioberoende provfisken visat en ökning av beståndet av siklöja från 2013 med återkommande rekrytering (figur 4) har SLU Aquas tidigare biologiska råd varit att fisket på siklöja kunde ökas. I samförvaltningen för Vättern har man därför kommit överens om att på prov låta yrkesfisket genomföra ett riktat fiske på siklöja under hösten/vintern 2022 som senare ska utvärderas.

I Mälaren utvecklades siklöjefiske för romberedning i slutet av 1960-talet. Fisket bedrivs med pelagiska siklöjenät, men en mindre mängd fångas även i bottengarn. Som mest landades över 200 ton siklöja år 1984. År 1990 minskade landningarna till mindre än hälften på grund av ett försvagat bestånd. De årliga landningarna har de senaste tio åren varit i genomsnitt cirka sex ton, men för 2021 noterades en ökning till 10 ton (figur 5) .

Fritidsfiske efter siklöja bedöms som mycket begränsat i de tre sjöarna.

Siklöjans beståndsutveckling sammanhänger oftast med uppkomsten av starka årsklasser. Detta har kunnat kopplas till klimat, näringsstatus och födokonkurrens. Studier av siklöjans rekrytering har visat på ett positivt samband mellan istäckets varaktighet och årsklasstyrka i Vänern och Mälaren vilket indikerar att arten kan vara känslig för klimatförändringar^2,3. Rekryteringen av siklöja i Vättern påverkas av dess kondition och födokonkurrens bland annat från tidigare starka årsklasser⁴.

För Vänern har den fiskerioberoende övervakningen över de senaste tio åren noterat en minskning av beståndet (1-åriga och äldre) med avseende på antal individer (fisktäthet per hektar; figur 6 ). Beräkning av total dödlighet⁵ (naturlig dödlighet och dödlighet av fiske) för siklöja i Vänern baserad på provfisketrålade, åldersanalyserade siklöjor från 2011–2020 visade ingen statistiskt signifikant trend. Utöver yrkesfiske påverkar även predation av lax¹ den totala dödligheten för siklöja. Laxens konsumtion av siklöja har uppskattats kunna vara flera gånger högre än yrkesfiskets landningar (yttrande till HaV, SLU.aqua.2016.5.5-230). Tidigare undersökningar har visat att det inte kan uteslutas att siklöjan i Vänern är uppdelad på separata bestånd i respektive delbassäng, Värmlandssjön och Dalbosjön (inte publicerad).

Beståndet av siklöja i Vättern har varierat kraftigt över tid beroende på att goda rekryteringar med starka årsklasser skett med flera års mellanrum. Vättern är en näringsfattig sjö och en stark årsklass medför ökad konkurrens om födan (djurplankton) för hela beståndet. Detta resulterar i försämrad kondition vilket i sin tur leder till utebliven eller svag rekrytering under påföljande år⁴. Storleksstrukturen (längd vid ålder) för siklöjor fångade vid provfisketrålning åren 2006–2017 visade att siklöja i Vättern uppnådde vuxen storlek som 3+ (det vill säga vid fjärde levnadsåret; figur 7 ). En stark årsklass dominerar åldersstrukturen fram till nästa starka årsklass. Den totala dödligheten⁵, beräknad på provfisketrålade, åldersanalyserade siklöjor från 2012–2016, minskade från 55 till 22 procent.

I Mälaren har beståndet ökat på senare år efter flera måttligt starka eller starka årsklasser (2014 och 2016 – 2019; figur 8 och figur 9 ). De jämförelsevis höga tätheterna av siklöja vid tiden för undersökningarna (slutet av september) gäller dock bara för de djupare fjärdarna som undersöks, dvs. delar av Präst- och Björkfjärdarna och Görväln. Vuxna siklöjor uppehåller sig i det kallare vattnet under språngskiktet under perioden juli–oktober då vattnet är temperaturskiktat. Dessa områden representerar endast 10 procent av Mälarens totala volym vilket kan utgöra en flaskhals för beståndet. Den återkommande säsongsvisa ansamlingen av siklöjebeståndet till begränsade områden kan ur framtida klimatperspektiv komma att ställa särskilda krav på åtgärder beträffande fiskeförvaltning och miljöskydd. Den totala dödligheten⁵ beräknad på provfisketrålade, åldersanalyserade siklöjor från 2012–2016 visade ingen statistiskt signifikant trend.

