Gös 2022

Yrkesfisket efter gös i sötvatten bedrivs i några mindre sjöar i södra Sverige, utöver de stora sjöarna Vänern, Mälaren och Hjälmaren. I Vättern fångas gös endast sporadiskt i yrkesfisket. Gös är en attraktiv art i fritidsfisket främst i den södra delen av landet. Yrkesfisket bedrivs året runt. Under sommarhalvåret används så kallade bottengarn (en typ av stora ryssjor). Bottengarnen är ofta relativt finmaskiga eftersom gösfisket kan ske i kombination med ålfiske och ett i övrigt blandat fiske där till exempel gädda, abborre och lake också fiskas. Stormaskiga nät används året runt för gösfiske, men i första hand under den kalla årstiden. En betydande del av fångsterna landas under april till början av juni i anslutning till gösens lekvandring och lek.

Under 1960-talet landades cirka 400 ton gös per år i de tre stora sjöarna. Omkring sekelskiftet var landningarna lägre (figur 2) . Ett gynnsamt klimat för rekrytering, höjt minimimått och ökad minsta tillåtna maskvidd i Hjälmaren och Vänern bidrog till att den sammanlagda landningen i de tre stora sjöarna översteg 500 ton under 2006, 2016, 2017 och 2019. Under åren 2016–2021 var yrkesfiskets landningar i de fyra största sjöarna i medeltal 511 ton per år. År 2021 landades i de stora sjöarna totalt 437 ton gös (Figur 3).

Fångsterna beror både på fiskets omfattning och på beståndets storlek. Hur mycket som fiskas i sjöarna begränsas även av väder, vind och isförhållanden. Under varma somrar kan kraftig algpåväxt på näten försämra fångstbarheten i redskapen. Under sådana förhållanden väljer många fiskare att minska sin fiskeansträngning.

Hjälmaren är den grundaste och mest näringsrika av de fyra stora sjöarna och därför den mest typiska sjön för gös. I Hjälmaren har gösfångsterna i hög grad varierat över tid, och mellan 1960-talet och mitten av 1990-talet minskade yrkesfiskets landningar från ca 150-200 ton till endast 30 ton (figur 2) . Efter att minimimåttet höjdes till 45 cm under 2001 ökade uttaget i yrkesfisket till 289 ton 2006. Yrkesfiskets landningar låg därefter på en något lägre nivå, och var under 2016–2021 i medeltal 208 ton. År 2021 landades 190 ton vilket är ca 4 ton lägre än 2020 (figur 3) .

I Mälaren har landningarna generellt sett varierat mellan 100 och 200 ton per år sedan 1960-talet. År 2012 höjdes minimimåttet på gös från 40 cm till 45 cm i Mälaren. Före minimimåttshöjningen, under åren 2007–2011, var landningarna av gös i Mälaren i medeltal 161 ton. En viss minskning av gösfångsterna observerades ett par år efter regeländringarna, innan beståndet växte in i fiskbar storlek. Landningarna av gös i Mälaren ökade dock från 112 ton 2013 till 191 ton 2016, vilket var den högsta landningen i Mälaren sedan registrering startade 1914 (figur 2) . År 2021 landades det 133 ton gös i Mälaren vilket är en minskning med 35 ton jämfört med 2020 (figur 3) .

Sedan 1960-talet och fram till år 2000 har landningarna av gös i medeltal legat runt 80 ton per år. Efter det har fångsterna ökat stadigt, framförallt efter 2012 då ett saluförbud infördes på sik p.g.a. förhöjda halter av dioxiner och dioxinlika PCBer¹. Under åren 2016–2021 var landningarna av gös i Vänern i medeltal 130 ton (figur 3) . År 2021 landades 113 ton, vilket var 11 ton högre än föregående år (102 ton).

Gös förekommer endast i mindre omfattning och främst i norra delen av den näringsfattiga sjön Vättern. Det finns inte något riktat yrkesfiske efter arten ². År 2021 landades ingen gös alls (figur 3) .

Gös är en eftertraktad art i fritidsfisket, inte minst vid trollingfiske och spinnfiske, samt under senare år även vid vertikalfiske i den fria vattenmassan. En mindre andel gös i fritidsfisket fiskas med mängdfångande redskap som nät och ryssjor. Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån har fritidsfiskets fångster av gös i stora sjöarna med 95 procent sannolikhet till uppskattats till 23–509 ton under åren 2015–2021 (figur 3) . Fritidsfiskets behållna fångst av gös i inlandsvatten inklusive stora sjöarna uppskattades 2021 till mellan 610 och 1554 ton³ och endast för stora sjöarna uppskattades fångsten till 159-859 ton. I Mälaren låg den skattade behållna fångsten mellan 17 och 304 ton (medel = 161 ton), i Vänern till mellan 32 och 246 ton (medel = 139 ton), medan det i Hjälmaren inte gick att statistiskt säkerställa mängden. Därmed fångade fritidsfisket 2021 sannolikt ungefär lika mycket gös som yrkesfisket. Den till synes stora ökningen i fritidsfiskets fångst beror sannolikt på ökat fritidsfiske i under COVID-19 pandemin.

