Lax 2022

I Vänern förekommer endast viss naturlig reproduktion i de stora tillflödena Klarälven och Gullspångsälven. Som kompensation för vattenkraftsutbyggnaden och dess negativa effekter på laxreproduktionen, sätts odlade laxsmolt ut (80 152 smolt år 2021 i Klarälven och 31 101 i Norsälven). Viss utsättning sker också via laxfonden (stiftelse som bildats av kommunerna och länsstyrelserna runt Vänern) och enskilda fiskeklubbar, men detta har minskat på senare år. Fenklippning har skett sedan 1993 för att kunna skilja vild och odlad lax åt och all vild lax (och öring) som fångas ska sättas tillbaka. I och med att vild lax inte får landas baseras allt fiske i Vänern på odlad lax. Vild lax dör ändå i viss mån i fisket i samband med att de återutsätts, men det är oklart i vilken omfattning¹. Av tradition skiljer man sällan på lax och öring i Vänern, utan talar om Vänerlax på grund av att det ofta är svårt att skilja arterna åt då de utsatta Gullspångsöringarna kan vara lika stora som laxarna och mycket blanka. I många år togs den största delen av yrkesfiskets landningar i olika typer av nät men en successiv övergång till fasta redskap har skett under senare tid och 2021 togs 66 procent i fasta bottengarn. Landningarna av lax och öring i Vänern, som fram till 2003 samrapporterades, var mycket låga under 1960-talet, ökade sedan kraftigt under 1970-talet för att åter minska efter millennieskiftet och var mycket låga 2019-2021 (figur 2) . De minskade landningarna beror troligen på en kombination av att färre antal dispenser för yrkesmässigt fiske efter lax har utfärdats samt att många yrkesfiskare i Vänern i stället har börjat rikta sitt fiske mot till exempel gös på grund av högre avkastning i detta fiske. Lax från Vänern innehåller ofta högre halter av dioxiner och PCB än vad EU tillåter (se Livsmedelsverkets webbplats) vilket också kan göra det svårare att sälja fisken trots att Sverige sedan 2002 har ett undantag från EU:s gränsvärden för lax. De senaste åren har yrkesfiskets landningar av lax i Vänern varit låga och 2021 landades 4,7 ton lax (figur 2) .

Vättern har ett betydligt mindre yrkesfiske på lax än Vänern och landningarna låg 2021 på endast 0,5 ton (figur 2) . Även lax från Vättern innehåller ofta högre halter av dioxiner och PCB än vad EU tillåter. I Vättern saknas helt naturligt reproducerande laxbestånd och fisket där är således helt baserat på utsättningar varvid mängden fisk som sätts ut till stor del begränsar fiskeuttaget.

Fritidsfiskets landningar utgör en stor andel av de totala landningarna i Vänern och Vättern (figur 2) . Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten redovisas fritidsfisket sammantaget för de stora sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön (dock finns inte lax i Hjälmaren, Mälaren och Storsjön) fram till 2020, vilket gör separata jämförelser med Vänerns respektive Vätterns yrkesfiskelandningar svåra. För 2014 skattades fritidsfiskelandningarna i de stora sjöarna till 4-72 ton och 2018 till 10–81 ton. För övriga år redovisas ingen skattning av landningar i de stora sjöarna då de bedömdes som alltför osäkra (figur 2) .

