Stefan Eiler, stefan.eiler@slu.se

Kustlaboratoriet

Magallana (Crassostrea) gigas
<h3>UTBREDNINGSOMRÅDE</h3>
Stillahavsostron förekommer längs den svenska västkusten i Bohuslän och i Halland ner till Falkenberg.
<h3>LEK</h3>
Stillahavsostron börjar sina liv som hanar för att sedan bli honor, men kan byta kön ett antal gånger beroende på matförsörjning. För reproduktion behövs en vattentemperatur av 20 °C­­–25 °C och en salthalt från 20–30 promille. De kan producera 50–100 miljoner ägg och reproducera sig flera gånger under en säsong.
<h3>VANDRINGAR</h3>
Larver av stillahavsostron driver med strömmarna i 20–35 dagar innan de söker sig mot botten och fäster på ett hårt substrat.
<h3>ÅLDER VID KÖNSMOGNAD</h3>
Om förhållandena är rätta så kan stillahavsostronen växa till 7–10 cm i storlek och även fortplanta sig under det första levnadsåret.
<h3>MAXIMAL ÅLDER OCH STORLEK</h3>
Stillahavsostron kan bli upp till 30 år. Vanligen blir fullvuxna individer 8–20 cm långa. Även individer upp till 40 cm har hittats, dock är individer större än 30 cm ovanliga.
<h3>BIOLOGI</h3>
Stillahavsostron vanligen lever på grunt vatten, men kan finnas ner till 40 meters djup. Fullvuxna individer lever fastsittande på klippor, stenar och andra fasta underlag, även på andra ostron och blåmusslor och kan bilda rev. De är tåliga bland annat mot temperatur, salthalt och sjukdomar och klarar sig i temperaturer från -5 °C till +35 °C, men även upp till 40 °C i korta perioder, och salthalter mellan 10–40 promille. Finns tillräckligt föda skiftar könsfördelning hos äldre ostron till övervägande honor, medan det motsatta gäller med låg födotillgång. Det krävs mera energi att producera ägg än spermier. Dessutom finns även individer som är äkta hermafroditer, det vill säga att individen är både hane och hona samtidigt.
Jämfört med europeiskt ostron har stillahavsostronet en mer långsträckt form, dock kan utseendet variera beroende på deras levnadsmiljö och samhällenas täthet. Skalkanten är vågig och ofta mycket vass. Skalet har purpurfärgade streck.

Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua)
Inga uppgifter finns för att kunna bedöma beståndsstatus i dag. För att beståndet ska kunna bedömas behövs det större kunskap om både europeiskt ostrons och stillahavsostrons abundans och utbredning, deras ekologiska interaktioner med varandra. För att få mer exakt data från fiske efter ostron behövs det också samlas in landningsdata från fritidsfisket.

Internationella havsforskningsrådet (Ices)
Ices har ingen rådgivning för ostron i Skagerrak.

