Sik 2022

I yrkesfisket används främst bottensatta nät för att fånga sik. Fisket efter sik har över åren genomgått stora förändringar och arten fiskas nu huvudsakligen i Vänern och Vättern. I grundare, varmare och mer näringsrika vatten, som Mälaren och Hjälmaren, har siken svårare att hävda sig konkurrensmässigt gentemot andra fiskarter. Totalt sett har landningarna av sik minskat de senaste tjugo åren (figur 2) . Landningarna i yrkesfisket i Hjälmaren och Mälaren är bifångster och uppgår till som mest omkring 100 kg per år. I Vänern ökade yrkesfiskets landningar länge, från drygt 20 ton per år på 1970-talet, till en toppnotering 2000 då 127 ton landades. Efter 2007 minskade dock landningarna och var 2010 nere på 48 ton. Det riktade yrkesfisket på sik har i stort sett upphört i Vänern eftersom sik inte var inkluderad i det undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner och PCB:er (polyklorerade bifenyler) som Sverige haft för vissa fiskarter sedan 2002. När undantaget förlängdes 2012 inkluderade inte de ansvariga myndigheterna sik i undantaget och då halterna av dioxiner i många fall översteg EU:s gränsvärden¹ fick sik inte längre saluföras. Fiskare kan numera endast sälja sin fångst om de kan verifiera att fångstpartiets halter understiger gränsvärdena, och på senare år har därför endast en mindre mängd sik från Vänern sålts för konsumtion. En liten mängd sik fångas fortfarande som bifångst i andra fisken men säljs inte, utan används oftast som kräftbete. Landningarna i yrkesfisket 2015–2020 var i genomsnitt 7 ton i Vänern, vilket ökade till en fångst av 15 ton 2021. Att riktat yrkesfiske på sik inte längre förekommer i Vänern kan ha konsekvenser för andra fisken, då man behöver öka ansträngningen i fisket efter andra arter för att kompensera för det ekonomiska bortfall som svårigheten att sälja sik inneburit.

Baserat på enkätundersökningar från Länsstyrelsen i Värmlands län har fritidsfisket med nät och andra mängdfångande redskap i Vänern minskat (1988–2020). Undersökningarna innehåller flera osäkerheter men indikerar minskning från drygt 15 ton till under 4 ton, vilket antagligen kan förklaras av ett minskande antal personer som fiskar. Ett fångstindex, baserad på dessa enkätundersökningar, tyder på att siken i Vänern har ökat runt 2016 och därefter haft en relativt stabil populationsstorlek (fram till 2020).

I Vättern varierade yrkesfiskets landningar av sik mellan 40 och 50 ton per år fram till 1940-talets slut. Därefter ökade de markant och nådde toppar på omkring 170 ton under några år på 1960 och 1970-talen. En viktig orsak var att fisket intensifierades och effektiviserades när nylonnäten infördes i början av 1950-talet. En annan bidragande orsak till denna uppgång var att sjön blev mer näringsrik. Sedan utbyggnaden av fosforfällning i reningsverken påbörjades i slutet av 1960-talet har fosforhalten minskat till en lägre nivå i Vättern². I sjöar som inte har övergödningsproblem minskar mängden landad sik vanligtvis i samband med minskad fosforbelastning³. Att landningarna av sik i Vättern minskade radikalt från 1970-talet och framåt berodde dock inte bara på fosforhalten. Fiskeansträngningen med nät i yrkesfisket har minskat avsevärt och ansträngningen under 2010-talet var endast 10 procent av ansträngningen på 1970-talet. Få fiskare bedriver fiske riktat mot sik i Vättern, eftersom sik inte finns med som en undantagen art från EU:s gränsvärde av dioxiner och PCB:er. Undersökningar från 2015–2017 visade dock att halterna i Vätternsiken i princip genomgående klarade EU:s gränsvärden⁴. Landningarna av sik i yrkesfisket har minskat under lång tid, där det 2012–2014 var en temporär ökning till 12 ton. Denna ökning avtog dock när det mellan 2015–2020 i genomsnitt landades 4,5 ton sik årligen, med en fångst av 4,2 ton sik 2021. Halterna av dioxiner och PCB:er är allmänt lägre i Vättern än i Vänern, vilket förklaras av en generellt lägre fetthalt hos sikarna i Vättern.