Enligt den nationella enkätundersökningen år 2015 fångades gösen i fritidsfisket till cirka 80 procent) med handredskap (trolling, spinnfiske och vertikalfiske). Data på hur mycket av den fångade gösen som återutsätts är osäker men en undersökning från Hjälmaren 2016 visade på att ca 65 procent av fisk över minimimåttet återutsattes⁴. Effekterna av och överlevnaden vid återutsättning är dock inte klarlagda.

I Vänern samlar Länsstyrelsen i Värmlands län in statistik om fritidsfisket med nät och andra mängdfångande redskap. För åren 2019-2020 saknas statistik p.g.a. COVID-19 pandemin. Fångsterna av gös har här minskat från 14 ton 2009 till 5 ton 2018. Minskningen beror med stor sannolikhet på en minskad ansträngning i fisket, både vad gäller antalet utövare och antalet fiskedagar per utövare. Baserat på fångst per ansträngning som tar hänsyn till hur många som fiskar samt deras fångster, syns en uppgång skett mellan år 2000-2009. Efter denna period har indexet legat på en relativt stabil nivå de senaste tio åren (figur 4) .

Det behövs liknande data över fritidsfiskets uttag med uppdelning på olika fiskemetoder från alla de stora sjöarna för att kunna göra rättvisa bedömningar av det totala fisketrycket och dess effekter på bestånden.

Data från nätprovfiske samlas in med enhetlig metodik sedan 2008 i de stora sjöarna, och sedan 2012 sker insamlingen vart tredje år i vardera sjön. Därutöver görs ekoräkning (kvantifiering av mängden fisk med hjälp av ekolod) inklusive trålning årligen sedan 1999 i Mälaren och Vänern, och även under enstaka år i Hjälmaren. Nätprovfiskena visar inga starka nedåt- eller uppåtgående trender för gösbeståndens storlek i Hjälmaren, Mälaren eller Vänern ( figur 5a , figur 5b , figur 6a , figur 6b , figur 7a , figur 7b ) men osäkerheten i skattningarna är stor och precisionen låg. I Mälaren finns inte heller någon trend i hydroakustiska skattningar av göstäthet (figur 8) . Det var dock generellt låga tätheter 2021 i alla områden, och även för andra pelagiska arter såsom nors och siklöja⁵. Detta kan bero på temporära beteendeförändringar kopplade till ett muddringsarbete som utfördes i västra Mälaren under sommaren-hösten 2021.

Som ett komplement till nätprovfiskena kan även fångst per ansträngning i yrkesfisket användas. SLU provtar årligen gös från bottengarnsfisket från ett område i Hjälmaren och de tre huvudbassängerna i Mälaren. I Mälaren syns inga tydliga trender, men i Hjälmaren skiftade fångst per ansträngning till lägre nivåer, först år 2015 och igen hösten 2019 för att återigen öka något 2021 ( figur 9a , figur 9b ). Den senare nedgången var korrelerad med svag rekrytering under åren 2014-2016 ( figur 10a , figur 10b , figur 10c ), men orsaken till det tidigare skiftet är outredd.

Gösbeståndens storlek varierar i hög grad mellan år vilket yttrar sig i fiskets fångster, bland annat beroende på starka och svaga årsklasser. Starka årsklasser kan på våra breddgrader uppstå när gösens första tillväxtsäsong är varm och lång. Gös gynnas av varmare temperaturer vilket medför att en ökning av gösbestånd kan förväntas mot bakgrund av klimatförändring med längre tillväxtsäsonger för gös ⁶.