Det sker ingen övervakning av beståndsstatus i Vättern eftersom det inte finns någon naturlig produktion av lax utan beståndet upprätthålls helt av utsättningar med odlad lax från Vänern. De vilda laxbestånden i Vänern övervakas genom räkning av antal lekgropar i Gullspångsälven och lekvandrande fiskar i Klarälven samt antalet laxungar i båda älvarnas uppväxtområden. Efter att den tidigare torrlagda Gullspångsforsen blev tillgänglig 2003 har antalet lekgropar i Gullspångsälven som helhet ökat signifikant från 80 st. år 2008 till 129 lekgropar 2019 (fördelning av lax- och öringslekgropar är osäker men öring dominerar). År 2020 räknade man endast i Gullspångsforsen och fann 28 lekgropar. Under 2021 gjordes ingen räkning. Tätheterna av laxungar i Gullspångsälven som helhet var under 2000-talet goda (i medel 16,5 laxungar per 100 m² under perioden 2001–2021) men har visat en radikalt negativ trend de senaste 5 åren. Sedan 2010 har två svensk-norska projekt genomförts (”Vänerlaxens fria gång” 2010–2015² och ”Två länder – én elv” 2017–2021³) för att förbättra förutsättningar för lax och öring och återuppbygga deras bestånd i Klarälven/Trysilälven. Forshaga kraftverk, ca 20 km från Klarälvens mynning, är det första av många definitiva i Klarälven. Eftersom kraftverken i Klarälven saknar fiskvägar har man under snart 100 år fångat den lekvandrande laxen i centralfisket vid Forshaga och transporterat den med lastbil uppströms det åttonde kraftverket, Edsforsen, för återutsättning för att möjliggöra lek³. I Klarälven registrerades 2 199 lekvandrande laxar (vilda) i centralfisket under 2021. Detta är mer än genomsnittet 2012–2021 (1059 laxar). Dock har studier visat att fällan i Forshaga inte samlar in alla laxar som vill upp och att den tvingas hållas stängd p.g.a. hög vattentemperatur under del av sommaren. Länsstyrelsens har därför ansökt om omprövning av villkoren i tillståndet för Forshaga kraftverk där man bland annat yrkar på att öka fällans effektivitet betydligt, att bättre tillvarata laxens genetiska bredd, att minska den manuella hanteringen av laxen samt att kylmöjligheter av vattnet behövs för att fällan ska kunna hållas öppen längre³. Trots en signifikant ökning av antalet vilda lekfiskar som fångas vid Forshaga kraftverk de senaste 10 åren har tätheterna av laxungar i Klarälvens huvudfåra och dess biflöden förblivit låga (i medel 4,3 laxungar per 100 m² vid de vadelfiskade tillfällena under den senaste 10-årsperioden).

Sveriges lantbruksuniversitet har på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten utvecklat en beståndsmodell för Vänerns lax⁴. Det är en åldersstrukturerad Bayesiansk populationsdynamikmodell som bland annat följer antal fiskar i olika livsstadier från vilda och odlade stammar. Modellen integrerar flera typer av data så som märkningsdata, yrkesfiskets landningar samt antal smolt och lekfisk. För den vilda Gullspångslaxen visar modellen en nedgång i fiskeridödlighet de senaste 30 åren. För beräknat antal lekfiskar, smolt och ägg varierar estimaten ibland stort mellan år, speciellt för smolt, men modellen visar ändå en generell minskning av lekfisk och ägg sedan 1990-talet, även om estimaten är ganska osäkra, som kan bero på bland annat korttidsreglering, hybridisering med öring, ökad post-smoltdödlighet samt viss dödlighet vid återutsättning av fångad vild lax i fisket. Beståndsstatusen anses dålig om man jämför dagens smoltproduktion med smoltproduktionen som beräknas krävs för att nå maximalt hållbart uttag (MSY). Eftersom Gullspångsälven har ett naturligt litet bestånd, är det troligen lämpligare att använda ett genetiskt baserat mål (833 lekfiskar) än ett MSY-mål för att säkerställa att den genetiska variabiliteten bibehålls på lång sikt. För den vilda Klarälvslaxen visar modellen också en nedgång i fiskeridödlighet de senaste 30 åren. För beräknat antal lekfiskar, smolt och ägg varierar estimaten ofta stort mellan år men modellen visar högre estimat idag än för 1990-talet. Trots positiva trender i Klarälven så anses statusen var dålig om man tittar på dagens smoltproduktion relativt smoltproduktionen som beräknas krävs för att nå MSY.

De vilda laxbestånden i Klarälven och Gullspångsälven anses ha högt bevarandevärde eftersom de utgör två av Europas få kvarvarande bestånd av storvuxen insjölevande lax. De två laxbestånden har tydliga genetiska stamskillnader och bör betecknas som unika och skyddsvärda. Ett lågt antal lekfiskar, vilket leder till ökad inavel och förlust av genetisk variation, samt genetisk påverkan från odlad lax⁵ kan hota dessa genetiska särarter. För att undvika negativa genetiska effekter av kompensationsodlad utsatt fisk på de vilda laxbestånden bör utsättningar av odlad lax (lokal stam) inte ske i Gullspångsälven eller i Klarälven. Även utsättning av odlad lax direkt i Vänern kan vara förknippat med biologiska risker, om denna fisk vandrar upp i Gullspångsälven och reproducerar sig tillsammans med den svaga vilda populationen där⁵. Val av platser för utsättning av odlad lax kan, förutom felvandring, också påverka bifångsten av vild lax då utsättningsplatsen till viss del kan påverka utbredningen av den odlade laxen⁵.