I Vänern bedrevs ett riktat provfiske med bottensatta nät efter sik under 1970-talet, samt på senare tid under åren 2010–2012, 2015, 2018 och 2021, med BSS-nät (på de djup som siken förekommer på). De studielokaler som undersökts i Vänern är Byviken, Fågelö-Torsö, Spårön-Rackeby skärgård, Sättersholmsfjärden och Ölmeviken. Då Sättersholmsfjärden har mycket låga förekomster av sik, och undersöks på grund av en oro över låga förekomster av fisk i området, ses den inte som representativ för Vänern och har exkluderats från analyserna. I Vättern har riktat provfiske efter sik och röding pågått åren 2005–2012, 2014–2015, 2017 och 2019–2020 med BSS-nät De studielokaler som undersökts i Vättern är Lakaskär, Tängan, Kråk/Flisen, Norrgrundet, Rödån och Fingals. Dessa provfisken är antingen en del av Sveriges lantbruksuniversitets och länsstyrelsernas uppföljning av de omfattande förändringar i fiskereglerna som infördes i Vättern 2005–2007, eller som miljö/resursövervakning (både Vänern och Vättern). I dessa provfisken, som genomförs sommartid är sik den till biomassan vanligaste arten på djup större än 15 meter. Provfiskena täcker de flesta förekommande djupzoner och livsmiljöer vilket gör resultaten mindre känsliga för fiskens temperaturberoende vandringar under sommaren. Fångsterna av sik i riktade nätprovfisken i Vänern under perioden 2012–2018 visar en stabil population (figur 3) . Det finns dock stor variation mellan fångstlokalerna vilket medför osäkerhet i skattningarna för sjön som helhet (figur 3) . Det är möjligt att tendensen till ökning under perioden 2012–2018 är en konsekvens av det minskade yrkesfisket på grund av saluförbudet. I Vättern har antal sikar i provfisken ökat åren 2005–2014, och under påföljande år verkar beståndet ha stabiliserats (figur 4) .

Antals- och åldersdata har använts för att beräkna total dödlighet (naturlig och fiskerirelaterad dödlighet) hos siken i Vänern och Vättern. Den totala dödligheten hos vuxen sik i Vänern var 26 (95 procent konfidensintervall 23 –29) procent per år, vilket är en relativt låg siffra jämfört med andra fiskbestånd. Det fanns inget dataunderlag för att undersöka om mortaliteten förändrats över tid. Den totala dödligheten hos vuxen sik i Vättern var 18 (95 procent konfidensintervall 17 –20) procent per år, vilket är en relativt låg siffra jämfört med andra fiskbestånd överlag⁵. Det fanns inget statistiskt stöd för att mortaliteten förändrats över tid i Vättern. Sammantaget tyder detta på att fisketryck och/eller predationstryck på sik är lågt i både Vänern och Vättern.

Rekrytering av unga sikar (2–3 år) har ökat i Vättern sedan 2012, och medelvärdet av antalet unga sikar per nätnatt från de senaste två provfiskeåren (2019 och 2020) är nästan dubbelt så högt som medelvärdet av de tidigare tre provfiskeåren (2014, 2015 och 2017, figur 5 ). Samtidigt har antalet stora sikar (större än 40 cm) fångade per nät minskat sedan 2015, vilket eventuellt kan tyda på en föryngring av beståndet (figur 6) . Den högre rekryteringen och minskningen i antalet stora sikar har gett en förändring av storleksstrukturen hos Vätterns sikar, där längden har minskat för de 10 minsta procenten, de 10 största procenten och medianen (det värde som halva populationen är större än). I Vättern har dock sikens storlek för en given ålder ökat över tid, vilket kan tyda på en starkare tillväxt i längd, att mer starkväxande former av sik har kommit att bli vanligare på senare år som en följd av det minskade fisketrycket. Sikens kondition (vikt för en given längd) har även analyserats, vilket i Vättern visade på skillnader i kondition mellan år. Dessa skillnader mellan år förklarade dock enbart en liten andel av variationen i kondition, och visade inte på några systematiska mönster över tid.