För både Hjälmaren och Mälaren finns uppskattningar av årsklasstyrka. I Mälaren är uppskattningen baserad på dels tätheten av årsungar (antal årsungar per hektar) skattade med en kombination av ekolod – och trålundersökningar, samt fångst av 2-årig gös i yrkesfiskets bottengarn (antal fiskar per fångstansträngning). I Hjälmaren baseras årsklasstyrka främst på fångst av 2-årig gös i bottengarn, men akustiska data finns även för 2015, 2019 och 2020. Perioden 2009-2013 producerades relativt starka årsklasser i Hjälmaren medan rekryteringen i Mälaren varierade relativt mindre över tid ( figur 10a , figur 10b , figur 10c ). Sedan 2014 har rekryteringen varit svag i Hjälmaren men 2018 verkar rekryteringen återigen ha lyckats. Åren 2019 och 2020 var tätheten årsungar mycket högre än 2015 och därmed i paritet med Mälaren baserat på hydroakustiska undersökningar. 2020 verkar dessutom ha varit ett extra gynnsamt år då tätheterna gösungar är de högsta i mätserien; 815 gösungar/ha i Granfjärden, Mälaren och 2148/ha söder om ön Valen i Hjälmaren.

Även om rekryteringen är svag vissa år, kan bestånden i övrigt anses vara starka och produktiva. Medellängden av de 5 procent största gösarna (L_max5%) kan användas som en indikator för beståndets storleksstruktur, där minskande trender för indikatorn kan tyda på ett ohållbart uttag av stor fisk. Denna indikator bedöms vara tillförlitlig för att bedöma generella trender över flera år ^7,8, även om den kan påverkas av årsklasstyrkan. I Hjälmaren har L_max5% i medeltal ökat signifikant sedan 2010 men legat relativt stabilt sedan 2016 vilket tyder på ett hållbart fiske som bevarar stora individer. I Mälaren är trenden inte lika tydlig och indikatorn skiljer sig mellan områden. De i särklass största individerna fångas i östra Mälaren, medan de största individerna i både västra och centrala Mälaren är generellt kortare ( figur 11a , figur 11b , figur 11c ). Det finns dock inga statistiskt säkerställda förändringar i L_max5% över tid. En generellt högre variation i indikatorvärden i östra Mälaren och Vänern beror sannolikt på små stickprov. De i viss mån spegelvända förhållandena i indikatorn mellan delbassängerna kan indikera migration av stora individer från centrala till östra Mälaren under senare år.

Tillväxtdata på gös insamlade från yrkesfisket visar att gösen under perioden 2015-2020, i medeltal uppnår minimimåttet 45 cm som fem-sex-åringar i Hjälmaren och västra Mälaren, men vid ca sex-sju års ålder i centrala Mälaren. Snabbast växer gösen i östra Mälaren och når minimimått redan som fyra-fem åringar. Tillväxten hos gös skiljer sig därmed mellan Mälaren och Hjälmaren, och även mellan olika områden i Mälaren ( figur 12a , figur 12b ). I östra Mälaren med djupa och mindre näringsrika fjärdar växer gösen ungefär lika snabbt som i Hjälmaren, som är grund och mer näringsrik. I västra och centrala Mälaren är gösens tillväxt långsammare och verkar avstanna vid 45-50 cm. Alternativt kan detta tillväxtmönster bero på ett relativt högre fisketryck på snabbväxande individer. Lokala skillnader i gösens levnadsmiljö och resurstillgång kan också spela roll. Östra Mälaren har en hög tillväxtpotential för gös då tillgången på stora stim av framför allt nors och siklöja i djupa fjärdar är god⁵. Den relativt lägre tillväxthastigheten i västra och centrala Mälaren skulle även kunna bero på konkurrens om föda och vara en effekt av hög göstäthet. Sådana effekter brukar dock återspegla sig i sämre individuell kondition, vilket inte har observerats i dataunderlagen från 2010-2021.

Åldersbestämning av gös insamlad i yrkesfisket används för skattning av total dödlighet för gösen. En gös som nått en fångstbar storlek i bottengarn (större än 20 cm) har en total dödlighet (Z) på 0,48-0,62 i Hjälmaren, men 0,55-0,76 i den miljömässigt liknande västra delen av Mälaren. I centrala Mälaren är den totala dödligheten på samma nivå som i Hjälmaren (0,47-0,55). I östra Mälaren är den totala dödligheten betydligt lägre (0,32-0,480,). Fisketrycket efter gös är därmed relativt högt i både Hjälmaren och Mälaren.

Nätprovfiskedata i Hjälmaren tyder på en svag nedgång i både antal och biomassa per ansträngning ( figur 9a , figur 9b ), vilket sannolikt är kopplat till ett par års svag rekrytering under mitten på 2010-talet ( figur 10a , figur 10b , figur 10c ). Denna variation i rekryteringsframgång är dock naturlig och har över tid resulterat i en god tillgång på gös i båda sjöarna. Sedan början av 2000-talet har även utkast (återutsättning) av mindre gös gjorts med skonsammare hantering av fisken, vilket troligtvis har bidragit till beståndens positiva utveckling⁹.