Trots ökat antal lekande laxar i Klarälven är rekryteringen på en fortsatt låg nivå (i medel 4,3 laxungar per 100 m²), trots att älvens bärförmåga inte anses var nådd⁶, vilket indikerar att ytterligare åtgärder behövs i älvarna. Tidigare studier har också visat att mellan 70 – 85 procent av smolten och nära 100 procent av kelten försvinner på väg ned till Vänern och att förlusterna framförallt sker vid passagen förbi och genom kraftverken³. För att motverka dödligheten i kraftverken samlas smolt och kelt in vid Edsforsens kraftverk och transporteras nedströms Forshaga. Anläggandet av en effektiv avledare för nedströmspassage, kombinerat med nedströmstransporten, skulle enligt underlag från ”Två länder – én elv” innebära en mycket stor positiv effekt på laxpopulationens storlek. Habitatrestaurering för att kompensera för flottningsrelaterade förluster av lekbottnar skulle ytterligare öka Klarälvens bärförmåga⁶.

För att stärka och bevara de vilda bestånden har också regleringar av både yrkesfisket och fritidsfisket införts så som landningsförbud på individer med fettfenan kvar, dessa ska återutsättas om de fångats Med syfte att minska fisketrycket på Gullspångslax har Gullspångsälvens fredningsområde utökats från 7 500 hektar till 47 000 hektar från och med 1 oktober 2021 (FIFS 2004:37). Att lekfisken i Klarälven har ökat de senaste tio åren indikerar en ökad överlevnad i sjön vilket tyder på att regleringen haft verkan. Dock ses ingen signifikant trend i medianlängd över minimimåttet för lax i fritidsfisket i Vänern.

Laxfisket i Östersjön är baserat på både vild och odlad lax. Den odlade laxen sätts ut som kompensation för den skada vattenkraftsutbyggnaden orsakat i vattendragen. Naturlig produktion av vild lax sker i 27 vattendrag i Östersjön varav 16 finns i Sverige⁷. Det finns ytterligare 14 vattendrag i Östersjön där vild och odlad lax förekommer tillsammans och där omfattningen på den naturliga produktionen varierar. I tillägg finns det 17 vattendrag med enbart odlad lax⁶. De svenska vattendragen med vilda laxbestånd (Torneälven inkluderad) står för mer än 90 procent av den vilda smoltproduktionen i Östersjön.

Enligt den fiskestatistik som SLU Aqua sammanställt till Ices arbetsgrupp Working Group on Baltic Salmon and Trout (WGBAST) låg de totala svenska landningarna av östersjölax 2021 på 46 778 laxar jämfört med 55 304 laxar året innan (figur 3) . Fiskestatistiken baseras på rapporterade och skattade landningar i yrkesfisket samt expertbedömningar i fritidsfisket. Majoriteten av landningarna 2021 fångades med fällor i yrkesfisket. Sedan Sverige fasade ut sitt kommersiella havsfiske 2013 nyttjas merparten av den svenska laxkvoten i det kustnära yrkesfisket som främst bedrivs i Bottniska viken med olika typer av fasta redskap under våren och sommaren. Syftet med denna reglering var att flytta uttaget till kusten och älvmynningarna vilket ger bättre möjligheter att styra fisket mot odlad lax och vild lax från starkare bestånd. Ju närmare älvmynningen fisket bedrivs desto mindre är sannolikheten att man fiskar på en blandning av starka och svaga bestånd eftersom varje bestånd vid lek söker sig tillbaka till sin uppväxtälv. Därmed kan svagare bestånd ges möjlighet till återhämtning. Det är många länder som bedriver fiske på Östersjöns laxbestånd där Sverige och Finland är de nationer som fångar mest lax (kust-, älv- och havsfisket sammantaget). År 2021 fångade Sverige 35 procent av de totala internationella landningarna (figur 4) .

“Fritidsfiske” avser fritidsfiske med handredskap samt husbehovsfiske med fasta redskap, not och nät och ”Avelsfiske” avser landningar av den fisk som används till avel av odlad utsättningsfisk.

År 2021 stodfritidsfisket (nät, not, fälla, spö och trolling) för ca en tredjedel av de svenska totallandningarna i Östersjön (räknat i landad lax). Av fritidsfiskets landningar 2021 stod spöfisket i älvarna för ca 60 procent, trollingfisket för ca 20 procent och husbehovsfiske (icke-licensierat fiske med fasta redskap, not och nät) för ca 20 procent. Data över de totala fritidsfiskefångsterna kommer från olika källor. I älvfiskestatistiken sammanställs till exempel fångster som har rapporterats in till fiskevårdsområden. I de totala fångstsiffrorna ingår också skattningar av fångster som har gjorts i anslutning till genomförda fritidsfiskeundersökningar längs kust och hav.