Biologisk beståndsbedömning för europeiskt ostron i Skagerrak

Skagerrak

Alltsedan det kallare klimat som uppstod vid övergången mellan bronsålder och järnålder har europeiskt ostron (Ostrea edulis) i svenska vatten levt på gränsen för sina livsvillkor1. Under 1900-talet har europeiskt ostron minskat kraftigt i europeiska vatten2 på grund av ostronpesten, en snäcka som kom till Sverige genom import av amerikanska ostron och påverkar ostronens överlevnad negativt3 <button datafigid="ostron-2022-figur-2" class="figReferenceButton"> (figur 2) </button>. Först under mitten av 1940-talet började de grunda bankarna i Bohuslän åter besättas av europeiska ostron och sedan dess har ett fiske skett inom dessa områden.
Stillahavsostronet (Magallana gigas) kommer ursprungligen från västra Stilla havet men har genom odling introducerats även till andra delar av världen, däribland till europeiska vatten. Stillahavsostron är det mest odlade och ekonomiskt viktiga ostronen i världen. Arten växer snabbt och är tålig bland annat mot variationer i temperatur och salthalt och är tolerant gentemot sjukdomar4.
Sedan 1994 fiskas ostron året runt i Skagerrak i huvudsak genom dykning men även i viss mån med handskrapa. För att få landa ett ostron ska dess minsta diameter eller bredd vara sex cm. Fiske efter ostron är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten (markägaren) inom 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd (§9, SFS 1993:787). Fiskelaget skiljer dock inte mellan europeiskt ostron och stillahavsostron. Men för att bevara det inhemska europeiska ostronet är det av stor vikt att förvaltningen skiljer mellan både arterna för att fiskeråd kan ges för vardera art, att till exempel bara det invasiva stillahavsostronet får fiskas. Markägaren inte är rapporteringsskyldig till Havs- och vattenmyndigheten såvida denne inte har fiskelicens. Markägare kan arrendera ut sina vatten till personer som har rapporteringsskyldighet (yrkesfiskare) eller utan rapporteringsskyldighet (fritidsfiskare). Det finns inga uppgifter om hur stort fritidsfisket av ostron är. Eftersom ostron inte får fiskas utan lov från markägaren, och heller inte säljas, borde landningarna vara marginella, men omfattningen är osäker. Landningssiffrorna ska alltså tolkas med försiktighet och är sannolikt underskattade. I tidigare år rapporterades båda ostronarterna tillsammans i uppgifterna från Havs- och vattenmyndigheten och det fanns ingen möjlighet att skilja på hur mycket som landades av vardera art. Men sedan 2020 rapporteras landningar av europeiskt ostron och stillahavsostron separata. För att göra det möjligt att dra slutsatser från landningsdata hur någon av arterna utvecklas behövs alltså en längre tidsserie för vardera art. Däremot så får Livsmedelsverket in uppgifter från ”primärproducenter”, vilka kan vara yrkesfiskare och ostronodlare, som ger tydligare data. Tyvärr finns bara uppgifter tillgängliga 15 år tillbaka i tiden och data omfattar endast antal sålda ostron, inte vikt. Data från livsmedelsverket <button datafigid="ostron-2022-figur-3" class="figReferenceButton"> (figur 3) </button> följer yrkesfiskerapporterade data från Havs- och vattenmyndigheten ganska väl i storlek men är inte helt jämförbar eftersom vikt saknas. Under 2021 såldes flest ostron från svenska vatten, 160 955 st., varav 83 466 europeiska ostron, där 44 124 var vildfångade och 39 342 odlade ostron, och 77 489 vildfångade stillahavsostron. Året 2019 följer knappt efter med 160 944 sålda ostron uppdelade i 78 103 europeiska ostron och 82 841 stillahavsostron, det enda året i tidsserien där det såldes mera stillahavsostron än europeiska ostron.
Landningsdata från Havs- och Vattenmyndigheten <button datafigid="ostron-2022-figur-4" class="figReferenceButton"> (figur 4) </button> visar att under de senaste tio åren variera de officiella landningarna av vilda ostron i Sverige från enstaka ton upp till 20,6 ton, som rapporterades under 2019. Under 2021 rapporterades 19,6 ton, varav 13,2 ton europeiska ostron och 6,4 ton stillahavsostron. Den största delen av rapporterade ostron fiskades i norra delar av Skagerrak. Detta kan förklaras med förekomsterna av ostron på den svenska västkusten där tätheterna är högsta i norra Skagerrak och minskar succesivt söderut5.
Till viss del kan man förklara ökningen av ostron under 2000-talet av att vattentemperatur reglerade bestånden av stillahavsostron innan 2000. Men temperaturökningen i havet har sedan dess lett till att stillahavsostron har haft bättre förutsättningar för reproduktion och även ökat sitt utbredningsområde6. År 2004 startade Ostronakademien i Sverige vilket ökade intresset för ostron, som i sin tur också kan ha lett till ökade landningar. Ostronakademien är en ideell förening vars övergripande syfte är att ta vara på det europeiska ostronets potential i Sverige.