Att medelstorleken av de allra största gösarna (L_max5%) ökar i Hjälmaren är positivt och tyder på goda förhållanden och ett uthålligt fiske. I Mälaren är bilden mer svårtolkad där en nedgång i fångst per ansträngning, medelstorlek av stor gös i centrala Mälaren och avstannande tillväxt runt minimimåttet skulle kunna tolkas som en effekt av hårt fisketryck. Selektiv dödlighet orsakad av fiske har hos flera fiskarter visat sig kunna driva bestånd mot mindre storlek och tidigare könsmognad ^10,11. Ålder vid könsmognad verkar dock inte ha minskat i någon av Mälarens delbassänger under perioden 2010-2020, vilket i viss mån motsäger denna hypotes. Tidigare märkningsförsök på 1990-talet visade att migration sker mellan delbassängerna i Mälaren ¹². Stor gös har möjligen ändrat beteende och uppehåller sig nu i andra områden än tidigare. Nya studier av gösens rörelsemönster behövs dock för att testa denna hypotes.

Olika tillväxtmönster hos gös i olika delar av Mälaren antyder även att delbestånden i viss mån är separerade. Tidigare studier bekräftar också att Mälaren har genetiskt separata delbestånd i Ekoln och Ulvsundasjön¹³. Ålders- och storleksstrukturen är snävare i Hjälmaren jämfört med Mälaren där andelen gamla och stora gösar generellt sett är högre. Denna skillnad drivs dock till stor del av stor gös i den östra delen av Mälaren. För att främja bevarandet av stor fisk i både Hjälmaren och Mälaren skulle uttagsfönster, det vill säga maximimått som komplement till minimimått, kunna tillämpas likt de regler som nyligen införts för handredskapsfiske och ryssjefiske på östersjökusten¹⁴.

1. Cantillana T, Aune M. Dioxin-_och_PCB-halter i fisk och andra livsmedel 2000-2011. Livsmedelsverket; 2012 p. 97. (Livsmedelsverkets rapportserie). Report No.: 21.
2. Norrgård J. Bakgrundsdokument till Förvaltningsplan för fisk & fiske i Vättern 2009-2013 [Internet]. Jönköping: Vätternvårdsförbundet; 2009 [cited 2020 May 20] p. 228. Report No.: 103. Available from: https://www.vattern.org/wp-content/uploads/2017/03/Rapp103.pdf
3. Fritidsfiske 2021 [Internet]. 2021 [cited 2022] p. 23. (Statistiska meddelanden). Report No.: JO 57 SM 2201. Hämtad från: https://www.scb.se/contentassets/c52e49858cb14166aa9dedadacbce23f/jo1104_2021a01_sm_jo57sm2201.pdf
4. Sundblad G. Fritidsfiskeundersökning Hjälmaren 2016. Drottningholm, Sweden: Sveriges lantbruksuniversitet; 2017 p. 19. (Aqua reports). Report No.: SLU.aqua.2017.5.5-344. 2017.
5. Rogell B, Axenrot T. Pelagisk fisk i Mälaren 2021. Drottningholm, Sverige: Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU); 2022 p. 11. Report No.: SLU.aqua.2022.5.1-256.
6. Pekcan-Hekim Z, Urho L, Auvinen H, Heikinheimo O, Lappalainen J, Raitaniemi J, et al. Climate Warming and Pikeperch Year-Class Catches in the Baltic Sea. AMBIO: A Journal of the Human Environment. 2011;40:447–56.
7. Probst WN, Kloppmann M, Kraus G. Indicator-based status assessment of commercial fish species in the North Sea according to the EU Marine Strategy Framework Directive (MSFD). ICES J Mar Sci. 2013 Apr 1;70(3):694–706.
8. Fitzgerald CJ, Delanty K, Shephard S. Inland fish stock assessment: Applying data-poor methods from marine systems. Fish Manag Ecol. 2018 Aug;25(4):240–52.
9. Nyberg P, Degerman E, Sers B. Survival after catch in trap-nets, movements and growth of the pikeperch (Stizostedion lucioperca) in Lake Hjälmaren, Central Sweden. Annales Zoologici Fennici. 1996;33(3/4):569–75.
10. Heino M, Metz J, Kaitala V. Evolution of mixed maturation strategies in semelparous life histories: the crucial role of dimensionality of feedback environment. Philosophical Transactions of the Royal Society B: Biological Sciences. 1997;352(1361):1647.
11. Heino M, Dieckmann U. Detecting Fisheries-Induced Life-History Evolution: An Overview of the Reaction-Norm Approach. BULLETIN OF MARINE SCIENCE. 2008;83(1):25.
12. Andersson M, Degerman E, Persson J, Ragnarsson‐Stabo H. Movements, recapture rate and length increment of tagged pikeperch (Sander lucioperca) – a basis for management in large lakes. Fisheries Management and Ecology. 2015;22(6):450–7.
13. Dannewitz J, Prestegaard T, Palm S. Långsiktigt hållbar gösförvaltning: Genetiska data ger ny information om bestånd och effekter av utsättningar. 2010;3:34. 2010. (FINFO Fiskeriverket informerar). Report No.: 3:34.
14. Vainikka A, Olin M, Ruuhijärvi J, Huuskonen H, Eronen R, Hyvärinen P. Model-based evaluation of the management of pikeperch (Sander lucioperca) stocks using minimum and maximum size limits. 2017;22:26.