Sammanfattningsvis finns det ett antal osäkerhetsfaktorer kring fångstsiffrorna från fritidsfisket och data från internationella havsforskningsrådet (Ices) indikerar bland annat att man tidigare underskattade landningarna i Östersjöns trollingfiske kraftigt⁷. Ices trycker också på vikten av att fritidsfiskedata generellt behöver förbättras.

Laxen i Östersjön förvaltas dels genom EU:s gemensamma fiskeripolitik, eftersom vandringarna ute till havs sträcker sig över stora områden, och dels genom nationell lagstiftning. Laxen i älvarna förvaltas helt genom nationell lagstiftning. Ices gör beståndsanalyser och levererar biologiska underlag och råd till EU inför det årliga fastställandet av fiskemöjligheter och kvoter. I tillägg till den fritidsfiskestatistik som sammanställs inom EU:s datainsamlingsprogram (EU–MAP) sammanställs också fritidsfiskestatistik från nationella enkätundersökningar utförda av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Men för Östersjöns havs- och kustfiske efter lax åren 2013– 2021 används inte data från enkätundersökningarna då skattningarna av laxfångster bedöms som allt för osäkra.

I Sverige görs övervakningen av laxbestånden till stor del inom ramen för EU:s datainsamlingsprogram. Utöver insamling av fångststatistik (beskrivit ovan) samlas data för olika livsstadier in. Bland annat undersöks tätheten av laxungar i älvarnas uppväxtområden genom elfiske och antalet utvandrande smolt uppskattas från fångster i smoltfällor. Räkning av lekmogen lax som vandrar upp i våra älvar sker oftast i fiskvägar (till exempel fisktrappor) där laxen måste passera inom ett relativt begränsat område. Andelen uppvandrande fisk som passerar genom olika fiskräknare varierar dock mellan älvar beroende på fiskräknarens utformning och placering. Informationen levereras sedan till Ices och utgör, tillsammans med motsvarande information från andra länder, grunden i de beståndsanalyser som Ices utför.

I flera decennier har laxen i Östersjön periodvis varit drabbad av hälsoproblem. M74 är en tiaminbristrelaterad reproduktionsstörning som orsakar yngeldöd hos lax. Utbredningen av M74 har mätts i ett antal kompensationsodlingar i Sverige sedan 1974. Andelen kramade honor i odlingarna som drabbats av M74 har varierat mycket mellan åren men M74-utbredningen var som störst på 1990-talet. Den M74-relaterade dödligheten hos lax i Östersjön ökade under 2016 och 2017 från mycket låga nivåer 2011–2015, men minskade igen under 2018– 2020. 2021 drabbades i medeltal 5 procent av honorna av M74. De senaste åren har en annan form av hälsoproblem observerats hos nystigen lax. Fiskarna uppvisar ett slött beteende, hudrodnader, blödningar och svampinfektioner som ofta leder till döden. I Vindelälven och Ljungan har sjukdomsproblematiken påverkat beståndsutvecklingen negativt under flera år men i övriga älvar har inga tydliga samband mellan försämrad hälsa hos den vuxna laxen och rekryteringen av ungar setts. Beståndet i Vindelälven uppvisar en återhämtning under de senaste två åren medan situationen för den vilda laxen i Ljungan fortfarande är problematisk. Sedan 2016 har Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) undersökt hälsoläget i ett flertal älvar (Mörrumsån, Torneälven, Ljungan, Stockholms ström och Umeälven)⁸. Analyser avseende patogener (något som framkallar sjukdomar) har dock inte gett något entydigt svar angående orsaken. Tiaminbrist har diskuterats i samband med fiskdöden men avsaknad av effekt efter tiaminbehandling av återvändande Vindelälvslax, samt att tiaminhalterna hos laxen inte skiljer sig signifikant mellan olika vattendrag, tyder på att tiaminbrist inte är ensam orsak till problemen⁸. Under 2021 var hälsoläget relativt gott jämfört med de föregående åren (pers. kom. Charlotta Axén, SVA).