I Vänern har rekrytering av 2-åriga sikar varit stabil, undantaget 2018 som visade på en betydligt högre rekrytering. År 2021 låg rekryteringen på en nivå jämförbar med tidigare år (figur 5) . Antalet stora sikar (större än 40 cm) ökade mellan 2012 och 2015, och har varit relativt stabilt mellan 2015 och 2021 (figur 6) . Storleksstrukturen hos sik i Vänern har inte förändrats nämnvärt. Sikarnas kondition skiljde sig inte heller mellan år i Vänern. Jämförelser mellan sjöar visade att Vättern har en låg kondition jämfört med andra vatten, inklusive Vänern, som har en 3 procent högre kondition än Vättern. Sik i Vänern har också en större medellängd än sik i Vättern, men de största 10 procenten i respektive population har liknande storlek (figur 7) . Det tyder på att sikar i Vättern har en större variation vid en given ålder än vad sikar har i Vänern. Möjliga förklaringar till dessa mönster är att sikar i Vättern, som är en näringsfattig sjö, är utsatta för en högre konkurrens, alternativt att de två sjöarna skiljer sig åt med avseende på sammansättningen av olika former av sik (morfotyper). Olika former av sik har olika födoval och därför sannolikt även olika tillväxtmönster.

I Mälaren och Hjälmaren har i stort sett ingen sik fångats i något av de befintliga övervakningsprogrammen de senaste tio åren. Landningarna i yrkesfisket har varit mycket låga (endast 10–140 kg årligen) under samma period. Under perioden 1914–1923 var landningarna av sik väsentligt större, i medeltal cirka 10 ton i bägge sjöarna, vilket indikerar att sikbestånden har minskat på lång sikt. En sannolik orsak till minskningen är att bägge sjöarna haft problem med övergödning.

En genetisk studie av sik i Vättern, som genomfördes av Sveriges lantbruksuniversitet i samarbete med yrkesfiskare, visade att det kan finns flera olika delbestånd av sik i Vättern. Det rör sig sannolikt om minst två genetiskt skilda populationer med olika morfologi, födoval, lektid, lekplatser och storleksfördelning. Tidigare uppgifter indikerar dock att även Vänern kan ha ett antal olika populationer av sik⁶ . Yrkesfisket efter sik har minskat i Vänern och Vättern. Sveriges lantbruksuniversitets och länsstyrelsernas provfisken i Vänern och Vättern visar att sikbeståndet i dag är talrikt men att den individuella tillväxten är variabel i Vättern (figur 7) . Statusen hos sikbestånden i Vänern och Vättern bedöms därför vara mycket god. I både Hjälmaren och Mälaren är sik i dag en ovanlig art i yrkesfiskets landningar och i nätprovfisken. Historiska data på fångster ifrån 1920-talet var betydligt högre, vilket kan tyda på att arten minskat i Hjälmaren och Mälaren. I dag bedöms bestånden i dessa sjöar vara små. De låga fångsterna i provfiskena gör att det inte går att bedöma eventuella trender för sik i dessa sjöar.

1. Hållén, J. & Karlsson, M. 2018. Dioxiner i Sediment och fisk från Vänern och Vättern. IVL Svenska miljöinstitutet. Nr B 2310.
2. Wilander, A., & Persson G. 2001.  Ambio. Recovery from Eutrophication: Experiences of Reduced Phosphorus Input to the Four Largest Lakes of Sweden.  30:8.
3. Jeppesen, E., T. Mehner, I. J. Winfield, K. Kangur, J. Sarvala, D. Gerdeaux M. Rask H. J. Malmquist, K. Holmgren, P. Volta S. Romo R. Eckmann, A. Sandström, S. Blanco, A. Kangur H. Ragnarsson Stabo, M. Tarvainen A-M. Ventelä, M. Søndergaard, T.L. Lauridsen & Meerhoff M. (2012). Impacts of climate warming on the long-term dynamics of key fish species in 24 European lakes. Hydrobiologia 694: 1
4. Karlsson, M., Andersson, G., Bohman, P., Hållén, J., Sandström, A. & Viktor, T., 2018. Dioxiner i fet fisk – hot och utvecklingsmöjligheter för svenskt småskaligt kust- och insjöfiske. Årsrapport 2017. IVL-rapport B2301.
5. Hsieh, Ch., Yamauchi, A., Nakazawa, T. et al. Fishing effects on age and spatial structures undermine population stability of fishes. 2010. Aquat. Sci; 2010;72, 165–178.  https://doi.org/10.1007/s00027-009-0122-2
6. Svärdson, G. och T. Freidenfelt (1974). Sikarna i Vänern. Information från Sötvattenslaboratoriet 10:1974. 37 sidor (25 sidor appendix).