I Östersjön fångas gös huvudsakligen i Ålands hav, södra Bottenhavet och norra Egentliga Östersjön (figur 1). I yrkesfisket, som främst sker med nät, har landningarna minskat kraftigt under de senaste årtiondena. De totala landningarna i yrkesfisket 2021 var 2,56 ton, en svag ökning från år 2020 då den lägsta siffran sedan mätseriens början noterades. I Egentliga Östersjön har landningarna minskat från 43 ton 1994 till 1,78 ton 2021. I Ålands hav och Bottenhavet hade fisket en topp under 2005–2007 då mellan 24 och 33 ton landades årligen, men därefter har landningarna minskat kraftigt och 2021 landades knappt 800 kg. Äldre statistisk över yrkesfiskets landningar av gös visar att fångsterna var som högst under 1980-talet, med i medel över 120 ton landad gös per år i Östersjön.

Fritidsfisket efter gös i Östersjön är betydligt mer omfattande än yrkesfisket. Den största delen av fritidsfiskets landningar, nästan 90 procent, tas med handredskap. Under 2014 uppskattades fritidsfisket landa mellan 9 och 64 ton gös längs den svenska kusten, jämfört med knappt 14 ton i yrkesfisket samma år. Osäkerheten är stor i skattningarna av fritidsfiskets landningar och under senare år anses uppgifterna så osäkra att de inte redovisas här (figur 13) .

Underlaget till miljöstatusbedömningar av gös längs kusten utgörs bland annat av standardiserade nätprovfisken. Dessa utförs årligen i ett antal områden längs ostkusten. Samma platser fiskas varje år, med samma typ av provfiskenät och med samma ansträngning, vilket möjliggör jämförelser av resultat mellan år. För analyser av gösens status nyttjas även resultat från tidsbegränsade undersökningar, till exempel genetiska studier av olika populationers släktskap, samt provfisken utförda under enstaka år.

Fångsterna av gös i provfisken har både minskat och ökat i områden längs Östersjökusten. Minskningen är tydligast längs Upplandskusten. I Forsmark i Uppsala län och i Galtfjärden i Stockholms län visar provfiskena på signifikant minskade fångster. I Kvädöfjärden i Östergötlands län har fångsterna däremot ökat signifikant (figur 14) . Lännåkersviken i Stockholms län är ett fiskefritt område där fiskeförbud under hela året infördes 2010. Efter kraftiga ökningar i provfiskets fångster under 2010-2015 i Lännåkersviken jämfört med referensområdet Askviken (figur 14) , övergick området till endast fredning under leken (1 april–15 juni) från och med 2015. År 2020-2021 skedde en uppföljning med provfiske som visade på minskade fångster i både Lännåkersviken och referensområdet Askviken, med en signifikant större minskning i Lännåkersviken¹ (figur 14) . Det antyder att fisket har en kraftigt negativ effekt på göspopulationen, trots fortsatt fiskeförbud under lekperioden¹.

Gösen är beroende av områden i innerskärgården med näringsrikt, varmt och sött vatten för sin reproduktion. Längs den svenska Östersjökusten är det relativt ont om sådana miljöer och beståndens utbredning begränsas därför av tillgången på lämpliga reproduktionsområden. Gösen var ovanlig i svenska kustområden i Östersjön fram till 1970-talet, då tilltagande övergödning och varmare vatten kan ha bidragit till ökade tätheter och starkare bestånd av arten. Trots att både fortsatt övergödning och klimatförändringar borde gynna gösen har beståndens storlekar i flera områden på kusten minskat kraftigt under 2000-talet^2_3. Minskade fångster över tid har också observerats i andra delar av Östersjön, till exempel Daugava i Litauen samt Lumparn och Ivarskärsfjärden i Finland^2_3.