De flesta lekmogna laxarna återvänder till sin hemälv för att leka. Detta beteende gör att det finns genetiska skillnader mellan laxbestånd i olika älvar, som kan tänkas spegla lokala anpassningar till olika miljöer. Majoriteten av de svenska bestånden av lax i Östersjön bedöms i dag ha nått minst måttlig status, men beståndsstatusen skiljer sig åt i olika älvar och mellan olika år. Denna variation i reproduktionsstyrka måste tas i beaktning då fiskemöjligheter sätts för att skydda de svagare bestånden och underlätta deras återhämtning. I början av 1900-talet beräknas den naturliga smoltproduktionen av östersjölax i svenska älvar ha varit av storleksordningen 7–8 miljoner smolt årligen, men i takt med vattenkraftens utbyggnad och ökad fiskeexploatering under 1900-talet sjönk produktionen till endast några hundra tusen smolt per år under 1990-talet⁹. Nuvarande laxförvaltning har dock varit framgångsrik och det har skett en positiv utveckling av bestånden i de flesta av vildlaxälvarna. År 2021 uppgick den svenska smoltproduktionen (inklusive hela Torneälven) till cirka 2,5 miljoner smolt ( figur 5 ; totalt för Östersjön 2,8 miljoner). Flera svenska laxbestånd (tabell 1) uppnår idag (år 2020) med minst 70 procents säkerhet en smoltproduktion som motsvarar dess MSY-nivå (R_MSY), det vill säga den smoltproduktion som förväntas medge det största långsiktigt hållbara fiskeuttaget utan att beståndets storlek minskar över tid (vilket motsvarar en smoltproduktion på 60–85 procent av den potentiella produktionen)⁷. Majoriteten av de svenska vildlaxbestånden uppnår med stor säkerhet (större än 95 procent) det lägre satta förvaltningsmålet (R_lim), det vill säga den smoltproduktionsnivå från vilket ett bestånd förväntas nå R_MSY inom en laxgeneration (6–7 år) om allt fiske i hav och älv upphör (vilket motsvarar en smoltproduktion på 15–40 procent av den potentiella produktionen). Det är speciellt i Bottenviken som bestånden uppvisar en positiv utveckling och god status, medan bestånden generellt blir svagare ju längre söderut man kommer i Östersjön. Utsättningarna av odlad lax har sedan 2000 varit omkring 1,7 miljoner smolt årligen i Sverige, och 2021 sattes det ut 1,8 miljoner odlade smolt (figur 5) . Överlevnaden hos unglax under det första året i havet minskade successivt under 1990-talet och början av 2000-talet, men ökade sedan något och har under de senaste tio åren varit relativt stabil⁷.

Den totala dödligheten till havs har alltså minskat under senare år, bland annat till följd av ett minskande fiske. Antalet vilda laxar inom uppväxtområdet i södra Östersjön varierade utan någon uppenbar trend fram till 2010, men har under det senaste årtiondet ökat något och ligger nu på drygt en miljon fiskar⁷. Även återvandringen av lekfisk har haft en positiv utveckling sedan slutet av 1990-talet (figur 6) , dock med stor mellanårsvariation. Återvandringens storlek styrs av flera faktorer, bland annat årsklasstyrka, dödlighet i havet samt hur kall föregående vinter varit (vilket påverkar andelen som blir könsmogna och återvandrar för lek)¹⁰. Det finns flera anledningar till att en del laxbestånd, framför allt de sydliga bestånden (söder om Ålandshav), inte svarat positivt på tidigare minskningar i fisket. En tänkbar förklaring är att högre vattentemperaturer och andra faktorer i söder ger en högre dödlighet under uppväxtfasen i sötvatten, vilket gör dessa vattendrag mindre produktiva. Detta innebär att bestånden är mer känsliga för till exempel fiske eller predation, vilket kan leda till att för få lekfiskar återvänder till sina lekområden för att bestånden ska kunna tillväxa. I vissa fall handlar det också om att laxen har svårt att nå lek- och uppväxtområden på grund av inga eller dåligt fungerande fiskvägar förbi vandringshinder. Fiskerestriktioner, habitatrestaurering och avlägsnande av vandringshinder i älvarna kan vara åtgärder som hjälper dessa bestånd att återhämta sig. Samma sak gäller för älvar där man försöker återetablera vilda laxbestånd. Kunskapsbrist råder om vilken betydelse predation från de ökande populationerna av säl och skarv har för de olika laxbestånden i Östersjön. Undersökningar har dock visat att lax är en relativt vanlig bytesfisk för gråsäl och att sälarnas uttag av lax är av samma storleksordning som det sammanlagda yrkes- och fritidsfisket¹¹.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