Bestånden av siklöja i Vänern, Vättern och Mälaren övervakas sedan mitten av 1990-talet med hjälp av hydroakustik (ekolod) och provfisketrålning, vilka ger fiskerioberoende kunskap om beståndsstorlek och rekrytering. Därutöver följs utvecklingen genom yrkesfiskets landningar. Analys av åldersstrukturen (längd vid ålder) hos siklöjor i Vänern (2006–2020), Vättern (2006–2017) och Mälaren (2008–2016) visade att enstaka, äldre siklöjor (större än 8 år) förekom i alla tre sjöarna (figur 7) .

I Vänern visade de fiskerioberoende beståndsskattningarna att beståndet minskade betydligt i slutet av 1990-talet och följande goda föryngringar med ökande bestånd inträffade först 2004–2005⁶. Rekryteringen av siklöja över tid har skiljt sig åt mellan de två delbassängerna Värmlandssjön och Dalbosjön. En stark rekrytering av siklöja noterades för 2021 i Värmlandssjön (figur 10) . I båda bassängerna har beståndet av 1-åriga och äldre siklöjor visat en svag minskning över de senaste nio åren, om än signifikant enbart i Värmlandssjön (p mindre än 0,05; figur 11 ) vilket verkar kunna variera från år till år sannolikt beroende på eventuell uppkomst av starka årsklasser. Beståndsutvecklingen över tid har således skilt sig mellan huvudbassängerna Värmlands- och Dalbosjön⁷. Det totala beståndet av siklöja (exklusive årsungar) i Vänern för 2021 beräknades från hydroakustiska data till ca 1 300 ton. Yrkesfiskets landningar samma år var 238 ton, vilket i så fall skulle motsvara ca 18 procent uttag av beståndet. Andelen individer av siklöja per åldersgrupp visade inga stora förändringar över tid (2015-20; figur 12 ).

I Vättern var beståndsstatusen mycket svag under flera år på grund av utebliven god rekrytering. Under 2013–2021 har beståndet återhämtat sig och är nu över medianvärdet för den senaste tioårsperioden⁸ (figur 4) med undantag för södra Vättern (söder om Visingsö) där beståndet är fortsatt svagt. Måttligt starka årsklasser noterades för 2013, 2016 och 2018 och för 2021 noterades en stark årsklass (figur 4) . Predationstrycket på bytesfiskar som siklöja, nors och storspigg får antas ha ökat i takt med att de naturliga bestånden av röding och öring återhämtat sig och utvecklats positivt på senare år samtidigt som utsättningar av lax fortsatt.

I Mälaren har beståndsutvecklingen varit positiv och beståndet stabilt med återkommande rekryteringar 2013-2021 ( figur 8 och figur 9 ). Beståndet bedöms ändå som sårbart med anledning av de begränsade områden med kallt vatten som är tillgängliga för siklöja under juli–oktober i Mälaren. De höga tätheter av siklöja som noteras i vissa områden får ses mot bakgrund av att all vuxen siklöja ansamlas på några få djupa områden med kallt vatten. År 2011 undersöktes dessa djupområden med fokus på siklöjebeståndet och det totala beståndet av siklöja (1-åriga och äldre) i Mälaren beräknades till 646 ton. Riktat fiske på siklöja eller försämrade syreförhållanden i de djupa bassängerna under denna tid skulle medföra allvarliga konsekvenser för Mälarens bestånd av siklöja. Siklöjan i Mälaren blir betydligt större än i Vänern och Vättern (figur 5) .

1. Sandström A, Asp A, Ogonowski M, Wickström H, Andersson J. Fiskfångster och utsättningar av fisk i Vänern 2017 samt provfisken i Vänern 2018. Vänerns vattenvårdsförbund; 2018.
2. Nyberg P, Bergstrand E, Degerman E, Enderlein O. Recruitment of pelagic fish in an unstable climate: studies in Sweden’s four largest lakes. Ambio. 2001 Dec;30(8):559–64.
3. Sandström A, Ragnarsson-Stabo H, Axenrot T, Bergstrand E. Has climate variability driven the trends and dynamics in recruitment of pelagic fish species in Swedish Lakes Vänern and Vättern in recent decades? Aquatic Ecosystem Health & Management. 2014 Oct 2;17(4):349–56.
4. Axenrot T, Degerman E. Year-class strength, physical fitness and recruitment cycles in vendace (Coregonus albula). Fisheries Research. 2016 Jan 1;173:61–9.
5. Chapman DG, Robson DS. The Analysis of a Catch Curve. Biometrics. 1960;16(3):354–68.
6. Anon. 2022. Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2021 – Resursöversikt. Rapport 2022:2, Havs- och vattenmyndigheten. ISBN 978-91-89329-30-0.
7. Rogell B, Axenrot T. Pelagisk fisk i Vänern 2021 [Internet]. Vänerns vattenvårdsförbund; 2022. Available from: https://www.vanern.se/pelagisk-fisk-i-vanern-2021/
8. Rogell B, Axenrot T. Vätterns pelagiska fiskbestånd. Vätternvårdsförbundets årsskrift 2020 [Internet]. Vätternvårdsförbundet; 2020. Report No.: 146. Available from: https://vattern.org/rapport-146-arsskrift-2020/