Den inhemska produktionen står bara för några få procent av den totala svenska konsumtionen av ostron. Merparten av svensk efterfrågan tillgodoses genom importer huvudsakligen från Frankrike, Nederländerna, och Danmark. Importen av europeiska ostron <button datafigid="ostron-2022-figur-4" class="figReferenceButton"> (figur 4) </button> under 2021 var 141 ton. Under 2018 var importen 220 ton, vilket är den största mängden som registrerats i tidsserien sedan starten 1995. Mängden importerade stillahavsostron under 2021 uppgick till 364 ton och den största mängden i tidsserien importerades 2018 som utgjorde 383 ton. Under 2021 har alltså importerats totalt 505 ton ostron, medan under 2020 importen av ostron var 382 ton. Det är än ökning av 32 procent. Under perioden 1975–2004 låg inhemska landningar tillsammans med all import av ostron på under 75 ton. År 2006 ökade importen av ostron till 304 ton och fortsatte vara hög fram till 2011 då den åter sjönk. Mängden importerade ostron har efter denna minskning ökat markant under 2016 till 2018 vartefter en minskning åter skett till 2020. Under 2021 åter ökade fångsten igen. Importen av ostron har varit som högst de senaste fem åren i tidsserien, med högst värdet på 603 ton under 2018. Jämfört med importen har inhemska landningar varit låga i denna tidserie och översteg aldrig 25 ton.
I Europa, Ryssland och Asien efterfrågas europeiskt ostron som skördats i nordiska vatten. Den anses ha en hög kvalitet och betingar ett högt pris, cirka 3–5 gånger högre än priset för stillahavsostron. Det gör arten mycket intressant ur ett odlingsperspektiv. Även om europeiska ostron anses vara en delikatess jämfört med stillahavsostron, står det inom odlingar för mindre än en procent av världens ostronproduktion. Produktionen har stadigt minskat sedan början av 1960-talet på grund av sjukdomar och övergång till odling av stillahavsostron7. Det finns ostronodlare som föder upp ostron från larv till ätbart ostron, men detta sker bara i mindre skala. Ostron odlas i dag i Sverige främst genom att små ostron som tagits upp av dykare ligger på tillväxt i korgar i vattnet på en för ostronen gynnsam plats med avseende på vattentemperatur, strömmar, vattendjup, födotillgång och salthalt. Ostronen behöver växa i cirka 2–3 år innan de når konsumtionsduglig storlek. De är då ungefär som en handflata i storlek och väger 80–100 gram. Efterfrågan på mindre ostron har under senare år ökat. Dessa så kallade cocktailsostron väger 50–70 gram. Det är endast tillåtet att odla europeiskt ostron i Sverige.
Ostronpest (Crepidula fornicata)3 är en nordamerikansk snäcka som kom till Sverige med importerade amerikanska ostron under den tidigare delen av 1900-talet, dessa har försvårat ostronodlandet i Sverige. I litteraturen förekommer olika uppgifter om exakt årtal för spridningen, från 19343 till 1950-talet8. Snäckan påverkar ostronen genom att sätta sig i långa kedjor, med upp till tolv snäckor på varandra, på ostronens skal. De hindrar vattenutbyte och konkurrerar med ostronen om plankton. När ansamlingarna är mycket stora får ostronen också svårt att öppna skalet. Fekalier från stora ansamlingar av ostronpest gör också bottnarna dyigare vilket missgynnar ostron då de behöver hårda bottensubstrat3,8.
En annan importerad sjukdom som infekterar ostron och orsaka hög dödlighet är ett herpesvirus som infekterar ostron (OsHV-1 µvar). Varianten är känt för att infektera unga stillahavsostron och har ännu inte hittats på europeiska ostron9. Eftersom stillahavsostronet fortsätter att spridas kommer också herpesviruset att spridas i svenska vatten. Ett laboratorieexperiment har visat att OsHV-1 µvar kan infektera europeiskt ostron, även om det ännu inte har hittats i vilda svenska populationer10. Spridningen av stillahavsostronet och herpesviruset ökar därför sannolikheten för att europeiskt ostron också kan smittas.
Ostron hotas också av parasiten Bonamios (Bonamia spp.) som än så länge inte finns i Sverige men som påträffats i både Danmark och Norge. Parasiten är en encellig organism som infekterar blodceller i europeiskt ostron via gälar och mage. Infektionen kan orsaka ökad dödlighet till exempel på grund av försvagning genom att ostronen inte kan stänga skalhalvorna (gapande ostron)11. Eftersom parasiterna och smittämnet hålls levande så länge ostronet självt lever så finns det även en risk för smittspridning via livsmedelshanteringen innan konsumtion. Ostron som kasseras före konsumtion, oberoende av anledning, ska därför inte kastas ut i havet. Därför är det inte heller tillåtet att sumpa dessa djur i marin miljö när de är inköpta för konsumtion. Det finns då risk att parasiterna via infekterade djur ges möjlighet att spridas vidare till de lokala ostronpopulationerna utmed svenska västkusten. Även parasiterna Marteilios, Haplosporidios och Mikrocytos är sjukdomar på ostron som är anmälningspliktiga12.
En ny skalborrande parasit (Polydora websteri) invaderade svenska vatten. I 2020 hittades stillahavsostron med skadade skal som påverkades av P. websteri. Men ännu hittades inga tecken att europeiskt ostron påverkades13.