Stora fiskar är särskilt viktiga för ett bestånds fortlevnad och reproduktion, eftersom större individer får fler och mer livskraftiga avkommor^4_6. Storleksbegränsningar i fisket kan säkerställa ett biologiskt hållbart fiske, med minskad risk att fånga individer som inte ännu hunnit leka⁷. Ett högre minimimått kan även minska risken för evolutionära förändringar mot könsmognad vid lägre ålder och mindre storlek. Vid högt fisketryck på främst stora individer kan sådana förändringar annars på sikt leda till minskade fångster^5,8. För att gösen ska få växa till sig och för att undvika fångst av små individer används minimimått för landad gös i Östersjön. Detta minimimått har stegvis ökats och sedan april 2021 gäller ett minimimått på 45 cm för samtliga redskap i samtliga Östersjöns Ices-delområden. Minimimåttet på 45 cm motiveras av erfarenheter från Finland. Insamlade data och evolutionära modeller visade att ett minimimått på 45 cm och en ökad maskstorlek i fiskenäten kan leda till stabila, hållbara fångster över tid, medan ett ännu högre minimimått på 50 cm skulle minska den ekonomiska avkastningen^7,9.

Mängden stor gös är dock mycket liten i många provfisken och har minskat signifikant i Forsmark och Galtfjärden ( figur 15 , notera de låga värdena på y-axeln jämfört med figur 14 ). I Forsmark, Galtfjärden och Asköfjärden har ingen gös över det nuvarande minimimåttet på 45 cm fångats i de årliga provfiskena de senaste 15 åren, och i det fjärde området, Kvädöfjärden, fångas 0-3 individer över 45 cm per år. I Galtfjärden fångades på 1990-talet en betydligt större andel gös över 40 cm i provfisken, men eftersom metodiken för provfisket ändrades 2002 är siffrorna inte direkt jämförbara med senare tidsserier. Det är dock tydligt att gösen minskar på många håll, och i dag är stor gös mycket ovanlig längs med kusten. Både medel- och maxstorleken hos gös från provfisken tenderar att minska över tid ( figur 16a , figur 16b , figur 16c , figur 16d ), med en signifikant minskande medelstorlek i Kvädöfjärden, och signifikant minskande maximal storlek i Forsmark, Galtfjärden och Asköfjärden. Denna utveckling tyder på hög dödlighet för större individer, som kan vara kopplad till fiske. I Lännåkersviken i Stockholms län, fångades en ökande andel stor gös under de fem fiskefria åren, följt av en kraftig minskning i andelen stor gös vid de uppföljande provfiskena 2020-2021 (figur 15) , vilket tyder på att fiskereglerande åtgärder kan ha en positiv effekt på gösbestånden.

Provfiskedata från Askviken och Lännåkersviken i Stockholms län och Galtfjärden i Uppsala län visar att de flesta honor av gös blir könsmogna vid knappt 40 cm och hanar generellt vid en något mindre storlek¹⁰. Höjningen av minimimåttet till 45 cm kan därmed säkerställa att de flesta individerna av gös i Östersjön har möjlighet att leka minst en gång. Ett storleksfönster, med både minimi-och maximimått, kan även skydda de största individerna. De kan producera större ägg, större avkommor och fler yngel som kan överleva hårda miljöförhållanden^4,6,11,12 och därmed ytterligare minska risken för en populationskollaps. Med ett maximimått på 20 cm över minimimåttet skulle gösbeståndet på längre sikt kunna tåla en högre fiskedödlighet¹³. I nuläget verkar dock mycket få gösar överleva tillräckligt länge för att nå ett maximimått på 65 cm ( figur 16a , figur 16b , figur 16c , figur 16d ). Därför infördes i stället ett storleksfönster på 45–60 cm vid fiske med handredskap och ryssjor, först 2019 från Västernorrland ner till och med norra Uppsala, och i april 2021 utökades detta till hela Svenska Östersjön. Med dessa restriktioner får både hanar och honor möjlighet att leka minst en gång, och skyddet av de största lekande fiskarna hindrar förhoppningsvis negativa evolutionära konsekvenser av fisket.

Åldersbestämd gös från provfisken indikerar att den totala dödligheten har ökat signifikant över tid i Galtfjärden¹⁴. Beståndet i Galtfjärden har under lång tid fiskats omfattande inom både yrkes- och fritidsfisket med nät. De äldsta fiskarna i tidsserien var sju år gamla, men fiskar av den åldern fångades endast under det första provtagningsåret 2002, och både medelåldern och den maximala åldern i fångsten minskade signifikant under perioden 2002–2020 (figur 17) .