Siklöja i Bottenviken fångas för rommen och tas i huvudsak med parbottentrål (463 ton 2021, eller 91 procent av den totala fångsten på 508 ton) i anslutning till leken under senhösten. I trålarna används en selektionspanel (sorteringsgaller/rist) för att undvika fångst av unga siklöjor som inte innehåller rom. Selektionspanelen är obligatorisk från och med 2009. Mindre mängder siklöja fångas även med siklöjegarn, skötar och ryssjor. Trålfiskets utveckling följer i stort sett beståndets utveckling och från och med 2019 också det av Havs- och vattenmyndigheten införda infiskningstaket (figur 13) . I slutet på 1960-talet låg fångsterna under 500 ton, varefter de ökade kraftigt under en 10-årsperiod till fångster över 1 000 ton. Sedan sjönk fångsterna, med undantag för några enstaka år, till slutet av 1990-talet. Därefter ökade fångsterna av siklöja fram till 2004, och minskade därefter fram till 2008 för att sedan öka igen. År 2014 och 2015 fångades över 1 660 ton siklöja, vilket är de största noterade landningarna sedan trålfisket inleddes på 1960-talet, och drygt sex gånger så mycket siklöja som bottenåret 1998. Fångsterna har generellt sett minskat sedan 2015 och var 2016 1 483 ton, 2017 871 ton, 2018 985 ton, 2019 724 ton och 2020 750 ton. 2021 års landningar av siklöja var 32 procent lägre än 2020, 70 procent lägre än toppåret 2014 och 109 procent högre än bottenåret 1999. Information om fritidsfiskefångster av siklöja i Bottenviken saknas.

Under hösten 2021 genomfördes en så kallad benchmark för siklöjan i Bottenviken, där beståndsanalysmodellen och ingångsdata analyserades, kvalitetssäkrades och utökades. I jämförelse med fjolårets beståndsanalys, innefattar årets analys (i) en ny serie över fångst per ansträngnings (FpA) baserad på den officiella fångst- och ansträngningsstatistiken från HaV; (ii) utökade vikaresäldata med nya dietprover från 2019 och 2020; (iii) kvalitetssäkrade och utökade data för den fiskerioberoende hydroakustiska siklöjeundersökningen, de officiella landningarna och för beräkningar av biologiska parametrar som tillväxt och könsmognadsgrad vid ålder, och naturlig dödlighet; (iv) en ensemblemodell där många tänkbara modellscenarion utvärderas och viktas samman; och (v) nya referenspunkter för fiskemortalitet och lekbiomassa, beräknade med en så kallad Management Strategy Evaluation (MSE) analys.

Under benchmarkmötet togs en tidsserie för fångst per ansträngning (FpA) fram, baserad på den officiella fångststatistiken, med start år 1999 (figur 14) . Serien har två tydliga toppar 2003 och 2014, där medianfångsten per ansträngning var 250 respektive 334 kg siklöja per tråltimme. Sedan 2014 har FpA minskat till 87 kg/h för 2020 och sedan ökat med 60 procent till 138 kg/h för 2021 (figur 14) .

År 2009 inleddes de hydroakustiska undersökningarna med provfisketrålning i Bottenviken för att följa utvecklingen av siklöja och beståndets fördelning under hösten. Under denna tid på året är förekomsten av siklöja högre inomskärs än vid utsjöområden, och andelen ungfisk varierar mellan områden. Både de hydroakustiska undersökningarna och provfisketrålningarna är nu en integrerad del av beståndsskattningsmodellen. De hydroakustiska undersökningarna visar en ökning av antalet 0-åringar 2021 jämför med 2020. Skattningen för 2021 är 44 procent högre än medelvärdet för de senaste 6 åren (figur 15) . Likt trenden i landningar de senaste fem åren visar beståndsanalysen och skattningarna från hydroakustiken en minskning i biomassa sedan toppåren 2013-2016.