Yrkes- och fritidsfiske

Det finns i dagsläget ingen nationell övervakning av ostronbeståndet i Sverige, men Statens Veterinärmedicinska Anstalt utför sjukdomsövervakning.Sedan 2020 undersöker forskare från Göteborgs universitet genetiska variationen och ska göra en finskalig kartläggning av europeiskt ostron. En inventering i Kosterhavet som också utfördes av Göteborgs universitet och länsstyrelsen i Västra Götaland 2013 visar att europeiskt ostron fanns i tätheter upp till 30 individer per kvadratmeter men att utbredningen är fläckvis14. Den visade också att videokartering och habitatmodellering kan vara ett framtida sätt att övervaka arten. Nya resultat från 2021 av dessa data visade nu också att områdena med höga tätheter för båda ostronarterna utgör bara en liten del av alla områdena med förekomst av ostron. Men dessa få områden med höga tätheter bidrar den största delen av antal individer till hela populationen i Sverige för respektive art. Ungefär 50 procent av områdena med höga tätheter av stillahavsostron sammanfaller med höga tätheter av europeiskt ostron. Det betyder att det finns potential för olika typer av ekologiska interaktioner mellan de två arterna. Men om interaktionerna är positiva eller negativa är fortfarande okänt15.
Det finns en risk att det europeiska ostronet kan komma att konkurreras ut på vissa platser av stillahavsostronet som för första gången upptäcktes i Sverige 200716. Många fynd av stillahavsostron gjordes i Bohuslän under 2007 och 2008. Det har rapporterats att stillahavsostron söker sig till djupare områden i sin etableringsprocess. En anledning till det kan vara att ostronlarver attraheras att fällas ut där andra ostron, oberoende av art, redan finns. Eftersom europiska ostronet lever djupare så lockas stillahavsostron kanske till större djup17. Nya resultat från 2022 från dem gamla videoundersökningar 2013–2014 visar att europeiska ostron kan har flyttat till grundare områden jämfört med tidigare utbredningen som identifierades genom ansamlingar av döda ostronskal18.
När, var och hur de första stillahavsostronen etablerade sig i svenska vatten är inte klarlagt. Ostronet kan ha kommit till Sverige genom att larver har förts med havsströmmar från etablerade bestånd i Danmark3,17. Trots stor vinterdödlighet 2009/2010 har stillahavsostronet återhämtat sig och arten anses nu vara etablerad i Sverige. Utbredningen har förskjutits norrut och arten finns nu främst i Norra Bohuslän med mycket höga tätheter, i vissa områden upp till 200 ostron per kvadratmeter. År 2014 fanns ungefär 250 registrerade platser med levande stillahavsostron19. Simuleringar har indikerat att vattentemperaturen i Skagerrak innan 2000 har varit så låg att svag larvutveckling och överlevnad har hindrat stillahavsostronet från att sprida sig från Sverige och Danmark. Sedan 2000 har temperaturerna under flera år varit så höga att spridning skulle kunna ha skett norrut till den norska kusten. Olika genetiska undersökningar talar här emot varandra och om detta skett är fortfarande osäkert, men en högre temperatur ökar helt säkert risken för spridning norrut längs Atlantkusten6.
Stillahavsostron påverkar omgivande ekosystem genom att bilda stora rev i tidvattenzonen, vilket kan minska livsutrymmet för andra arter som blåmussla och europeiskt ostron17. Det är också en effektiv filtrerande art och det finns därför risk att arter med planktoniska larver kan bli föda för stillahavsostron20. I undersökningar i det Adriatiska havet visades redan att stillahavsostron filtrerar och äter larver av det europeiska ostronet21. Det finns också en risk att stillahavsostronet sprider sjukdomar och parasiter till det inhemska europeiska ostronet³. Då stillahavsostronen växer ovanpå lösa skal så kan en relativt snabb förändring av ekosystem från deras naturliga tillstånd ske. Det blir en fysisk förändring av miljön där transport av europeiska ostronlarver och vattenutbyte i grunda områden kan förändras. Det kan uppstå problem med påväxt av stillahavsostron på fasta strukturer och båtskrov och bli ett fysiskt hinder för turism och rekreation3,17.
Farhågor om att stillahavsostronet kommer att orsaka oönskade effekter bör balanseras mot att ostronrev generellt har en viktig funktionell betydelse där de finns. I många delar av världen betraktas förlust av ostronrev som ett stort problem och stora insatser görs för att restaurera dessa värdefulla biotoper. Några positiva effekter av ostronrev är till exempel att det fungerar som naturliga vågbrytare och skyddar grunda områden från erosion. De bidrar till ökad biodiversitet genom att organismer erbjuds skydd mot predation, möjligheter till substrat och föda och fungerar som lek och uppväxtområden för många fiskarter, likt musselbankar. De förändrar näringsflödet i kustnära ekosystem och minskar effekter av algblomningar och övergödningseffekter i grunda områden. Trots de vassa skalen kan turismnäring och det rörliga friluftslivet gynnas genom nya sätt till företagande, bättre vattenkvalitet och ökad förekomst av fisk. Den generella inställningen är numera att stillahavsostron och blåmusslor kan samexistera men mer information är nödvändig för att analysera möjlig risk till europeiskt ostron17.