På västkusten finns 24 vattendrag som hyser bestånd av Atlantlax. De flesta laxvattendragen mynnar i Halland och under slutet av 1800-talet uppskattades de Halländsk landningarna till cirka 70 ton per år, men de minskade snabbt när vattenkraften byggdes ut. Under 1965–1980 fortsatte landningarna att minska, dels beroende på högt fisketryck i havet dels beroende på försurning. När vattendragen började kalkas¹³  ökade laxungarnas överlevnad, men trots detta utgör landningarna i dag mindre än 11 procent av landningarna under 1884–1899¹⁴. Eftersom dagens landningar övervägande (64 procent) består av odlad fisk (lax utan fettfena), som satts ut som kompensation för vattenkraftsexploatering, innebär det att bara en bråkdel (cirka 6 procent) av vildlaxproduktionen återstår jämfört med 1800-talets nivåer¹⁴. Smoltutsättningar sker idag i tre laxälvar på västkusten; Göta älv, Lagan och Nissan. I samtliga dessa älvar finns samtidigt vildlaxproduktion (lax med fettfena). År 2021 sattes det ut cirka 183 000 odlade laxsmolt, främst i Lagan, (medelvärde 140 000 smolt per år de senaste 50 åren) ¹⁴. Större delen av utsättningarna sker med 1-årig smolt.

Den årliga totalfångsten 1995–2021 har varierat mellan 9–42 ton (yrkes-, fritids- och avelsfisket sammantaget). Den icke rapporterade delen av laxfångsten uppskattas till 10 procent av den rapporterade. På västkusten har fisket med fasta redskap (kilnotar, bottengarn, laxfällor) minskat från cirka 60 licenser på 1980-talet till noll licenser 2019–2021¹⁴. Därtill infördes 2014 ett förbud mot laxfiske med nät på djup större än 3 meter, för att fasa ut fisket på blandade bestånd på kusten, vilket gjort att yrkesfisket efter lax upphört sedan 2015. Inga landningar rapporterades således på kusten 2021, även om vissa landningar i fritidsfisket kan ha förekommit.

De icke-kommersiella landningarna (fritidsfiske och avelsfiske) har sedan slutet av 1990-talet ofta vida överstigit yrkesfiskets landningar och fritidsfisket i vattendragen ökade successivt sin andel av den totala landade fångsten fram till 2010 men har sedan 2015 legat stabilt runt 90 procent¹⁴. Fritidsfisket med handredskap i åar och älvar lämnar ofta god statistik över sina fångster, men behöver förbättras exempelvis när det gäller omfattningen av återutsatta fiskar, så kallad ”catch and release”, om fisken är fenklippt eller ej samt fiskeansträngning. År 2021 rapporterades 11,1 ton landad lax från fritids- och avelsfisket i älvarna (36 procent vild lax och 64 procent odlad lax; figur 7 ), varav landningar i fritidsfisket var cirka 9,9 ton. ”Catch and release” i fritidsfisket är i medeltal 37 procent (0-100 procent beroende på vattendrag) av antalet fångade vildlaxar, och 23 procent (0-100 procent beroende på vattendrag) av totalt (vild + odlad) antal fångade laxar 2021¹⁴. Fritidsfiskestatistik av laxfångster sammlas in genom nationella enkätundersökningar utförda av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. I tillägg till den fritidsfiskestatistik som sammanställs inom EU–MAP sammanställs också fritidsfiskestatistik från nationella enkätundersökningar utförda av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Skattningarna av laxfångster i dessa enkätundersökningarna bedöms dock som allt för osäkra och omfattningen av fritidsfisket är därav okänd.

Laxen i Atlanten förvaltas internationellt eftersom vandringarna ute till havs sträcker sig över mycket stora områden. Ices gör beståndsanalyser och levererar biologiska underlag och råd till North Atlantic Salmon Conservation Organization (Nasco), som består av EU, Norge, Storbritannien, Ryssland, Kanada, USA samt Färöarna och Grönland som företräds av Danmark, är den organisation som samordnar förvaltningen av laxen i Atlanten och årligen beslutar om Färöarnas och västra Grönlands fångstmöjlighet för fiske efter lax. . Sverige har inom Nasco-samarbetet beslutat om en svensk plan för bevarande, restaurering och hållbart nyttjande av atlantlax åren 2019–2024¹⁵. De västsvenska laxbestånden övervakas bland annat genom insamling av fiskestatistik samt elfiske i älvarna för att skatta tätheterna av laxungar i uppväxtområdena. Dessutom finns ett vattendrag, Högvadsån, där även uppvandrande lekfisk och utvandrande smolt kvantifieras.