Antalet vikaresälar i Bottenviken har ökat kontinuerligt sedan början på 1990-talet och tidigare analyser visar att sälens årliga konsumtion av siklöja är större än det sammanlagda svenska och finska yrkesfiskets landningar¹. Det är i huvudsak tre faktorer som avgör storleken på vikaresälens årliga konsumtion av siklöja; storleken på vikaresälpopulationen, hur stor del av sälarnas diet som utgörs av siklöja och hur stor del av året som sälarna befinner sig i samma område som siklöjan. Vikaresälpopulationen i Bottniska viken övervakas med flyginventeringar som utförs årligen under sälarnas pälsbyte i april. Den totala populationen skattas utifrån de sälar som ligger synliga på isen^2,3. Proportionen siklöja i vikaresälens diet beräknas utifrån mag-tarminnehåll från skjutna vikaresälar för de år då minst 30 dietprover kunde samlas in (2008, 2015, 2019, 2020 och 2021). Det rumsliga överlappet mellan vikaresäl- och siklöjepopulationen skattas utifrån tidigare studier^4,5 och satellit-telemetri-data⁵. Tre konsumtionsscenarion användes i ensemblemodellen (låg, mellan och hög konsumtion), baserade på en kombination av olika antaganden om andel sälar synliga på isen vid flyginventeringen och storlek på överlapp med siklöjebeståndet.

Ensemblemodellens skattningar av lekbiomassa visar att lekbeståndet av siklöja har legat på en hög men svagt minskande nivå från 1965 fram till 1990, varefter beståndet minskade kraftigt fram till 1999 (figur 16) . Data för denna tidsperiod är sparsamma, men den höga nivån beror troligtvis på ett svagare predationstryck från vikaresälen, snarare än ett lågt fisketryck, som successivt ökat⁶ och som tillsammans med möjliga miljömässiga förändringar orsakade en nedgång i lekbiomassa. Från 1999 fram till 2005 ökade beståndet, varefter det minskade till 2010 och ökade igen till ett för den senare delen av tidsserien rekordstort bestånd 2015 (figur 16) . Lekbiomassan har sedan dess minskat till 6 642 ton [3 576–12 998] (viktad median med 95 procentkonfidensintervall) i början på 2022, vilket är 16 procent mindre än 2021. Ökningarna av lekbiomassan, över hela tidsserien, beror främst på de starka årsklasserna av 0-åringar 2001–2003, 2011 och 2013 (figur 17) . Likaså beror minskningen mellan 2021 och 2022 på den relativt svaga rekryteringen av ungfisk 2021 (figur 17) vilken var 20 procent lägre än 2020. Minskningen beror också troligen av en ökning i predation från vikaresäl som 2021 skattas till ett totalt uttag från beståndet på mellan 1 457 och 2 855 ton (figur 18) , vilket är 76 procent högre konsumtion av siklöja jämfört med 2020. Den ökade konsumtionen 2021 bryter den minskande trenden för åren 2015-2020 (figur 18) och beror till största delen på vikaresälens ökade populationsstorlek tillsammans med större andel siklöja i dieten⁷.

Dödligheten orsakad av fisket (F) har legat relativt stabilt kring 0.10 för åren 1996-2018, men har sedan minskat till 0.06 [0.03 – 0.10] (viktad median med 95 procent konfidensintervall) under 2019-2021 (figur 19) . Under samma period har dödlighet orsakad av sälen varierat stort mellan 0.05 och 0.40, med de lägsta skattningarna år 1996-1997 och 2019, och de högsta år 2000, 2009-2010 och 2021.

Det finns vissa osäkerheter i underliggande data till beståndsanalysen och därmed resultaten, bland annat gällande antalet sälar i Bottenviken, hur sälens diet varierar över tid och rum och nivån på siklöjans naturliga dödlighet och produktivitet, och därmed uppskattningen av biomassa. I årets beståndsanalys har hanteringen av dessa osäkerheter förbättrats genom att flera scenarier med varierande nivå av sälpredation, naturlig mortalitet och produktivitet undersökts i en ensemblemodell. Varje specifik modell viktas utifrån ett antal fördefinierade statistiska tester som utvärderar dess passning till insamlade data, förmåga att genomföra konsekventa skattningar av lekbiomassa och fiskeridödlighet, och prediktionsförmåga. Den slutliga bedömningen av beståndet består i ett viktat medianvärde för hela ensemblen med en skattad osäkerhet bestående av 95 procentiga konfidensintervall.