Miljöanalys och forskning

Det finns inte ännu en samlad kartläggning av ostronbestånden i Sverige. Det är endast på några få lokaler i norra och i viss mån mellersta Bohuslän där bestånden nyttjas kommersiellt (figur 1). Beståndsstatus bedöms därför som okänd.
Att stillahavsostronet sammanfaller med det europeiska ostronet i stor omfattning visar att det är av stor vikt att implementera separata förvaltningsåtgärder anpassade efter vardera artens förutsättningar, för att bevara det inhemska europeiska ostronet15.

Beståndsstatus och -struktur

Thorngren L, Bergström P, Dunér Holthuis T, Lindegarth M. Assessment of the population of Ostrea edulis in Sweden: A marginal population pf significance? Ecol. Evol. 2019;9:13877-13888
Wrange A-L. Japanskt jätteostron invaderar svenska västkusten. Fauna flora 2008;103(4):8-14.

Läs mer

<ol>
<li>Johannesson K, Rödström EM, Aase H. Low genetic variability in Scandinavian populations of Ostrea edulis L. – possible causes and implications. J. Exp. Mar. Biol. Ecol. 1989; 128:177-190</li>
<li>OSPAR. Background document for Ostrea edulis and Ostrea edulis beds [Internet]. 2009. Biodiversity series; 428. [2020]. Hämtad från: <a href="https://www.ospar.org/documents?v=7183">https://www.ospar.org/documents?v=7183</a></li>
<li>Havs- och vattenmyndigheten. Ostronpest (Crepidula fornicata) [Internet]. 2006. Lista över främmande arter I svenska hav och vatten. [2020]. Hämtad från: https://www.havochvatten.se/download/18.21aefcd7150f8b6c38f986a2/1448532865701/faktablad-crepidula-fornicata-ostronpest.pdf</li>
<li>Wrange A-L. Japanskt jätteostron invaderar svenska västkusten. Fauna och Flora. 2008;103(4):8-14.</li>
<li>Thorngren L, Bergström P, Dunér Holthuis T, Lindegarth M. Assessment of the population of Ostrea edulis in Sweden: A marginal population pf significance? Ecol. Evol. 2019;9:13877-13888</li>
<li>Anglès d’Auriac MB, Rinde E, Norling P, Lapègue S, Staalstrøm A, Hjermann DØ, et al. Rapid expansion of the invasive oyster Crassostrea gigas at its northern distribution limit in Europe: Naturally dispersed or introduced? PLoS ONE. 2017:12(5):19.</li>
<li>Nord-Ostron. Byggstenar för en framgångsrik nordisk ostronnäring. Slutsatser och rekommendationer från Projekt Nord-Ostron 2009-2012. 2012.</li>
<li>Blanchard M. Spread of the slipper limpet Crepidula fornicata (L. 1758) in Europe. Current state and consequences. Scientia marina. 1997;61(2):109-18.</li>
<li>Mortensen S, Strand Å, Bodvin T, Alfjorden A, Skår CK, Jelmert A, et al. Summer mortalities and detection of ostreid herpesvirus microvariant in Pacific oyster Crassostrea gigas in Sweden and Norway. Dis Aquat Organ. 2016:117:171-176.</li>
<li>López Sanmartín M, Power DM, de la Herrán R, Navas JI, Batista FM. Experimental infection of European flat oyster Ostrea edulis with ostreid herpesvirus 1 microvar (OsHV-1 µvar): Mortality, viral load and detection of viral transcripts by in situ hybridization. Virus Research. 2017:217:55-62.</li>