Förutom dödlighet kopplat till fisketryck från fisket kan predation från säl och skarv påverka gösbestånden negativt^2,15-17. Mängden gös som konsumeras av säl och skarv i Östersjön kan vara minst lika stor som uttaget från yrkesfisket¹⁵. Under 2021 rapporterades det i svenska yrkesfiskares loggböcker att 88 procent av näten som fångat gös hade en sälskada av varierande grad. Mängden rapporterad sälskadad gös var också 30 procent av den totala fångsten vid nätfiske. Andelen är troligen högre än vad som kan rapporteras, då fall där sälar har ätit hela fiskar och avlägsnat dem från näten inte kan rapporteras. Det är oklart exakt vilken betydelse ökande säl- och skarvpopulationer har för gösbestånden. Skarvens konsumtion kan påverka gösbestånd lokalt, men effekterna varierar stort mellan områden i Sverige, Finland och Tyskland^2,15-22.

Både märkningsstudier och genetiska studier visar att gösen i Östersjön är uppdelad i lokala lekbestånd som är tydligt genetiskt separerade^23-25. Lokala bestånd är känsliga för påverkan i det specifika området och det kan vara svårt att återetablera gös om den försvunnit från ett kustområde. I vissa kustområden har utsättningar av gös från sötvattensområden gjorts. Andelen utsatt fisk i yrkesfiskets fångster i dessa områden har dock visat sig vara mycket låg och det genetiska bidraget från den utsatta fisken är därför litet. Sammantaget indikerar resultaten att utsättningar av gös som härstammar från andra bestånd än det lokala inte stärker bestånden längs kusten²⁴. De minskade fångsterna i yrkesfisket, avsaknaden av stora fiskar och minskande medelstorlek över tid, pekar sammantaget på att fisketrycket på gös i Östersjön är för högt, åtminstone lokalt. Åtgärder krävs för att minska dödligheten hos gös, främst i fritidsfisket som uppskattas stå för de största fångsterna av gös längs den svenska Östersjökusten. De striktare bestämmelserna gällande både storleken på och antalet gösar som får fångas inom fritidsfisket har ännu inte gett tydliga effekter på bestånden. Fiskedödligheten har minskat efter upprättande av permanenta fiskefria områden för rovfisk som gös i Sverige, och delvis efter ändrade redskapsregler för gös i Finland^1,3,7,26,27. Lekfredningsområden har också länge använts som en fiskevårdande åtgärd²⁸, och den positiva utvecklingen i Lännåkersviken under fiskeförbudet tyder på att fiskefria områden kan vara effektivt för gös. Detta talar för att åtgärder som minskar fisket på gös kan stärka och skydda bestånden i framtiden. Mer information och åtgärder för att minska predation från säl och skarv kan också vara viktiga för att gynna och stärka gösbestånden längs våra kuster.