Yrkesfiskets totala landningar av sik i Egentliga Östersjön och Bottniska viken (Bottenhavet samt Bottenviken) var 84 ton under 2021, vilket är något lägre än de genomsnittliga landningarna de senaste tio åren. På 1990-talet var landningarna mer än dubbelt så stora. Även sett ur ett historiskt perspektiv är landningarna under 2000-talet låga, runt 100 ton jämfört med 300 ton i början av 1900-talet (figur 8) . Riktat kommersiellt fiske efter sik bedrivs huvudsakligen i Bottenviken och i Bottenhavet och fisket sker främst med bottensatta fällor och nät. I Egentliga Östersjön fångas sik framför allt med nät. Yrkesfiskets landningar av sik är störst i Bottenviken och där landades cirka 51 ton under 2021, vilket är 60 procent av de totala landningarna i Östersjön (figur 9) . I Egentliga Östersjön (inklusive Ålands hav) halverades landningarna mellan 1994 och 1996 och har därefter gradvis minskat till att de senaste fem åren ligga mellan cirka 10–20 ton. I Bottenhavet har landningarna gradvis minskat sedan 1994 då 191 ton landades, att jämföra med 15–35 ton mellan 2017–2021. Även i Bottenviken minskade landningarna kraftigt från mitten av 1990-talet och minskningen fortsatte sedan fram till 2007 då 50 ton landades, för att sedan gradvis öka fram till i dag då landningarna de senaste fem åren varierat mellan 50–75 ton.

Fisket efter sik försvåras kraftigt av störningar från säl, framför allt genom att sälen äter av fångsten och skrämmer bort fisk från redskapen. I Bottenhavet har yrkesfiskarna i vissa fall slutat låta näten stå ute över natten och vittjar i stället samma dag för att undvika störningar från säl. Detta, samt att fiskebestämmelser har skiftat över tid, gör att fångst per ansträngning i yrkesfisket inte nödvändigtvis speglar beståndsutvecklingen. Fångstdata från yrkesfisket under perioden 1999–2021 visar att mängden landad sik per siknät och natt (FpA) ökade i Bottenviken, samtidigt som det minskade i Ålands hav och Egentligen Östersjön (figur 10) . För perioden 2012–2021 består den negativa utvecklingen i Egentliga Östersjön medan ingen statistiskt signifikant förändring noteras i Bottenviken, Bottenhavet eller Ålands hav. Mängden sik som fångas per dag i fällor visar en positiv utveckling i Bottenviken, både för perioden 1999–2021 och perioden 2012–2021, samtidigt som en negativ utveckling noteras för perioden 2012-2021 i Bottenhavet. För övriga områden kunde inga statistiskt signifikanta förändringar av mängden sik som fångas per dag i fällor påvisas.

Uppskattningarna av fritidsfiskets landningar är osäkra, men uppgifter tyder på att omfattningen är betydande, vilket även stöds av en regional enkätstudie utförd av Länsstyrelsen i Gävleborg där det beräknade uttaget från fritidsfisket i regionen var jämförbart med det kustnära yrkesfisket¹. Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån ser fritidsfiskets behållna fångster av sik i Bottniska viken ut att ha minskat de senaste åren (2016–2019) (figur 11) .

Förutom två provfisken (Vallviksfjärden och Gävlebukten) i södra Bottenhavet, som initierades för att följa upp det fiskefria området i Vallviksfjärden under 2011–2016 och den lekfredning som inrättades längs hela Gävleborgskusten 2011, finns inga riktade provfisken efter sik. Sik fångas dock i lågt antal i ett flertal nätprovfisken som ingår i den nationella och regionala miljöövervakningen av kustfisk. I provfisken med längre tidsserier med start i slutet av 1980-talet eller i början av 1990-talet ses en långsiktig positiv utveckling i fångst per ansträngning i Muskö (Egentliga Östersjön), medan ingen signifikant trend kan påvisas över hela tidsperioden i Kvädöfjärden (Egentliga Östersjön) (figur 12) . Provfiskeserier med kustöversiktsnät med start 2002 eller 2004 i Egentliga Östersjön, Ålands hav och Bottenhavet visar inte någon trend i fångster över tid, medan provfisken i Bottenviken och Norra Kvarken har haft en långsiktig positiv utveckling i fångst per ansträngning ( figur 13 och figur 14 ). I Egentliga Östersjön har medellängden hos sik i provfisken i Kvädöfjärden kontinuerligt minskat sedan början av 1990-talet. Även längden av stora sikar (längden vid den 90 procent percentilen av sikar fångade under ett år) har minskat över tid vid provfisken i Kvädöfjärden, vilket kan tyda på en ökad dödlighet alternativt en försämrad tillväxt hos sikarna. Den fångade sikens medellängd i provfisket vid Norrbyn i Bottenhavet har i stället ökat (från cirka 22 till 29 cm) över tid. Även i Långvindsfjärden (Bottenhavet) har medelstorleken på de fångade sikarna ökat, även om trenden i detta provfiske uppvisar större variation. Inga förändringar i medellängd kan ses i övriga provfisken.