Enligt resultat från provfiskeundersökningarna blir siklöjan i Bottenviken sällan äldre än åtta år och längre än 200 mm (figur 20) . Siklöjan blir i genomsnitt könsmogen vid ungefär 1 års ålder, då den är 120 mm lång, och ålder- och längd vid könsmognad har varit relativt oförändrat de senaste 20 åren⁷. Medellängd (figur 21) , vikt och kondition för siklöja i yrkesfisket har varierat under 2001–2021, och visar en svag signifikant ökning över tid under denna period.

Under benchmarken 2021 så genomfördes en så kallad Management Strategy Evaluation (MSE)-analys⁸ för att bestämma referenspunkterna för siklöjan i Bottenviken, enligt resultat från de senaste expertarbetsgrupperna inom Ices där olika internationella system för att hantera referenspunkter har jämförts⁹. I MSE-analysen undersöktes ett stort antal alternativ, där olika kombinationer av referenspunkter och fiskescenarion jämfördes och testades för att hitta de punkter som ger störst långsiktigt hållbar fångst samtidigt som att risken för att lekbiomassan går under 15 procent av den ofiskade lekbiomassan (SSB₀) är som högst 5 procent. Resultatet av MSE-analysen visar att det fisketryck (F) som leder till en lekbiomassa som är 40 procent av SSB₀ (SSB_40% eller SSB_target) är den fiskenivå (F_B40% eller F_target) som ger störst långsiktigt hållbar fångst, där risken att lekbiomassan går under 15 procent av SSB₀ är lägre än 5 procent. Den lekbiomassanivå där F ska minskas (SSB_trigger) motsvarar då F_B40%¹⁰.

Ökningarna av lekbiomassan under 2000-talet beror främst på de starka årsklasserna av 0-åringar 2001–2003, 2009–2011 och 2013 (figur 17) . Likaså beror minskningen i lekbiomassa de senaste åren på svagare rekrytering av ungfisk (figur 17) . Det faktiska antalet ungfiskar är dock osäkra, men mängden lekfisk bedöms vara mer säker och beståndsanalysen visar att lekbiomassan av siklöja 2021 och i början av 2022 är större än SSB_lim och SSB_target (figur 22) . Skattningar av lekbiomassan med den använda metoden överensstämmer i storleksordning med tidigare beräkningar av den totala biomassan av siklöja i Bottenviken. I en tidigare studie användes en ”trawl swept area”-metod som uppskattade den totala biomassan av siklöja i Bottenhavet mellan 1967 och 1976 till mellan 5 000 och 20 000 ton¹¹. Landningarna i slutet av den tidsperioden var runt 1 000 ton, och vikaresälens antal i paritet med dagens antal⁶.

Andelen fisk som dör på grund av fisket har varit relativt stabilt för åren 1996-2018, men har sedan halverats under 2019-2021, och bedöms för 2021 ligga under F_target (figur 23) . Under samma period har dödlighet orsakad av sälen varierat stort och har vid flera tillfällen varit 2-4 gånger så stor jämfört med dödligheten från fisket. Resultaten tydliggör behovet av en diskussion gällande prioriteringen i förvaltning mellan olika ekosystemkomponenter (säl) och ekosystemtjänster (fiske) i Bottenviken.
Förvaltningen bör även utveckla strategier för att uppnå sina förvaltningsmål i en ekosystembaserad förvaltning.

Kunskapen om beståndsstrukturen av siklöja i Bottenviken är begränsad. En märkningsstudie från slutet på 1970-talet och början på 1980-talet visar att siklöjan i Bottenviken består av ett antal lekpopulationer, och att dessa vandrar från sina respektive lekplatser på kusten på våren och blandas med andra populationer under sommaren¹². Antalet märkta individer var dock få. En mindre genetisk studie (SLU, opublicerade data) genomförd i början på 2000-talet antydde en avsaknad av genetiska skillnader mellan områden i svenska vatten av Bottenviken, men en liten skillnad mellan individer från Sverige eller Finland. En ny större studie från SLU, där siklöjans genom har undersökts, visar att det finns en viss genetisk skillnad mellan siklöja fångad i den svenska och den finska delen av Bottenviken¹³. Det är dock fortfarande oklart om beståndet i Bottniska viken faktiskt består av två distinkta populationer av siklöja eller inte, och i så fall också var gränsen mellan dessa populationer går. Förvaltningsområdena för svenskt och finskt fiske följer idag landsgränsen, vilket sannolikt inte motsvarar en eventuell demografisk gräns mellan en västlig och östlig population av siklöja i Bottniska viken.