1. Berkström C, Bergström U, Sköld M, Wennhage H. Effects of no-take zones in Swedish waters – Long-term effects. Aqua reports. 2022 (in press).
2. Mustamäki N, Bergström U, Ådjers K, Sevastik A, Mattila J. Pikeperch (Sander lucioperca (L.)) in Decline: High Mortality of Three Populations in the Northern Baltic Sea. Ambio. 2014;43(3):325-36.
3. Olsson J. Past and Current Trends of Coastal Predatory Fish in the Baltic Sea with a Focus on Perch, Pike, and Pikeperch. Fishes. 2019;4(1):7.
4. Birkeland C, Dayton PK. The importance in fishery management of leaving the big ones. Trends in Ecology & Evolution. 2005;20(7):356-8.
5. Conover DO, Munch SB. Sustaining Fisheries Yields Over Evolutionary Time Scales. Science. 2002;297(5578):94.
6. Olin M, Jutila J, Lehtonen H, Vinni M, Ruuhijärvi J, Estlander S, et al. Importance of maternal size on the reproductive success of perch, Perca fluviatilis, in small forest lakes: implications for fisheries management. Fisheries Management and Ecology. 2012;19(5):363-74.
7. Heikinheimo O, Setälä J, Saarni K, Raitaniemi J. Impacts of mesh-size regulation of gillnets on the pikeperch fisheries in the Archipelago Sea, Finland. Fisheries Research. 2006;77(2):192-9.
8. Edeline E, Loeuille N. Size-dependent eco-evolutionary feedbacks in harvested systems. Oikos. 2021;130:1636-49.
9. Vainikka A, Hyvärinen P. Ecologically and evolutionarily sustainable fishing of the pikeperch Sander lucioperca: Lake Oulujärvi as an example. Fisheries Research. 2012;113(1):8-20.
10. SLU Institutionen för akvatiska resurser. Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2020. Havs- och vattenmyndigheten; 2020.
11. Gwinn DC, Allen MS, Johnston FD, Brown P, Todd CR, Arlinghaus R. Rethinking length-based fisheries regulations: the value of protecting old and large fish with harvest slots. Fish and Fisheries. 2015;16(2):259-81.
12. Ahrens RNM, Allen MS, Walters C, Arlinghaus R. Saving large fish through harvest slots outperforms the classical minimum-length limit when the aim is to achieve multiple harvest and catch-related fisheries objectives. Fish and Fisheries. 2020;21(3):483-510.
13. Vainikka A OM, Ruuhijarvi J, Huuskonen H, Eronen R, Hyvarinen P, . Model-based evaluation of the management of pikeperch (Sander lucioperca) stocks using minimum and maximum size limits. Boreal Environment Research. 2017;22.
14. Appelberg M, Blass M, Dahlberg M, Holmgren K, Kokkin M, Yngwe R. Åldersanalys i fiskövervakningen. Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, Drottningholm Lysekil Öregrund,2020. 71 s.
15. Hansson S, Bergström U, Bonsdorff E, Härkönen T, Jepsen N, Kautsky L, et al. Competition for the fish – fish extraction from the Baltic Sea by humans, aquatic mammals, and birds. ICES Journal of Marine Science. 2018;75(3):999-1008.
16. Heikinheimo O, Rusanen P, Korhonen K. Estimating the mortality caused by great cormorant predation on fish stocks: pikeperch in the Archipelago Sea, northern Baltic Sea, as an example. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences. 2015;73(1):84-93.
17. Lehikoinen A HO, Lappalainen A. Temporal changes in the diet of great cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis) on the southern coast of Finland – comparison with available fish data. . Boreal Environment Research. 2011.
18. Arlinghaus R, Lucas J, Weltersbach MS, Kömle D, Winkler HM, Riepe C, et al. Niche overlap among anglers, fishers and cormorants and their removals of fish biomass: A case from brackish lagoon ecosystems in the southern Baltic Sea. Fisheries Research. 2021;238:105894.
19. Lehikoinen A, Heikinheimo O, Lehtonen H, Rusanen P. The role of cormorants, fishing effort and temperature on the catches per unit effort of fisheries in Finnish coastal areas. Fisheries Research. 2017;190:175-82.
20. Ovegård MK, Jepsen N, Bergenius Nord M, Petersson E. Cormorant predation effects on fish populations: A global meta-analysis. Fish and Fisheries. 2021;22(3):605-22.
21. Salmi JA, Auvinen H, Raitaniemi J, Kurkilahti M, Lilja J, Maikola R. Perch (Perca fluviatilis) and pikeperch (Sander lucioperca) in the diet of the great cormorant (Phalacrocorax carbo) and effects on catches in the Archipelago Sea, Southwest coast of Finland. Fisheries Research. 2015;164:26-34.
22. Veneranta L, Heikinheimo O, Marjomäki TJ. Cormorant (Phalacrocorax carbo) predation on a coastal perch (Perca fluviatilis) population: estimated effects based on PIT tag mark-recapture experiment. ICES Journal of Marine Science. 2020;77(7-8):2611-22.
23. Östman Ö, Olsson J, Dannewitz J, Palm S, Florin A-B. Inferring spatial structure from population genetics and spatial synchrony in demography of Baltic Sea fishes: implications for management. Fish and Fisheries. 2017;18(2):324-39.
24. Dannewitz J, Prestegaard T, Palm S. Långsiktigt hållbar gösförvaltning: Genetisk data ger ny information om bestånd och effekter av utsättningar. Göteborg: Fiskeriverket. 2010;Finfo;2010:3(34).
25. Saulamo Kari NE. Local management of Baltic fish stocks – significance of migrations. Göteborg: Fiskeriverket; Finfo. 2002;2002:9.
26. Bergström L, Karlsson M, Bergström U, Pihl L, Kraufvelin P. Relative impacts of fishing and eutrophication on coastal fish assessed by comparing a no-take area with an environmental gradient. 2019;48(6):565-79.
27. Bergström U, Fredriksson R, Boström MK, Florin AB, Lundström K. Kapitel 11, Ett fiskefritt område för skydd av gös, gädda och abborre i Stockholms skärgård 2016. Ekologiska effekter av fiskefria områden i Sveriges kust- och havsområden. Aqua reports; 2016:20: Öregrund: Sveriges lantbruksuniversitet, institutionen för akvatiska resurser; 2016. s. 67-93.
28. Bergström U, Ask L, Degerman E, Svedäng H, Svensson A, Ulmestrand M. Effekter av fredningsområden på fisk och kräftdjur i svenska vatten. Göteborg: Fiskeriverket; Finfo. 2007;Finfo; 2007:2.