<li>Statens veterinärmedicinska anstalt S. Bonamios/microcell disease hos ostron [Internet]. 2019 Hämtad från: http://www.sva.se/djurhalsa/fisk/sjukdomar-hos-musslor-och-ostron/bonamios-microcell-disease-ostron.</li>
<li>Sveriges veterinärmedicinska anstalt S. Sjukdomar hos kräftdjur, musslor och ostron [Internet]. 2019. Hämtad från: https://www.sva.se/produktionsdjur/fisk-kraftdjur-musslor-och-ostron/sjukdomar-hos-kraftdjur-musslor-och-ostron/</li>
<li>Naddafi R &amp; Florin A-B 2022. National Report 2022. Presented to ICES Working Group on Introductions and Transfers of Marine Organisms. Virtual Meeting, May 2022.</li>
<li>Lindegarth M, Dunér Holthuis T, Thorngren L, Bergström P, Lindegarth S. Ostron (Ostrea edulis) i Kosterhavets nationalpark: kvantitativa skattningar och modellering av förekomst och totalt antal. Rapport nr 2014;43. 2014.</li>
<li>Bergström P, Thorngren L, Strand Å, Lindegarth M. Identifying high-density areas of oysters using species distribution modeling: Lessons for conservation of the native Ostrea edulis and management of the invasive Magallana (Crassostrea) gigas in Sweden. Ecol. Evol. 2021;00:1-11, DOI: 10.1002/ece3.7451</li>
<li>Wrange A-L, Valero J, Harkestad L, Strand Ø, Lindegarth S, Christensen H, et al. Massive settlements of the Pacific oyster, Crassostrea gigas, in Scandinavia. Biol. Invasions. 2010:1453–8.</li>
<li>Strand Å, Lindegarth S. Japanska ostron i svenska vatten &#8211; Främmande art som är här för att stanna. Göteborg: Vattenbrukscentrum Väst; 2014. 2</li>
<li>Bergström P, Thorngren L., Lindegarth M. Recent change in spatial distribution of the European flat oyster (Ostrea edulis) inferred from field data and empirical models of living oysters and empty shells. Ecol. Evol. 2022;12:e8925, DOI: 10.1002/ece3.8925</li>
<li>Dolmer P, Holm MW, Strand Å, Lindegarth S, Bodvin T, Norling P, et al. The invasive Pacific oyster, Crassostrea gigas, in Scandinavian coastal waters: A risk assessment on the impact in different habitats and climate conditions. Fiske og Havet. 2014;2</li>
<li>Laugen AT, Hollander J, Obst M, Strand Å. Biological Invasions in Changing Ecosystems: Vectors, Ecological Impacts, Management and Predictions. De Gruyter; 2015. 10, The Pacific Oyster (Crassostrea gigas) Invasion in Scandinavian Coastal Waters: Impacct on Local Ecosystem Services; Marine Ecology Progress Series; 230-252.</li>
<li>Ezgeta-Balić D, Šantić D, Šegvić-Bubić T, Bojanić N, Bužančić M, Vidjak O, et al. Competitive feeding interactions between native Ostrea edulis and non-native Crassostrea gigas with implementations of introducing C. gigas into commercial aquaculture in the eastern Adriatic Sea. Mar. Environ. Res. 2020; 160</li>
</ol>

Referenser

ostron

Biologisk beståndsbedömning av europeiskt ostron i Sverige.

Karta över hav och sjöar

Karta över Ices-områden

2022

Bestånds- och populationsstruktur

Skagerrak

2022

Kustlaboratoriet