Under senare årtiondena har man sett en abrupt minskning av tillväxten¹⁶ och en rekordhög dödlighet under laxens uppväxtperiod i Atlanten¹⁷. Predation och klimatförändringar¹⁸ samt förrymd odlad lax¹⁹ anses vara de största hoten mot laxen nu och inom det närmaste årtiondet. Återvandrande grilse (unglax som tillbringat endast en vinter i havet) har också varit mycket småvuxen och mager de senaste årtiondena¹⁴. Mager lax är ett tecken på sämre uppväxtförhållanden i Atlanten och ökar risken för låga fångster. Man har sett en signifikant positiv korrelation mellan konditionsfaktorn på återvändande grilse och mängden grilse som återvänder ett visst år¹⁴. Detta visar att konditionsfaktorn inte bara återspeglar hur fisken tillväxt utan också hur många som återvänder för lek. De återvändande laxarna har också blivit signifikant äldre under åren 1991–2021 och majoriteten av laxarna tillbringar nu vanligen två år i havet innan de återvänder för att leka, men det är stora variationer mellan år¹⁴. Detta indikerar troligen att det tar längre tid för laxen att växa sig stor i havet och bli könsmogen, men under år med goda tillväxtförhållanden kommer fler laxar att återvända redan efter ett år till havs. Minskad och förflyttad produktion av bytesdjur för postsmolten²⁰ kan vara en delförklaring till den dåliga tillväxten. Konkurrens om födan med tex makrill (Scomber scombrus) och strömming (Clupea harengus) har föreslagits som en annan förklaring, men har inte kunnat styrkas²¹. Dock har man i Stilla havet sett att puckellax (Oncorhynchus gorbuscha) kan konkurrera med andra laxarter om födan²², vilket kan vara ett växande problem även för svenska laxbestånd när puckellaxen ökar i Nordatlanten.

Puckellaxen (Oncorhynchus gorbuscha) har haft en snabb och kraftiga expansion i Norge sedan 2017 och spridning har skett till även till Sverige²⁴. Under 2021 noterades 70 puckellaxar i västsvenska vattendrag¹⁴, vilket troligen är en underskattning då inget organiserat övervakningsprogram finns. Den verkliga utbredningen samt hur puckellaxen påverkar vår inhemska lax är för närvarande okänt. Man vet heller inte hur den påverkar det akvatiska ekosystemet i stort. De leker vart annat år och nästa lek förväntas 2023. En arbetsgrupp för puckellaxen kommer att bildas inom Nasco med representanter från medlemsländerna. Syfte är att utbyta kunskap om forskning, datainsamling och åtgärder samt att till Nasco föreslå bland annat åtgärder mot puckellax.

Laxparasiten Gyrodactylus salaris påträffades första gången 1989 på västkusten ²³ och förekommer idag i 17 av 24 älvar på västkusten, vilket innebär att alla bestånd söder om Göteborg nu är infekterade¹⁴. I Norge har parasiten orsakat stor dödlighet på vild lax men en entydigt negativ påverkan på laxbestånden. Denna negativa påverkan har hittills inte setts i sverige. Förbud mot utsättning av laxfisk till vattensystem som är fria från G. salaris samt parasitens känslighet mot saltvatten hindrar förhoppningsvis vidare spridning norr om Göteborg. Västkusten har till stor del varit opåverkad av liknande sjukdomsutbrott som setts i Östersjön⁸ men 2018 kom många rapporter om svårt svampangripna fiskar in till SVA, som möjligen kan vara relaterade till den extremt varma och torra sommaren 2018. Problemen minskade sedan under 2019-2020 och under 2021 rapporterades låga nivåer av onormala beteenden som slöhet och vinglig simning samt låga nivåer av synliga sår och rodnad i avelsfisket i Lagan. Både avelsfisket i Lagan och laxövervakningen i Högvadsån rapporterade låga nivåer av svampinfektioner¹⁴.