Sammanfattningsvis har siklöjabeståndets storlek i Bottenviken varierat sedan början av 1990-talet. I början på 2022 var beståndet 16 procent mindre än tidsperiodens medianstorlek (2009–2022, de år då data finns tillgängligt från siklöjeprovfisken, FpA och fångster), och de senaste 5 åren visar på en relativt stabil nivå kring 7 000 ton, vilket ligger över SSB_target. Siklöjans produktion av ungfisk har också varierat mellan år. Mängden ungfisk var 2021 46 procent under tidsperiodens (2009-2022) median, men skattningen av ungfiskproduktion är osäker. Beståndsanalysen visar vidare att det stora uttag av siklöja som vikaresälar står för kan vara flera gånger större än fiskets; 2021 skattas sälens totala uttag från beståndet till mellan 186 och 462 procent större än fiskets uttag samma år. Vikaresälens predation av siklöja medför därför begränsningar för fiskets uttag. Stora inkommande årsklasser av siklöja skulle kunna minska konkurrensen i framtiden. En årlig undersökning av sälens konsumtion av siklöja, också i relation till utbredningen av andra bytesarter som strömming och spigg, är en förutsättning för att beståndsanalysen i framtiden ska kunna beakta sälens påverkan på den totala dödligheten av siklöja, och därmed ge ett korrekt biologiskt råd för siklöjan i Bottenviken.

1. Lundström, K., Bergenius, M., Aho, T. & Lunneryd, S. G. 2014. Födoval hos vikaresäl i Bottenviken: Rapport från den svenska forskningsjakten 2007-2009. Sveriges lantbruksuniversitet, Lysekil. Aqua reports, 2014, 23 pp.
2. Härkönen, T., and Lunneryd, S. G. 1992. Estimating abundance of ringed seals in the Bothnian Bay. Ambio, 21: 497-503.
3. Krafft, B. A., Kovacs, K. M., Andersen, M., Aars, J., Lydersen, C., Ergon, T., and Haug, T. 2006. Abundance of ringed seals (Pusa hispida) in the fjords of Spitsbergen, Svalbard, during the peak molting period. Marine Mammal Science, 22: 394-412.
4. Härkönen, T., Jussi, M., Jussi, I., Verevkin, M., Dmitrieva, L., Helle, E., Sagitov, R., et al. 2008. Seasonal acitvity budget of adult Baltic ringed seals. PLoS ONE, 3: e2006.
5. Oksanen, S. M., Niemi, M., Ahola, M. P., and Kunnasranta, M. 2015. Identifying foraging habitats of Baltic ringed seals using movement data. Mov Ecol, 3: 33.
6. Hårding, K. C., & Härkönen, T.J., 1999. Development in the Baltic grey seal (Halichoerus grypus) and ringed seal (Phoca hispida) populations during the 20th century. Ambio, 28: 619-625.
7. Gilljam, D. G., Cardinale, M., Lundström, K., Kaljuste, O., 2022. Biologisk rådgivning för siklöja i Bottenviken 2022. SLU Aqua. SLU.aqua.2022.5.5-275.
8. ICES. 2020. The third Workshop on Guidelines for Management Strategy Evalua-tions (WKGMSE3). ICES Scientific Reports. 2:116. 112 pp. http://doi.org/10.17895/ices.pub.7627.
9. ICES. 2022. Workshop on ICES reference points (WKREF1). ICES Scientific Reports. 4:2. 70 pp. http://doi.org/10.17895/ices.pub.9749
10. Lövgren, J., et al., In prep. Vendace benchmark report. SLU Aqua.
11. Enderlein, O., 1978. An attempt to estimate the biomass of Cisco (Coregonus albula L.) in the Norrbotten part of the Bulf of Bothnia from Trawl data for October. Finnish Marine Research, 244:145-152.
12. Lehtonen H, Enderlein O. Siklöjan (Coregonus albula L.) i Bottenviken – deras eller vår? ; 1984.
13. Lopéz, M., Bergenius-Nord, M., Kaljuste, O., Wennerström, L., Hekim, Z., Tianen, J., Vasemägi, A., In prep. Lack of panmixia of Bothnian Bay vendace – implications for fisheries management.