Huruvida förändringar i medellängd hos sik beror av förändringar i tillväxt eller ökad dödlighet kräver inte bara kunskap om hur längderna fördelar sig i population utan även kunskap om sikens åldersstruktur. Åldersbestämning av sik har gjorts i Forsmark (Ålands hav) under vissa år mellan 1979 och 2001. Även om materialet är sporadiskt visar det på en tydlig minskning i medelålder över tid. Andelen sikar äldre än fem år utgjorde 20 procent av fångsterna 1979–1983, men endast 5 procent 1996–2001. Inte heller vid provfisken i södra Bottenhavet i samband med utvärderingen av det fiskefria området i Vallviksfjärden påträffades någon sik äldre än 5 år 2010–2016; de flesta sikarna var där 2 och 3 år gamla. Som kontrast visar provfisken referensområdet Galtfjärden (Ålands hav) att de flesta fiskarna där var mellan 3 och 5 år gamla och den äldsta individen 9 år. Vidare så visar en analys av dödlighet baserad på åldersstruktur för sikar fångade i Bottenhavet, Ålands hav och Egentliga Östersjön att sikar i Bottenhavet har en högre dödlighet jämfört med andra områden. Det ska dock nämnas att denna analys är baserad på ett fåtal sikar insamlade under perioden 2015–2020. För att öka förståelsen om vad sikens dödlighet i Östersjön beror av och hur den förändras över tid behövs ett bättre dataunderlag om sikens åldersstruktur samt mer forskning.

Efter inrättandet av det fiskefria området vid Vallviksfjärden i södra Bottenhavet, som var helt fredat från fiske under perioden 2011–2016, ökade fångsterna av sik i provfisket i Vallviksfjärden i högre grad jämfört med referensområdet Galtfjärden (figur 15) . Detta indikerar att fiskefria områden har potential att stärka sikbestånd på kusten. Under motsvarande period ökade även fångsterna i provfisket i Gävlebukten (avsett att följa lekfredningen som infördes 2011) jämfört med referensområdet, men inte i samma takt som i det helt fiskefria området². Efter att det fiskefria området (Vallviksfjärden) upphörde och övergick till att vara lekfredat tyder dock senare års data (från år 2017 och framåt) på att effekten av lekfredning är osäker (figur 15) .

Mängden säl i Östersjön har ökat sedan senare hälften av 1980-talet och sik är ett viktigt bytesdjur särskilt för gråsälar. I Bottenhavet utgör sik den näst vanligaste bytesarten (11 procent) i biomassa efter strömming. Beräkningar har visat att gråsälens konsumtion av sik (2 100 ton) i Östersjön överskrider fiskets totala uttag av sik (1 500 ton)³. Det ökande antalet sälar har även en direkt påverkan på sikfisket genom skador på redskap och förlorade fångster⁴. Även provfiskena är drabbade av störningar av säl, men hur stor inverkan detta har på resultaten kan inte avgöras. Det behövs bättre underlag om hur sälstörningar påverkar yrkes- och provfiskestatistiken. Mer detaljerad information om förekomst och födoval hos gråsäl och vikare är nödvändigt för att kunna bedöma i vilken omfattning sälarna påverkar sikbeståndet⁵. Ett annat problem är att det inte går att åtskilja de två varianterna av sik i fångsterna (en som leker i havet och en som leker i sötvatten), och att dessa två typer kan utgöra olika bestånd med olika beståndsutveckling och beståndsstatus⁶. Det finns även tecken på att sikens yngelområden längs kusten har påverkats negativt sedan 1990-talet. Både geografiska modeller över lämpliga habitat och yngelundersökningar i fält utförda i Bottniska viken under senare år visar att flera av sikens tidigare uppväxtområden inte längre är lämpliga då de är negativt påverkade av övergödning⁷.