Liksom i Östersjön finns det många olika laxbestånd i Skagerrak och Kattegatt. Många av västkustens vattendrag är små och varma somrar med lågt tillflöde av vatten ger höga vattentemperaturer och risk för uttorkning. Många av vattendragen har dessutom påverkats av en mängd olika mänskliga aktiviteter under årens lopp och baserat på areal uppväxtområde beräknas endast 8 vattendrag kunna producera 5 000 smolt eller mer år 2021. Restaureringsåtgärder har genomförts på många håll och fiskvägar har byggts för att minska påverkan från olika vandringshinder. Den starkaste vildlaxproducenten är Ätran med biflödet Högvadsån. Elfiske används årligen i 14–20 av de 24 västsvenska vattendragen för att följa tätheten av laxungar. Elfiskedata visade en signifikant minskning i tätheterna av fjolårsungar av lax för västkusten som helhet under 1990-2021, men ingen förändring för årsungar under samma period. Elfiskedata visade en generell minskning i tätheterna av både årsungar (0+) och äldre ungar (äldre än 0+) av lax från mitten av 1990-talet till tidiga 2010-talet (figur 8) . Men från 2012 började tätheten av årsungarna öka för att 2016–2018 ligga på relativt höga tätheter¹⁴. Dock bör man komma ihåg att låga vattenstånd, som det var 2018, koncentrerar laxungarna i det vatten som finns kvar i åarna vilket kan ge missvisande resultat, och tätheten av årsungar visade en betydlig nedgång 2019 som fortsatt 2020-2021¹⁴ (figur 8) . För varje vattendrag finns beståndspecifika mål framtagna och godkända av ICES sedan 2017²⁵. Dessa beskriver biologiskt säkra gränsvärden för god beståndsstatus och beståndens status utvärderas antingen från elfiskeresultat eller från antalet lekfiskar (lekfiskuppsteget). År 2021 hade Endast 3 av 23 bedömda bestånd hade god status (figur 9) baserat på elfiskeresultat (god reproduktiv kapacitet med medeltätheter högre än 10 fjolårsungar per 100 m² och konfidensintervall högre än tio), vilket är det lägsta antalet välmående bestånd sedan älvspecifika statusmål sattes 2016. Tolv bestånd hade medelmåttig status (i riskzonen för reducerad reproduktiv kapacitet med medeltätheter högre än 10 per 100 m² men konfidensintervall lägre än tio) och 8 bestånd hade dålig status (reducerad reproduktiv kapacitet med medeltätheter lägre än 10 per 100 m²)¹⁴.

I Högvadsåns nedersta del finns dels en fälla för utvandrande smolt, dels en fälla för uppvandrande leklax. Fällorna fångar inte all vandrande fisk, men uppskattningar av effektiviteten görs återkommande så att den totala mängden smolt och lekfisk kan uppskattas. Försurning, kalkning och torrår har gett stora variationer i smoltproduktion sedan 1950-talet, men antalet smolt har minskat över tid. Under 2000–2021 var smoltutvandringen i genomsnitt 3 050–8 855 smolt årligen, vilket endast utgör 36 procent av smoltutvandringen under 1960-talet. Smoltutvandringen i Högvadsån år 2021 var 2 474 smolt (figur 10) och den totala smoltutvandringen för hela västkusten beräknas till cirka 118 000 smolt 2021. Mängden stigande lekfisk i Högvadsån har beräknats vara, i medeltal, 684 laxar per år mellan 1954–2021, även detta med stora variationer. År 2021 estimeras 496 uppvandrande laxar¹⁴ (figur 11) . Antalet lekfisk i Högvadsån har minskat de senaste åren (figur 11) , men Ices bedömde dock att västkustens laxbestånd som helhet trots allt fortfarande låg över gränsen för maximal hållbar avkastning (MSY) 2020²⁶ (ingen bedömning gjordes 2021). Status för individuella bestånd varierar mellan vattendrag och år. Flertalet av de västsvenska vildlaxbestånden är små och sårbara och 2021 hade 20 av 23 analyserade bestånd en status som var lägre än god .

Att påverka havsöverlevanden är svårt, men fiske på blandbestånd till havs och utmed kusten utgör ett särskilt hot mot svaga bestånd och detta fiske bör inte öka. I vattendragen finns fler faktorer man kan påverka och det är därför mycket viktigt att man fortsätter arbeta med att restaurera laxhabitat, förbättra konektiviteten och vattenflödet i vattendragen för att möjliggöra så hög lekframgång och juvenil överlevnad som möjligt. Utöver detta bör beståndsspecifika åtgärder införas i fritidsfisket baserat på varje älvs status (reproduktiva kapacitet), så som förbud mot att landa MSW-lax (som i större utsträckning är honor) i åar med status lägre än god. Inget fiske bör ske i åar med dålig status, i enlighet med NASCOs rekommendationer²⁷. I vattendrag som hyser både vild och odlad lax bör också förbud mot att landa vild lax införas.