Både provfisken och yrkesfiskets fångster per ansträngning indikerar att siken i Bottenviken har en positiv beståndsutveckling. Fångsterna i provfisken i Bottenhavet är stabila, men bristen på äldre individer samt att yrkesfiskets fångster per ansträngning med fällor minskat på senare år bidrar med osäkerhet i beståndsbedömningen. Vidare så har fångsterna i provfisken avsedda att följa upp effekten av det fiskefria området och lekfredningen i södra Bottenhavet minskat under senare år efter att initialt ha ökat efter dess inrättande. I Ålands hav visar provfisken ingen tydlig trend, men en negativ utveckling i yrkesfisket med nät kan tyda på ett tidigare minskande bestånd som varit stabilt senaste tio åren. I provfisken i Egentliga Östersjön är fångsterna stabila, förutom för Muskö där utvecklingen är positiv sett till hela provfiskeperioderna. Sett över hela den studerade tidsperioden har även yrkesfiskets fångster per ansträngning med fällor i Egentliga Östersjön varit stabila medan fångst per ansträngning med nät har minskat, samtidigt som storleken på individerna i ett provfiske minskat.

Sik förekommer i två olika varianter i Östersjön, en som leker i havet och en som leker i älvar och sötvatten. Märkningsförsök har visat att den havslekande siken är tämligen stationär med vandringar upp till 20 km, medan den älvlekande varianten kan företa vandringar över 500 km ⁸. Genetiska undersökningar visar ingen skillnad mellan dessa typer av sik⁹, men en studie på främst havslekande sik längs den svenska kusten visar att bestånden är lokala, med starkare genetisk differentiering mellan lekområden i Bottniska viken än i Egentliga Östersjön⁶. Lämplig storlek på förvaltningsområde varierar mellan 250 och 400 km beroende på vilken utvärderingsmetod som används¹⁰.

1. Länsstyrelsen Gävleborg. Fritidsfiskeenkät Gävleborg 2019. Gävle: Länsstyrelsen Gävleborg; 2020:13.
2. Berkström C, Florin A-B, Fredriksson R, Lundström K, Bergström U. Rapid effects of a fishing closure on whitefish (Coregonus maraena) in the norther Baltic Sea; Boreal Environment Research; 2021; 26.
3. Hansson S, Bergström U, Bonsdorff E, Härkönen T, Jepsen N, Kautsky L, et al. Competition for the fish – fish extraction from the Baltic Sea by humans, aquatic mammals, and birds. ICES Journal of Marine Science; 2017.
4. Havs-och vattenmyndigheten. Sälpopulationernas tillväxt och utbredning samt effekterna av sälskador i fisket. Redovisning av ett regeringsuppdrag. Göteborg: Havs och vattenmyndigheten; 2014. Havs- och vattenmyndighetens rapport; 2014-12-30.
5. Lundström K, Hjerne O, Lunneryd S-G, Karlsson O. Understanding the diet composition of marine mammals: grey seals (Halichoerus grypus) in the Baltic Sea. ICES Journal of Marine Science: Journal du Conseil; 2010.
6. Olsson J, Florin A-B, Mo K, Aho T, Ryman N. Genetic structure of whitefish (Coregonus maraena) in the Baltic Sea. Estuarine, Coastal and Shelf Science; 2012;97.
7. Veneranta L, Hudd R, Vanhatalo J. Reproduction areas of sea-spawning coregonids reflect the environment in shallow coastal waters. Marine Ecology Progress Series; 2013; 477.
8. Saulamo K, Neuman E. Local management of Baltic fish stocks – significance of migrations. Göteborg: Fiskeriverket; 2002. Finfo; 2002:9.
9. Säisä M, Rönn J, Aho T, Björklund M, Pasanen P, Koljonen ML. Genetic differentiation among European whitefish ecotypes based on microsatellite data. Hereditas; 2008; 145(2).
10. Östman Ö, Olsson J, Dannewitz J, Palm S, Florin A-B. Inferring spatial structure from population genetics and spatial synchrony in population growth of Baltic Sea fishes: implications for management. Fish and Fisheries; 2017